2018-08-19

uppdatering: tyvärr lever jag fortfarande hej hej hallå osv gud så roligt

jag älskar er alla så mycket faktiskt, börjat tänka på denna grupp och ni fina brudar i denna grupp och ville därför bara säga det. bättre säga för mycket än för lite, right? ehehe.

men frågan är: skulle ni eller finns det en chans eller en gnutta möjlighet att ni skulle kunna älska mig tillbaka eller ens våga synas utomhus bland allmänheten och i omgivningen i sociala sammanhang om jag gick upp några x antal kilon???? jag tycker givetvis inte någon viktuppgång behövs (som om vi i denna grupp ens behöver skriva ut det här, är väl för sjuttsingen inte en enda själ i den här Bambi-gruppen som tycker att de själva behövs gå upp i vikt på deras egna kroppar?) eller? kanske finns det de? (ber om förebyggande förlåtelse redan nu i sådana fall om det skulle vara så, har bara svårt i mitt egna huvud att tro det eller att försöka se det framför mig) men samtidigt så vet jag ju faktiskt inte heller hur många i denna gruppen som är lika djupt nere i äs-livet som vi alla tjejer var för flera, flera år sedan när gruppen var relativt ny. nu känns det faktiskt lite som att en hel del, kanske t.o.m de flesta i gruppen vill släppa äs totalt, bli 100% friska från allt psykiskt som förstör och faktiskt försöka gå upp i vikt för att man har insett att man omöjligt kan orka stå upp på sitt arbete eller jobb eller under hela sin yrkesdag i 8-10 h i sträck utan minsta energi i sig, på svältande, totalt tom mage. aja, nu kom jag som verkligen ALLTID vanligtvis off topic här i mitt inlägg, hade planerat att bara skriva kanske cirka dom där två st första meningarna i denna status och se här nu vart det har snurrat iväg utom kontroll, heheeeee..... förlåt mig, jag menar det verkligen, förlåt mig från mig therese till er alla fina bambis för mitt periods-vis av spammande här och där, då och då, sällan och lite ibland endast.

jag tycker personligen att det är fett störande att själv vara sån här i perioder när jag är inne i mina hypomaniska skov och bara babblar, skriver, tjatar, snackar, ringer runt till alla (och då är en stor bidragande faktor också att jag är en person med ENORM ENORM ENORM telefonfobi, vågar inte ens svara om mormor eller pappa eller någon jag vet om i flera dagar i förväg ska ringa mig så jag mentalt kan förbereda mig haha, nixpix inte ens det hjälper mig), vill planera stora, roliga, awkward, festliga, inga tråkiga standard-planer med allt och alla jag kan få tag i och så vill jag helst inte ha en enda dag min dagbok eller kalender-almanacka utan att ha något inbokat att göra osv.

och detta kanske låter friskt, kul eller t.o.m bra, jag har ingen aning om hur "normala" (vet mycket väl om att ingen är normal) människor ser på oss hypomaniska personer när vi är inne i våra skov, jämfört med våra andra skov som är raka motsatsen, för då kan ju dom två skoven som har en sådan enormt stor kontrast mellan sig också bidra till att folk runt omkring en som lever sitt liv utan någon kunskap, lärdom, insikt eller egen, personlig uppfattning om psykisk ohälsa tro att man möjligtvis verkar samt börjar bli eller åtminstone börjar komma på rätt väg igen, "den friska vägen" dvs, då enligt de människor i ens omgivning utan psykisk ohälsa. jag själv som bipolär hade tex inte sett allt detta hypomaniska och denna överdrivna livsstilen osv osv osv hos någon annan person som ett tecken på att "wow yes nu börjar personen kanske äntligen tillfriskna lite mer och börja må lite bättre och känna sig mindre deprimerad bara för att personen vill göra så himla mycket hela tiden varje dag, varje timme, varje sekund." jag själv som bipolär hade ju då i min första bedömning tagit detta som rätt så tydliga signaler på att personen är i ett hypomaniskt skov. men men.... ni ser hur jag kommer av mig hela tiden i mina inlägg, seriöst, hur lyckas jag ens? skulle skriva EN enda, kort, simpel fråga till er alla and that's it och har nu suttit med detta inlägg i timmar, hahaha. patetiskt erkännande.

det hypomaniska de människor utan psykisk ohälsa bevittnar att vi med psykisk ohälsa gör hela dagarna 24/7 är ju aldrig ett svar på att vi mår bra igen, egentligen så är ju det bara ett tydligt svar på att vi är hypomaniska igen. nästa skov liksom, skov nummer två, bipoläriteten still is keep going in it's neverending circle. nu skriver jag lite om hypomani-skoven då jag känner mig lite i ett sådant, andra människor tror man är en gladsint, sprallig, positiv, kreativ, rolig person som hittar på en massvis med saker om dagarna, att man mår så bra av allt det där som syns och man har lärt sig själv alldeles utantill att kunna måla upp inför folk som inte känner en så att dom får den här fina "friska" bilden av en, hehe.

men ville bara skriva detta till er (av vilken anledning = i don't know at all men hey, vi är fortfarande en Bambi-grupp och jag vill inte att denna grupp ska gå förlorad så jag tänkte passa på att skriva lite i den då och då för vi får banneme för allt i hela världen inte glömma av varandra?!) att det är ju inte en genuin längtan eller en äkta inre lust efter att få socialisera sig med andra människor eller någon normal form av att vilja vara med i en samhörighet eller i en grupp av/bland människor hela dagarna eller att alltid få vara närvarande i alla möjliga, olika sammanhang och att ständigt känna det där desperata behovet av att få befinna sig och vara delaktig i en sorts form av en "qluice" (vänskapskrets/vänskapsgrupp typ?) eller har jag fel kring min förklaring av det engelska ordet?


är det någon som håller med mig eller spinner kanske bara mina hypomaniska tankar iväg som vanligt när jag är lite "för mycket uppåt"? ni får gärna vara ärliga och säga åt mig om jag ska dra ner på mina stört långa noveller, blir ju snart till en tjock faktabok när det från första början var en tanke om att bara skriva en simpel, kort, enkel fråga till er alla... hur kan det vara så svårt att bara sluta babbla vidare?!?!?! sagt åt mig själv att sluta skriva på detta inlägg till er över 50 gånger nu men ni ser ju hur det har gått... otroligt bra, right???

och så snöar jag också in mig så otroligt lätt på saker och ting när jag är hypomanisk som ni kanske märker nu, nu har jag t.ex snöat in mig på att skriva detta inlägg korrekt, perfekt, felfritt, grammatiskt vackert och ordagrant rent, inga stavfel får existera och alla tankar, åsikter, funderingar måste ha blivit uppstyckade vid deras sista mening kring just det specifika ämnet som det skrivs om så det blir som ett rätt, korrekt avslut på hela stycket och ja, om ni nu ens har orkat plöja er igenom all denna feta novell så ser ni hur mitt skov som hypomanisk kanske möjligtvis kan ha några väldigt, väldigt få "bättre sidor" vs. de sidor som det depressiva, mörka, självmordsbenägna, panikångestladdade, totalt 100% isolerande ifrån människor under alla timmar, dagar, veckor, månader, ibland många, många månader. när jag har mina mörka skov kan jag gå veckor utan att ens gå utanför min egen dörr för att ens gå 5 meter till brevlådan och hämta posten, så väldigt gärna vill jag isolera och gömma mig och låtsas som om min existens faktiskt inte finns.

och på tal om dessa mörka skov, då man har sina hemska sidor just pga dessa ondskefulla skoven i sin personlighet. de mörka skoven, till skillnad från när man är hypomanisk så har man ju verkligen totalt bara tappat ALLT fullkomligt och har 0% energi till vad det än gäller, man behöver inte ens höra frågan eller fundera över den ställda frågan, man vet att när man är nere i sitt mörka skov så är inte bara hela ens fysiska kropp men även ens psykiska tillstånd väldigt skört och inte alls med på noterna. ens psyke har sannerligen 0% energi i alla sammanhang, oavsett sammanhang (som att bara posta ett brev 3 ynka steg utanför sin dörr fram till brevlådan eller ta och sätta sig på bussen och åka buss i HELA 10 evighetslånga minuter) och alla människor (vare sig det är en mysig stund med sin bästa vän eller en spännande, absolut första dejten med ett nytt intressant ragg), till att göra minsta lilla möjliga (som att t.ex. vika ihop tv-soffan-filten, jag menar come oooooon? fo real tho? tar cirka 0,0007 sekunder och är inte speciellt fysiskt tungt eller fysiskt krävande, inte heller något svårt som man måste ha en supersmart hjärna inför, man behöver knappast tänka ut något krångligt, rent matematiskt problem eller behöva lösa en frågeställning för att vika en filt. nej, inte riktig så svårt är det va?

men ändå kan det kännas som att bestiga mount everest när man är inne i sitt mörkaste skov. man har även 0% ork, 0% motivation hela jävla livet i sig, till ens eget utseende, till ens familj och vänner, till att vara aktiv och trevligt social samt försöka skaffa nya vänner, till att vara duktig och prestera och visa framfötterna antingen på ens arbetsplats eller på ens skola, 0% ork till ens en gnutta försök till förträngning.

tänkte först skriva att detta mörka nedåt-skov kan sammanfattas kort och konkret såhär med dessa ord: hopplöshet, 0 motivation till i princip allting i hela livet, orkeslöshet, ingen fin syn eller någon bra inblick in i ens framtid så därav inget hopp om att något någonsin skulle kunna bli bättre = bidrar bara till ett betydligt ännu större och mörkare skov, tankesätt, inställning, mindre motivation.

alltså tjejer i denna underbara grupp, jag hoppas inte att jag blir kickad nu för att jag skriver så onormalt och sinnessjukt mycket och långt och mina texter tar då fan i mig aldrig slut. ni måste känna typ "oh no, therese har skrivit ett inlägg i Bambi-gruppen, prepare yourself for an 6 hours time of reading and reading and reading and maybe i won't even read it all cause fuck all that text, it never ends" och till det kan jag bara säga att jag sannerligen FÖRSTÅR och håller med er så jag dömer verkligen ingen Bambi alls.

jag kan verkligen börja med en liten tanke som har råkats planteras i min hjärna, och sedan inuti mig så låter det ungefär såhär i min hjärndöda dopamin-fattiga skalle: "öööööööööööööh jag började tänka på politik imorse rätt så nyligen och nu 5 h senare sitter jag här på min laptop och antingen skriver jag en fet jäkla novell kring allt och inget, det hela började med några meningar om politik som jag tänkte på imorse som ovan nämnt som jag bara ville skriva av mig och sedan så spårade det iväg totalt och jag kom in på 100 miljarders olika andra ämnen, samtal, frågor osv som jag har noll aning om hur jag ens lyckades göra det, eller så alternativt tänker jag på grönsaken gurka och dess former och fina färg efter att jag skrivit om lite politik och fått ur mig det, men nu har helt plötsligt tankarna och fokuset och min ".





2018-07-10

2018-05-14

levande död

Har olyckligtvis överlevt varenda jävla självmordsförsök som jag så innerligt har önskat från botten av mitt hjärta att jag inte har överlevt.

2018-02-18

little white lie

Jag klarar inte av livet, verkligheten eller vardagen (kalla det vad man nu än vill) utan substanser, narkotika, knark eller droger (kalla det också vad man nu än vill) dagligen. Jag gör verkligen inte det, jag har försökt, jag har genuint (okej, kanske inte 100% genuint) gett det drogfria livet många försök, men just nu, där jag är i livet just nu så ser jag inte att det är möjligt. Kanske att möjligheten kommer senare i livet, inte för att jag har mycket hopp om ett drogfritt liv överhuvudtaget, men just nu finns det verkligen inte en chans för att livet ska kunna vara hanterbart utan några som helst tillförda "hjälpmedel" som jag hellre väljer att kalla det. Många kanske ser det som något sorgligt, något patetiskt men jag ser det verkligen inte på det sättet, jag ser det som mitt sätt att för tillfället kunna överleva, klara av alla svårigheter och motgångar, tills jag lärt mig att hitta andra hjälpmedel som kan hålla mig flytande ovanför ytan, men just nu är fokuset inte på att byta ut mina substanser mot andra alternativ, just nu är fokuset bara på att överleva. Och överleva gör jag inte utan de hjälpmedel som samhället väljer att se som något olagligt, omoraliskt missbrukande.

Jag spyr dagligen, verkligen varenda, eviga dag och jag kan inte sluta, jag kan inte bryta den onda cirkeln av att spy upp varenda liten tillförda kalori till min kropp. Oftast är det regel för mig att spy upp alla mina hetsomgångar, men nu har det övergått till ett stort, maniskt tvångs-spyande, att ALLT måste spys upp, spelar ingen roll om det är en morot eller en bit choklad, vilket såklart inte innebär en fullständig hets, utan minsta lilla fjuttiga föda som jag ger min kropp måste direkt lämnas och spys upp. Att ha gått upp nästintill 10kg+ från sin LW är en sådan hjärtskärande smärta att inte ens ord kan förklara hur det känns, inget kan måla upp en rättfärdig bild av hur brutalt jobbigt viktuppgång känns för en ätstörd. Ikväll blir det till att spy länge, länge. Xanor i min kropp pga min feta panikångestattack jag fick mitt i stan igår. Dagliga panikångestattacker inträffar nu för tiden pga mitt självhat, klarar inte av att möta min spegelbild, sedan pressen och tvånget att man måste försöka ta sig till skolan och visa sitt äckliga, vidriga ansikte och kroppsform inför människor som kan se den, stirra på den, granska alla mina fel, det är en sådan psykisk påfrestning som jag inte alls vet hur länge jag kommer att stå ut med att klara av. 

Och folk undrar varför droger behövs. Well, det behövs av såååååååå många anledningar, det räddar så många psykiska problem som hjärnan ger en själv dagligen, det räddar bokstavligt talat mitt liv för tillfället. Hade nog inte ens levt såhär länge om det inte fanns något som stimulerade min hjärna till att kunna släppa lite av alla dess tvångstankar och skadliga beteenden som den har, om det inte fanns något som fick min hjärna till att hålla käften, om så bara för en sekund eller för några få timmar, så hade döden redan fått chansen till att ta mitt liv. Vill nästan tacka drogerna för att dom håller mig på gränsen till flytande, men nej, jag vill också hata drogerna för allt dom förstör i mitt liv. 

2018-02-11

dumma, dumma mat

Jag förstår inte hur min kropp kan vara så svag; jag mår så illa, får sådan sinnessjuk migrän, kan inte resa mig upp ur sängen eller stå upp eller ens gå från ett rum till ett annat utan blodsockerfall och vita blixtrar framför ögonen. Jag måste stanna upp, sätta mig ner, blunda ett tag, försöka andas lugnt för hjärtat slår helt i otakt och detta, detta enbart för att jag fastat kanske en eller två dygn? Inte mer! Inte någon lång period av fasta, utan verkligen bara något fjuttigt, litet dygn utan mat och jag förfaller. Jag fattar inte hur vi ätstörda lyckas svälta så länge ibland?

Alltså jag vet ju att det bara är såhär i början, när man ska börja komma in i rutinen att gå ner i vikt igen, när man ska börja hårdbanta bort alla hetskilon. Bara denna första perioden är såhär känslig och överdrivet hård mot kroppen, sedan när man väl har BMI 13 och väger 10kg mindre t.ex. så är det inte alls svårt att stå upp, gå runt i huset och röra på sig, inte känna sig spyfärdig av minsta lilla. När man väl är längst nere kan man ju t.o.m. äta ibland utan att gå upp i vikt, man kan hålla sin LW och lyckas orka leva på den, jag har själv bevisat det för mig så jag vet att det går smärtfritt att väga myyyyyycket mindre än vad jag väger nu.

Men nu, nu är jag så mycket fetare och ändå så mycket mer ynklig, klen och orkeslös. Fastän jag har mer fett på mig som borde göra att jag kan svälta bort det utan problematiken kring det, jag borde inte ha sprängande migrän som får mig att skrika av smärta, jag borde inte falla ihop så fort jag ska resa mig upp ur sängen, jag borde inte endast kunna orka ligga i fosterställning hela dagarna p.g.a. mer fysisk ansträngning än så orkar jag inte.

Men jag försöker gång på gång bita ihop, gråta tillsammans med min migrän och be om en ny dag för att ju fler dagar utan mat som man lyckas ta sig förbi, desto närmare kommer man känslan av att det går lättare och lättare och i slutändan blir det ju smärtfritt att fortsätta svälta. Symptomen försvinner och kroppen tar inte lika mycket stryk av det förminskade matintaget, den blir ju van vid att få så lite föda man ger den. Men nu, nu när kroppen är fet, då är den i chocktillstånd och fullkomligt ur balans och vill verkligen fysiskt plåga mig för att jag plågar den genom utebliven föda.

2018-02-09

and i'm like, hell no, i want that cruel love

Jag hatar mig själv så innerligt - verkligen hatar, hatar, hatar, HATAR, h-a-t-a-r. Jag hatar min uppåt-näsa, jag hatar mitt ena öga som är mindre än det andra, jag hatar min ögonfärg, jag hatar min ansiktsform, jag hatar att jag inte har några kindben, jag hatar min hud som alltid är allergisk mot allting och som dagligen är full med eksem, utslag, grov acne i hela ansiktet som inte behöver bli mer förstört än vad det redan är, psoriasis-fläckar, atopiskt eksem och alla andra miljoner hudåkommor jag alltid har året runt, jag hatar mina enorma, vidriga höfter, jag hatar min feta rumpa, jag hatar mina lår, jag hatar mina ben i sin helhet, jag hatar min midja, jag hatar mina armar, jag hatar mina nyckelben som aldrig syns eller kommer fram (inte ens på BMI 13.8), jag hatar mitt livlösa hår, jag hatar mitt ansikte i profil, jag hatar visserligen mitt ansikte oavsett hur man än ser på det men det är verkligen extra fult i profil, jag hatar min röst, jag hatar mitt leende, jag hatar min längd, jag hatar verkligen ALLT som finns att hata med mig själv. Det är inte så svårt när man ser ut som jag gör, då är självhatet rätt förståeligt eller snarare väldigt förståeligt.

Men iallafall, anledningen till denna extra hatiska dag är för att jag precis har hetsat och spytt, två omgångar också. En brutalt, vidrig hets följt av att stå och huka sig över toalettstolen med svart mascara som rinner nedanför kinderna och med kladdiga fingrar nerkörda i halsstrupen som stinker besvikelse, ångest och självhat. Många ätstörda vet ju varför dom hetsar, vad som triggar igång den processen, själv har jag inte en jävla aning faktiskt, vad fan hetsar jag för när jag utan problem bara kunde fortsatt mitt svältande och sluppit sätta käppar i hjulen för min viktnedgång? Det är verkligen som att jag älskar att förstöra för mig själv, men jag älskar ju inte den här kroppen och jag älskar inte all viktuppgång så varför sätta mig själv i bulimi-träsket om och om igen? Jag vet att jag mår underbart på min LW, jag vet att jag mår bättre på min låga vikt än på min hets-vikt, så varför jag gång på gång misslyckas med mig själv genom att falla för hetsandet och spyorna har jag noll förståelse för. Hade jag vetat hade jag ju också kunnat förstå hur jag ska undvika mina hets-monster, men nej, jag vet inte hur min bulimi alltid lyckas tränga sig in i mitt liv när jag försöker glädjas åt att gå ner i vikt.

Nu spyr jag ungefär varenda dag, kanske varannan ibland, men att spy har verkligen blivit till en regelbunden vana igen. Inget jag tycker är speciellt jobbigt eller är chockad över, jag vet att mitt tvångsmässiga spyande går i perioder och kommer tillbaka och försvinner lite hur som helst. Konstigt nog gillar jag att spy, det lindrar mycket ångest, det ger en lite trygghet (inte fullständig trygghet givetvis då man aldrig kan känna sig trygg om man har råkat äta), det är så skönt att verkligen känna känslan av att man kräks upp allt innehåll tills även all magsyra åker upp, tills benen skakar av blodsockerfall och är nära på att ge vika under en, tills hela kroppen känns så tömd så att man nästan faller ihop på badrumsgolvet om man inte genast sätter sig ner när man spytt färdigt. Att spy tills det blixtrar framför ögonen, tills man nästan får blackout, det är någon märklig, självdestruktiv njutning i det. 

2018-01-25

Jag lever, tyvärr. Väldigt, jävla mycket tyvärr.

2017-10-17

i hate the feeling when u really don't have any emotion. u feel so empty. you're not happy, you're not sad. you're nothing. when you'r mind is spinning but u can't feel anything

Hallå kära bloggen (om någon ens fortfarande går in hit längre efter mitt lååååånga break?). Dock har jag ju den här bloggen för mig själv så det kvittar om jag har några läsare, det är att skriva av mig och skriva ur mig allt som snurrar runt i den här missbildade hjärnan med nervceller som inte sammankopplas rätt som dom borde som är huvudsaken/poängen/meningen med bloggen min. Egentligen, allas hjärnor är unika, det finns ingen hjärna likt någon annans även om personerna man jämför med saknar någon form av diagnos; hjärnan är ändå personlig och helt unik till varje individs skalle, rätt fascinerande faktiskt.

Anyways, uppdatering: legat på min LW (45 kg, BMI: 13,9/14) under ett rätt långt tag nu det senaste. Bland alla mina psykiska diagnoser har jag ju också social fobi så det har ju varit rätt meningslöst att ha legat på sin smalaste vikt någonsin i kanske 1-2 månader och inte träffat en enda själ, ingen som har sett en liksom. Förutom min katt då, men jag tror att hon struntar i om jag väger 44-45kg eller 58kg (min HW). Har älskat min LW för den här gången har det inte varit lika kämpigt med att hålla den i schack, har tappat all hunger både som manisk och i mina djupa dippar, det blir mest té och kalorifri saft dagarna långa, så ja, jag har verkligen ÄLSKAT vad vågen har visat varje morgon.

Men som sagt, har heller knappt lämnat husets dörrar. I de stunder jag har gjort det har det enbart varit för att: möta upp dealers, ligga med någon jag inte vill ligga med bara för att mitt bekräftelsebehov vill hävda sig, möta upp ännu fler dealers eller punda hos någon annan än ensam hemma. Jag har dock en människa som har en speciell plats i mitt hjärta som jag så gärna vill dela mitt liv med, men personen i fråga verkar inte så fullt insatt i hur bipolära fungerar. Hen vägrar mig och min närhet om jag fortsätter punda och när jag är manisk vill jag bara FUCK ALLT och punda ihjäl mig, när jag dippar vill jag iofs också bara FUCK ALLT och punda ihjäl mig. För hen måste jag bli frisk först, fixa mig själv först men det är tyvärr ett litet problem i det hela:

1. "2 much is wrong with me and u can't do anything about that, u can't change it, u can't fix me cause i'm not broken, i don't need 2 be fixed okay? i'm me." //ian gallagher, shameless serien.

Som bipolär är det alltid upp och ner, upp och ner, vill bli frisk, vill dö, vill bli frisk, vill dö osv osv osv i all evighets evighet. Lägg på PTSD, GAD, OCD, social fobi och alla mina ätstörningar sedan 10årsåldern också så har man en fin och go levnadsvilja. Eller inte. Eller ibland. Den försvinner lika snabbt som den kommer. Lovar mamma och familjen att nu ska jag bli frisk, fri, aldrig mer knarka, nästa vecka vill jag leta upp närmsta bro och hoppa och köpa 500xanor och 3g ketamin. Slutsats: bipolär suger. Shameless serien äger.

2017-08-10

Jag lever. Fast jag fortfarande innerligt önskar att jag inte gör det. Är inte på min LW längre. Planerar och smider planer på att ta mig tillbaka dit. Är istället fet och ful och ofungerande. Samhällets feta belastning, börda. Jag lever. Men jag vill inte leva länge till.

2017-05-23

i barely find anybody attractive. i barely feel an affection for anybody. but when i do. i fall in so deep, so hard, it’s ridiculous

Hela maj månad har bokstavligt talat gått åt helvete, i slutet av april vägde jag min underbara LW (som jag självklart inte tyckte var underbar när jag väl vägde det) på 46kg till 180cm men under första veckan av maj inträffade flera jobbiga krampanfall varenda dag i följd och jag var tvungen att börja äta pga att min kropp i svältläge delvis bidrog till att mer krampanfall inträffade. Självklart var det mitt tramadol-missbruk som utlöste anfallen, men jag märker verkligen skillnad på när jag tar tramadol med mat inuti mig eller när jag tar tramadol och inte har ätit på flera dygn, när jag tar tramadol efter en hets/under en hets/samma dygn som en hets inträffar eller när jag tar tramadol och har fastat i 100h och laxerat ut allt innehåll i magsäcken, när jag tar tramadol på min HW eller när jag tar tramadol på min LW.

Det är en tydlig, klar, stor skillnad och ja, risken för krampanfall är betydligt större under svält. Det är dock inget nytt för mig, jag vill ändå inte äta och jag vill ändå bruka tramadol för den underbara känslan det ger mig då jag inte krampar, men det gick tyvärr så långt att jag fick flera minuters långvariga grand mal epilepsi-anfall bara av att jag tog så lite som en ynka 200mg tablett! Jag har legat uppe på doser som 2 gram, ibland till och med 3 gram tramadol, så att då få ett galet anfall av att bara svälja en ynka liten tablett som inte ens är början till en start-dos för mig, det gjorde mig rädd och satte hela min underbara viktnedgång och svält-period i obalans. Jag kunde knappast ta mindre än en tablett, en tablett är ju verkligen den minsta dosen jag kan ta, jag kan inte ta 0 då jag är så beroende och 1 är antalet efter 0, 1 är det minsta antalet jag kan ta och inte ens det kunde jag ta utan att krampa. Och det är verkligen ovanligt att krampa av bara 200mg.

Så jag blev halvt tvingad av mina föräldrar att börja äta och lite halvt tvingad av mig själv att börja äta, för annars kunde jag inte fortsätta må bra på tram, nodda iväg varje eftermiddag och sova gott varje kväll. Om jag inte gav min kropp föda och näring så fick jag krampanfall av tramadolen och det ville jag inte ha, jag kunde inte heller sluta ta tram, så jag var tvungen att äta något för att motverka biverkningarna. MEN att äta lite funkar inte för mig, att äta något funkar inte för mig, jag är en äcklig bulimiker, för mig är det allt eller inget, för mig finns bara hets och svält, för mig finns inget mellanläge, ingen grå-zon, inget lagom, inget normalt. Så summan av allt detta: första vecka av maj var ett konstant hetsande varenda dag och jag gick upp 10kg (på riktigt!) på bara fem dygn! Sedan har veckorna därefter fram tills idag varit lika vidriga, dåliga, illa, usla, hemska, groteska, misslyckade. Vikten är förstörd, jag är förstörd, min kropp är förstörd.

Därför har jag bestämt mig för att börja med min älskade, älskade sibutramin/reductil den 1 juni. Hade tänkt vänta till att börja med dom tabletterna tills när mitt sommarjobb börjar så att jag inte hinner bygga någon tolerans mot dom för då blir ju tabletterna verkningslösa och denna drog är hundra gånger starkare än amfetamin, den ger en galet med energi, ork, krafter, motivation och dom egenskaperna behöver jag ha när jag ska jobba inom vården med ett hektiskt schema och dom egenskaperna brukar också sakta sänkas när man gått på tabletterna ett tag, men jag orkar helt seriöst inte vänta ända tills mitt schema börjar i mitten av juli, jag måste börja med min kära kur redan nu gärna men jag håller ut lite till och äter upp all min tram först. För känner jag ingen effekt sedan när jag jobbar pga att jag har börjat med tabletterna för tidigt så kommer jag inte orka mina monsterpass under dygnets alla timmar och samtidigt svälta och då blir min viktnedgång förstörd av den anledningen.

Måste konstant planera, strukturera och schemalägga in i minsta detalj, jag och min äs, det krävs verkligen tid, kontroll, planering och förberedelser för varenda viktnedgång, jag pendlar som en jojo vanligtvis och det suger, men varenda gång jag går ner i vikt ligger det väldigt, väldigt mycket planering bakom. Från början tänkte jag, precis som förra sommaren, köra igång med sibutramin den 1 juli så att effekten sitter i hela juli och augusti åtminstone, sedan kanske lite in på september också, det är oklart hur lång tid det tar att bygga resistens. Då kan jag lyckas svälta varje dag utan att känna någon hunger, gå under mina näst intill omöjliga platåer, orka jobba nattpass, dagpass, kvällspass, alla pass alla dagar i veckan. Men nu när jag är på min HW och är mer självmordsbenägen än vanligt så känner jag att jag skiter i den tanken, jag måste börja med sibutramin redan den 1 juni. Så nu blir det fortsatt ätande av tram fram tills den 1 juni och därefter går jag över till sib. Hejdå hets.

2017-05-16

uppdatering

Hej bloggen! Mina självmordstankar är fortfarande konstanta och min livslust är lika med noll, har haft ytterligare två krampanfall för några veckor sedan, riktiga grand mal epilepsi-anfall där jag blivit medvetslös och hjärnan fått syrebrist och jag har inte haft någon aning om vad som hänt. Det har varit riktigt jobbigt, kan inte ens beskriva den panikångest som väller över en när man vaknar upp igen efter att ha varit medvetslös under ett krampanfall, men vad som har varit ännu jobbigare är att jag har hetsat, spytt och missbrukat dulcolax konstant i snart två veckor. Jag skäms och redan efter bara fem dygn hade jag gått upp över sju kilo, är så vidrig, tjock, enorm, grisig, motbjudande, uppsvälld och ännu mera tjock just nu. Att gå upp allt detta går på en millisekund men att gå ner allt detta kommer ta flera, flera år.

Dumma, dumma äs, kan det inte vara tvärtom? Då hade jag mått bättre nu, om det gick lika fort att gå ner som att gå upp. Jag hade min drömvikt för knappt två veckor sedan och nu är jag så långt ifrån den, har nog aldrig varit såhär långt ifrån den. Jag hade BMI 14, nästan BMI 13 och nu är det väl snarare BMI 140 som gäller. Missbrukar i snitt ett paket dulcolax om dagen (30 st dulco) och ibland när ångesten är riktigt hög blir det två paket om dagen, ett dyrt beroende som mamma får betala vid varje veckohandling med mig. Missbrukar också fortfarande tram trots alla tidigare krampanfall, missbrukar dessutom mat som jag så länge klarat mig utan. Hetsar, hetsar, hetsar. Min underbara svältperiod som gick så felfritt måste självklart mia förstöra, hetsa är helvetet på jorden och återkommer alltid, hur bra man än lyckas leva utan den delen av äs.

2017-04-11

fuck breakfast in bed. bring me lines on a mirror and a cigarette

Nu har jag fått nog av detta livet, nu har jag seriöst nått den där berömda botten som alla talar om att man måste nå först för att sedan kunna vända, well, min botten är nådd nu. Totalt jävla nådd. Har bottnat stenhårt och nu vill jag faktiskt inte ha mer med detta livet att göra, jag vill bort från detta livet så mycket att självmordstankarna är tillbaka, men dom tankarna blandas också med lite positiva tankar, tankar om att jag kanske kan fixa mitt liv, om mitt liv inte är detta livet så kanske självmordstankarna kan hålla tyst?

Jag är trött på att bli blåst av dealers på allt för många tusen-lappar. Jag är trött på att alltid vara konstant pank. Jag är trött på att ha så hög tolerans så att min hjärna inte ens får någon ångestlindring när jag väl tar en drog. Jag är trött på att bli lurad. Jag är trött på att vara godtrogen. Jag är trött på att bråka med människor. Jag är trött på att inte ha några vänner alls. Jag är trött på att mina föräldrar är trötta på mig. Jag är trött på att vara fast i detta hus pga mitt psyke som inte kan ta mig någon vart. Jag är trött på att aldrig orka någonting. Jag är trött på att vara beroende. Jag är trött på att vara såhär jävla trött.

Nu vill jag ut ur det här drog-träsket, eller åtminstone halvt, jag vill inte bruka benzo eller tram något mer, dom två drogerna ska jag försöka gå av. Har tagit opiater sedan 2015 så det är inte så länge. Jag vill dock bruka uppåt, men inte konstant, det går ju inte ens pga toleransutvecklingen, men ibland, ibland vill jag tillåta mig lite uppåt. Men all annan skit, speciellt opiater och benzo, snälla, jag måste lägga av med det. Jag vill lägga av med det. Jag vill lägga av med ALLT. Jag vill inte missbruka mer. Jag vill inte ha med dealers att göra mer. Jag vill inte ha det här drog-livet mer. Vill bort från det.

Jag vill dock ha kvar min ätstörning, jag väger 46kg nu och jag vill väga detta, visst vill jag gå ner mer men jag orkar inte kämpa för det, så jag vill väga detta och jag vill inte gå upp, jag vägrar gå upp. Men jag vill sluta med droger, fixa ett nytt liv, må bättre i psyket så att jag kan jobba, helst vill jag plugga men jag vet inte till vad, och jag vill flytta hemifrån och jag vill hitta några vänner. Ensamheten gör mig så jävla ont, seriöst, att inte ha någon att vara med ofta, att inte ha någon vid min sida fysiskt, att inte ha någon som tycker om en, det är nog det som gör mig så beroende av min mammas närvaro.

2017-04-07

i loved getting drunk, then i tried drugs

Godmogon, tryckte precis i en mig en jävla massa tram eller där ljög jag ang tiden, började med trammen redan vid 08.00 då jag samtidigt tar mitt p-piller. Se, vilken ordning och reda det är på den här tjejen va (mig om det inte var underförstått). Bäddar min säng varje morgon, färgsorterar i min garderob, har fyra olika högar för fyra olika ändamål för mina trosor i min byrå-låda. Har tom gjort egna handskrivna filmkategorier, klippt ut små pappersbitar och tejpat på min bokhylla så att jag därefter ska kunna lägga in alla filmer under rätt kategori. Välsorterat och på sin rätta plats, det är då min hjärna kan lugna sig, få andas, få njutna, men hur ofta uppstår den väl-sorteringen? Aldrig, för det är ständigt kaos i min hjärna. Ständigt. Hur mycket och hur ofta jag än upprepar mina OCD-hamdlingar. Jag finner det aldrig rent nog, välsorterat nog, snyggt nog, perfekt nog.

Gillar inte oreda, gillar inte bristen på 100% kontroll, gillar inte saker i mitt liv som jag inte kan kontrollera, gillar inte att inte få ha makten på något sätt med något utav mina maniska tvång. Detta är bara en tiondel av allt min hjärna tvingar mig att att göra, för ja, det är ett tvång, det är tvångshandlingar = OCD. Det är ofta förknippat med ätstörningar så det är inget jag finner som en big deal eller som en stor chock när jag fick diagnosen, börjar bara tycka den är fruktansvärt jobbig atm och tar över hela min vardag och jag vill inte ha mer OCD, jag vill speciellt inte att den ska urarta sig och kräva ännu mer ritualer, handlingar och tvång. För gör den det så hade det nog kunnat gå så långt att det skulle kunna paralysera mig på en arbetsplats, inte för att jag inte söker jobb pga den anledningen men med huvudet till 50% fullt av OCD och till 50% fullt av min ätstörning, så känner/tror jag att jag kommer tillföra 0, misslyckas, vara värdelös, inte komma ihåg viktig information och alla andra nedvärderande ord ens ätstörning "peppar" en inför arbetslivet:-)

Men egentligen skulle jag blogga om det här: min mamma mår piss för att jag mår piss, självklart finns det ingenting på hela världskartan som är värre än att göra mamma ledsen, få henne sårad, se henne maktlös, få se henne gråta och hon har tom gått in i väggen och varit svinsjuk här i 2 veckor konstant liggandes helt utslagen för hon har en alkoholist till partner att ta hand om, sedan har hon hela grejen med mormor och mormors hus att ta hand om, sedan Viktors stora flytt, sedan hennes jobb som stressar sönder henne konstant och sedan där på all annan övrig skit så har hon: tadaaaa lilla förjävliga mig som hon så gärna bara vill se friskare men endast får se sjukare. Sedan har hon dessutom sjukdomen artros, och någon läskig allvarlig lunghosta som jag självklart tror är cancer så jag dagligen går runt och tror att hon ska dö. Men men, när min hypomani börjar fylla min kropp och hjärna och när mina sibutramin börjar reagera inuti mig så hoppas jag åtminstone att jag kan göra henne lite gladare, även om det är sjukdoms-glädje.

Att denna superwoman ens orkar. Dag ut och dag in, fram och tillbaka från jobbet, komma hem sent, städa hela detta 3-våningshuset varenda söndag genom att först 1. damma av alla rum och varenda liten vrå sedan 2. dammsuga varenda våning och varenda litet hörn och sedan sist 3. golvmoppa alla våningar och rum. Sedan städa båda badrummen på över- och undervåningen en gång i veckan utöver att hon gör det på söndagen också, sedan dammsuga hela huset en gång i veckan utöver att hon gör det på söndagen där med. Sedan diska och tvätta dagligen, mangla, stryka, sy, bära upp min färdigtvättade tvätt. Alltså kan ni förstå vart min OCD och min städmani kommer ifrån? Denna kvinna är helt galen, men jag säger det av kärlek, för jag älskar att hon är så pedant eftersom jag själv är pedant. Och vet ni vad? Jag tror att detta för henne är hennes form av droger, vi alla människor har någonting som ger oss våra kickar, detta är hennes, mina råkar bara vara droger och pappas råkar bara vara alkohol. För nu kanske ni tycker jag är lat och bortskämd som låter henne göra allt detta själv, men faktum är att hon VILL göra det själv, hon vill göra det på SITT sätt = exakt som min OCD. 

2017-03-30

i’ve been so used to feeling depressed that being happy for long periods of time makes me uncomfortable

Jag mår såååååååååååå sinnessjukt dåligt fysiskt och jag vet inte vad det beror på; om det är mina nya tram jag precis gått över till, om det är min låga vikt (OBS: jag tycker inte den är låg) eller om det är min dagliga missbrukning av dulcolax. Börjar ifrågasätta hur värt detta livet är, för jag, jag är inte ens en människa, jag är ett levande lik liggandes raklång i soffan eller i sängen, ett levande lik som inte klarar av minsta lilla, på fullaste allvar, minsta lilla tar alla mina krafter. Det är pinsamt, det är mer än pinsamt och jag försöker komma på hur jag ska klara av att fixa ett heltidsjobb när spyan ständigt ligger och lurar i min halsgrop, när migränen får mig att gråta, när att gå fem steg gör mig orkeslös, skakig och svag? Nej, jag vill aldrig bli frisk, men jag vill ha tillbaka min ork på vikt 46, jag vägrar tro på att denna vikt skulle vara så farligt låg att jag skulle vara såhär kraftlös, det måste finnas en annan förklaring som inte är viktmässigt relaterad. Det måste finnas en förklaring följt av en lösning som inte innebär ett endaste gram viktuppgång.

Idag i affären med mamma kunde jag inte ens stå upp i kön när vi väntade på att betala, jag letade efter en "här kan du vila dina trötta ben" stol, jag skulle bära bort den så att den stod närmare kön mamma var vid och medan jag bar den gick en äldre, krasslig herre förbi och sa "jag trodde du bar den till mig" och jag orkade bara svara med ett litet leende, sedan satte jag mig helt utmattad. Egoistiskt kanske, men mina ben höll på att falla ihop under mig, jag är faktiskt som en äldre, krasslig herre bara att jag är förklädd i en 23-årings kropp. Men seriöst, att vara helt utmattad av att försöka stå upp i 5 min i en kassa-kö? På apoteket hade vi nummer 103 på att hämta ut recept, receptionen var på nummer 98, jag var svimfärdig, spyfärdig, illamående och benen skakade. Jag fann direkt en liten stol i ett hörn att sitta på för jag kunde omöjligt stå upp genom alla dom kund-numrena, hade på riktigt satt mig rakt ner på golvet om ingen stol fanns för så svag är min kropp. Jag skäms så otroligt, ofantligt, löjligt, brutalt mycket att jag helst aldrig tar mig utanför husets dörrar.

Jag har ett konstant illamående som antagligen kan vara pga tram, jag har konstant migrän som antagligen kan vara pga vätskebrist och att jag inte äter, dock äter jag faktiskt ibland, men oregelbundenheten och svältveckor kanske inte får migränen att försvinna? Ipren hjälper inte ett skit, hur ska man få migrän-medicin som verkligen fungerar? Jag kan ju inte ens resa mig upp ur sängen utan ett blodsockerfall, jag kan inte ens gå ner för trappan utan att bli andfådd, ska jag hämta posten måste jag direkt få sätta mig ner och återhämta mig i tio minuter, så hur ska jag ta mig till en vårdcentral och fråga efter migrän-medicin? Sedan har ätandet blivit allt mer svårt för mig, jag har haft år av ortorexi då det nyttigaste, kalorisnålaste var det viktigaste, jag har haft år av bulimi då hetsa och spy var ett starkt självskadebeteende, ett ofrivilligt tvång att äta så mycket som möjligt så snabbt som möjligt, och en oförklarlig förkärlek och längtan efter att få spy upp allt, men nu, nu finns det ingen mat som intresserar mig. Antagligen pga det konstanta illamåendet. Tack för det?

Vet att jag har B- och D-vitaminbrister i min kropp, det har dom tagit prover på och jag ska om några veckor ta nya liknande prover för att se vad mer som saknas i min kropp. Tydligen är det farligt med dessa vitaminbrister. Men det måste också vara någon galen saltbalansrubbning som gör min kropp så skör som den i dagsläget är? Eller så är det kanske bara trammen i kombo med vikten som trasslar till det? För på sibutramin i somras, på exakt samma vikt som nu så mådde jag bra, jag var kanske inte den bästa människan på arbetsplatsen, men jag arbetade och gjorde mina uppgifter, kunde ta hand om de andra sjuka, kunde åtminstone stå upp i mer än 1 min och kunde socialisera mig utan ständiga sura uppstötningar, kväljningar och mini-attacker inför ofrivilliga spy-omgångar. Jag kunde flänga fram och tillbaka till Skåne varenda vecka mellan de få dagar jag inte jobbade, jag kunde bo hos syrran och ha ork att städa där, jag kunde hitta på saker och vara ute och delaktig i aktiviteter med vänner jag hade då. Det fungerade, vad fan har hänt nu som inte fungerar?

not feeling accepted can be a symptom of not accepting yourself. don’t seek the attention of others. find your own approval

Hej bloggen! Försöker bli bättre på att blogga, även om jag vet att ingen ens läser detta så försöker jag bli bättre, bättre på att skriva av mig, jag skriver flitigt i min dagbok, men när mitt huvud arbetar snabbare än vad min hand hinner skriva så underlättar en blogg enormt. Jag går på tram dagligen, köpte precis på mig ett nytt lager - 200st 200mg tabletter för 4000kr - som antagligen kommer räcka till ungefär slutet av april? Dessa tram var inte alls lika bra som dom förra jag köpte, jag köper alltid av samma tram-kran, jag älskar honom och är honom alltid trogen, är ju aldrig hans egna fel att alla tram är tillverkade på olika sätt, att dom kommer från olika land och att dom kommer från olika företag och därför ger olika bra effekt eller rus, överpriset kan jag ju alltid vara missnöjd över men han vet vilken tram-torsk jag är så jag förhandlar aldrig om priset han ger mig.

Iallafall, det jag skulle komma fram till var att: jag tar tram dagligen, varje morgon och under hela dagen finner jag välmående, ångestlindring, eufori, avtrubbning, sinnesro och alla sådana positiva egenskaper opiater ger, sedan somnar jag gott på dom, noddar iväg i drömmarnas land. Men, det stora MEN, är att jag nu för 1-2 veckor sedan varje morgon innan jag tar min start-dos av tram börjar känna en liten smyg-start av att min hypomani är på ingång. Min OCD är alltid konstant närvarande såklart men den har gått över till extrema tvång och tvångshandlingar, som den brukar göra under manin, OCD:n blir lite mer uppmärksammad helt enkelt. Springer omkring, pratar med mig själv, orkar skriva längre sms, känner att min hjärna är på en liten högre nivå än när den är i den mörka djupa avgrunden, den avgrund som den varit i det senaste, min bipolära dipp som har styrt min hjärna i flera månader nu.

Men för att klargöra är jag fortfarande i min dipp, jag har bara fått en liten förvarning av min kropp att hypomanin börjar träda fram, men jag försöker motverka det genom att dagligen ta mina tram så att jag stabiliserar mitt mående och sänker min mani och inte behöver bli rent av galen. Det kanske låter korkat eller idiotiskt, för vem vill inte vara hypomanisk? Men jag har ett sådant strategiskt, välplanerat, strukturerat schema uppgjort för mig själv: i mina dippar tar jag opiater för att inte ta självmord, kring sommaren när hypomanierna brukar träda fram då går jag över till sibutramin för att påverka, upprätthålla, öka och trigga igång manin ännu mer, ännu hårdare. Det kanske också låter korkat eller idiotiskt, för vem vill förvärra en redan fullt igångsatt hypomani? Well, jag vill det, för att dra ut längden på den, för att orka sommarjobba, för att jag lever på amfetamin och sibutramin och allt som är uppåt när sommaren är här, för att min hypomani är det enda som gör mig till en människa genom samhällets definition av en välvårdad, välfungerande människa och därför tar jag mer än gärna sibutramin för att boosta min hypomani så länge det bara går.

På sommaren kan jag vara rent av galen men nu i dagsläget kan jag inte vara galen, inte under höst och vinter. Dock är det sällan jag blir manisk under höst och vinter, det kan ju hända någon gång, men är sällan. Men både min egna hypomani och både effekten av sibutramin är två effekter som avtar efter en viss tidsperiod, båda delarna fungerar inte för alltid och håller inte föralltid, hypomanin försvinner pga det är så sjukdomen fungerar och är och sibutramins effekt försvinner pga tolerans byggs och du måste därför ta ett uppehåll alternativt gå av substansen några månader för att få tillbaka effekten och ruset. Vilket jag gör när det väl blir höst/vinter igen, då går jag tillbaka till opiater som är min andra bästa vän i drog-väg. Så ja, nu har jag precis avslöjat en sjukt stor hemlighet jag aldrig avslöjat för någon i hela världen någonsin, mitt livsupplägg på hur jag får åren att gå runt, på hur jag står ut med ångesten och inte tar mitt liv, på hur jag orkar jobba några ynka 4 veckor och på hur jag kan hålla mina 46kg och på hur jag ibland kan ha ett socialt liv.

2017-03-26

heroin is hell disguised as heaven

Vikt: 46.4kg
BMI: 14.3

Japp, idag visade vågen mig ännu en ny LW, det är helt otroligt faktiskt för jag har haft min platå i månader, i år nästan. 45kg har varit min dröm sedan jag var 12 år gammal och nu börjar den drömmen närma sig mig, den ligger liksom bara 1kg och 9hekton ifrån mig. Kan man bli mer lycklig? Svar: nej. Idag är en bra dag och jag ska fortsätta svälta, det rullar på riktigt bra denna fasteperiod som jag är inne i just nu, dagarna går långsamt och plågsamt förbi men min hunger och mitt ätande uteblir till 100% och det är allt som räknas, eller hur? Det är allt som räknas här i livet - att inte äta. Jag får ta och tacka opiaterna som jag fyller min kropp med för dom gör så att min hunger inte längre existerar, annars hade jag självklart varit mitt gamla bulimiska jag igen.

I mitt huvud nu finns det noll tankar på mat och det är en sådan magisk befrielse, det går inte ens att försöka förklara eller beskriva faktiskt, bara dom som gått igenom perioder av att hetsa och att spy varenda dag kan nog sätta sig in i hur skönt det är att slippa dom perioderna. Slippa illaluktande fingrar, slippa behöva rensa toaletten eller duschen, slippa maniskt städa köket så det ser orört ut, slippa köra fingrarna långt ner i halsen tills det bara kommer upp några ynkliga droppar saliv, slippa känna tvånget att aldrig vara färdig med att spy fastän man vet med sig att man spytt upp allt, även all kroppsvätska. Ja, då går jag gärna och gladeligen på opiater varenda dag om resultatet är min drömvikt och min befrielse från min bulimi och ortorexi. Thank you drugs.

2017-03-22

saying “you don’t have anything to be depressed about, your life is great” is like saying “what do you mean you have asthma, there is loads of air in here"

Denna månad, mars månad har viktmässigt sätt varit en riktigt bra månad, i övrigt har det såklart varit en månad av ångest och nattsvart mörker, som cirka varenda månad varenda år är, men viktmässigt har jag hållit min LW i flera veckor nu och det är väl det enda jag har att vara stolt, nöjd och glad över. Jag hade min fina LW kring februari 2016, kring juni till augusti 2016 och nu kring februari och mars 2017. Däremellan har jag dock aldrig gått upp till min HW, jag har bara pendlat kanske 1-4kg från min LW, absolut inte mer, men vad jag menar är att jag i dom perioderna inte hållit min LW i stenhård balans. Jag vet även att jag nådde min LW för första gången kring hösten/vintern 2015, det var då kilona började skalas av från min kropp, det var där processen drog igång på riktigt. Innan har träningsperioderna mellan 2012-2015 gett mig en någorlunda LW men det var tillsammans med en evig jojo-bantning och det var aldrig att jag kom till en LW som var bestående under en längre tid, heller aldrig att jag kom till den här LW:n som är min absolut lägsta.

Så från 2015 fram tills nu har jag hållit min LW i kontroll. Denna månad har min vikt varit bra, wow jag har aldrig aldrig ALDRIG kunnat säga till mig själv att min vikt varit/är bra men när jag verkligen innerst inne försöker tänka ur ett friskt perspektiv så vet jag ju att egentligen så är den bra, jag borde vara nöjd och äs borde också vara nöjd, hennes girighet att vilja gå ner ännu mer borde lugna sig lite. Jag menar mest att jag borde "passa på" att njuta och stanna upp och leva lite i denna vikt och i denna kropp, inte fokusera på att skynda mig mer neråt. Försöker av hela mitt hjärta hitta någon slags acceptans i vad spegelbilden visar mig varje morgon, jag vet att acceptansen aldrig någonsin kommer kunna komma så länge min ätstörning sitter på min axel och nedvärderar varje centimeter av mitt yttre, men jag vill ändå kunna vara åtminstone lite glad av min LW. Annars vore målet att nå sin LW rätt så meningslös? Väger 48kg och har sagt till mig själv att så länge jag är under 50kg då ska jag "passa på" att vara stolt, nöjd och glad.

2017-03-21

hell is a place where the walls are made of mirrors and you can never close your eyes

Hej bloggen! Jag har trasslat till mitt liv ännu mer, jag trodde faktiskt inte att det ens var möjligt att kunna sjunka längre ner i gropen av självdestruktivitet men jag har bevisat för mig själv att självdestruktivitetens grop tydligen inte har någon botten och jag har därför bara sjunkit, sjunkit, sjunkit. Dels handlar detta om de nya dagliga drogberoendena som i sin tur sätter mig i ekonomiska knipor, dels handlar detta om den isolering jag upprätthåller stenhårt dag för dag och inte har den blekaste aning om hur jag ska bryta mig ur och dels handlar detta om alla droger jag inte kan klara mig utan. Det handlar inte längre bara om en kontrollerad, välstrukturerad tram-period för att sedan övergå till en lika kontrollerad, välstrukturerad sibutramin-period utan nu finns det så mycket andra droger som behöver tillföras, som börjar ta stor plats inuti mitt psyke och som börjar bryta sönder mig. Medvetenheten om att jag också går sönder rakt framför ögonen på mig och inte aktivt arbetar för att göra någonting åt det gör mig på riktigt rädd för mig själv, just pga att detta beteende går emot den OCD och de kontrollbehov jag slaviskt följer och alltid har upprätthållit och behöver upprätthålla. 

Detta stycke av text förstår jag makes no sense om man inte är inuti min hjärna så jag ska försöka förklara min trassliga situation med enklare ord: jag har blivit en benzo-torsk, något jag lovade mig själv som 15-16:åring att aldrig bli, det var nämligen runt den åldern då jag testade benzo och jag hade folk i min omgivning som upplyste mig om att benzo är det sista du ska/vill bli beroende av, det är den mest värsta/farligaste/idiotiska drog du kan falla offer för. Personligen ser jag hellre kokain, heroin, fentanyl, lyricas jävla rävgift som "bättre" än benzo. Efter att ha testat benzo i den unga åldern började såklart min kärlek för benzo växa redan då, men jag lovade mig själv att aldrig vidröra benzo igen, det var ett löfte jag höll stenhårt fast vid tills för några månader sedan. Det var väl rätt uppenbart egentligen att jag inte skulle kunna motstå föralltid, eftersom jag redan visste att jag älskade det sedan första test-omgången, men jag trodde ändå att jag var lite starkare än såhär. Tram-torsk, amfetamin-torsk, allt det är no biggie i mina öron och ögon, jag är hellre beroende av det än av benzo men nu är jag beroende av allt detta och jag skäms, skäms så mycket att jag inte ens velat erkänna det här för min privata blogg. Är också beroende av allt ångestdämpande; av lyrica, av stesolid, av alla opiater man kan komma över, av allt uppåt man kan komma över.

Är sämst, sämst, sämst. Verkligen sämst. Fattar aldrig hur det kunde spåra ur såhär. Att ha råd med piss-dyr tram per månad är en sak, men nu måste jag dessutom ha råd med lika stora mängder benzo för samma piss-dyra pris, och amfetamin för att orka livet utanför husets väggar. Mdma för att orka träffa män. Lyrica för att orka vara social. Ännu mera benzo för att slippa den generella ångesten. Ännu mera benzo för att kunna sova bort ångesten. Hur ska jag underhålla alla dessa beroenden när jag inte ens kan prestera korrekt på ett arbete för att min hjärna enbart maler på om döden, döden, döden? Hur får man tyst på en hjärna som vägrar samarbeta? Hur får man tyst på det svarta inuti en när det svarta bokstavligt talat är hela en? Nu blev detta inlägg enbart inriktat på mina nya drog-beroenden, tänkte ta upp min isolering som också trasslar till mitt liv ännu mer men det får nog bli ett separat inlägg om det. Detta inlägg blev alldeles för långt för att orka läsas men det är svårt att hålla sig kort när man är både trammad och benzad. Det är som när jag är manisk och pladdrar på i all evighet, fast minus att detta är en mani och bara komplett sinnesro istället, det är den bästa kombination jag för tillfället tar/går på. 

2017-03-15


 

all pain and still no gain

Mår rent fysiskt så jäkla jäkla dåligt pga vätskebrist och svält, varenda ny dag innebär en ny migrän-attack och trots att jag vet att det botas med vätska och/eller mat så kan jag inte tillåta mig själv att få i mig något, det tar helt seriöst flera dygn att ens överväga tanken att tillåta mig själv att få i mig något och när jag sedan väl kommit förbi det stadiet om att tillåta mig kalorier så ska jag därefter tänka ut vilka kalorier, vilken tid på dygnet, i vilket sällskap, i vilken mängd etc etc etc. Ja, ni med en ätstörning förstår nog ganska exakt vilken komplikation och vilket stress-moment födointag och vätska är. 

Jag svälter varje dygn, eller kalla det fasta? Jag dricker iallafall min kopp te om morgonen och sedan går jag och lägger mig och inväntar nästa dygns te-kopp. Min kropp säger ifrån, inte min vikt för den har valt att platå:a och stå still och provocera mig, men allt i övrigt säger ifrån: huvudet, ont i alla muskler och leder, kan inte ligga bekvämt på något sätt i sängen, yrsel, blodsockerfall, illamående, ångestattacker. Min LW är nådd och jag borde strosa omkring på stan helnöjd och visa upp mig, men vad gör jag? Jag gömmer mig, jag gör ingenting, jag gör mig själv osynlig, jag blir mer introvert än vanligt och vågar inte kliva en meter utanför dörren; träffar ingen, känner ingen, gör inget, visar inget.

Min LW är nådd, jag svälter varje dygn och jag låter alla missa det, jag låter framförallt mig själv missa det. Är på min bästa vikt någonsin och jag kunde lika väl inte vara det. Om det är någon som förstår vad jag menar? Menar absolut inte att jag inte är glad över min LW och menar absolut inte att min LW är i onödan för det är den aldrig, men mitt fysiska mående börjar slita ut mig och jag hittar inte belöningen eller bekräftelsen på att det är värt att slita ut sig, för omvärlden är det såklart alltid värt men för mig själv, för bara mig själv och mina egna kritiskt granskande ögon? Ingen annan ser nämligen min LW. 

2017-03-09

do you ever just wake up and think, huh i'm really not in the mood for human interaction today?

Jag började ta tramadol regelbundet runt hösten/vintern 2015, mitt första krampanfall kom dock inte förrän runt september 2016 så jag hade ungefär ett år fritt från krampanfall. Räknade också ut hur många gånger jag har krampat från då första gången fram tills nu och kom upp i runt 8-9 gånger, vilket är extreeeemt många gånger i mina ögon, eftersom ett enda krampanfall kan gå så in i helvete fel och innebär enorma risker och skador och jag har haft "turen" att klara mig igenom över 8 krampanfall i hyfsat ok skick - ska inte påstå att dom varit fria från den där dödsångesten du vaknar upp med efter att ha varit medvetslös i flera minuter och ska heller inte påstå att min kropp inte gjort ont exakt överallt i flera veckor efteråt och att min tunga inte blivit söndertuggad men i jämförelse med hur illa det faktiskt kan sluta så har jag haft enorm tur, orättvist enormt med tur. Samma som när jag hängde mig och inte fick syre till min hjärna för några minuter, det hade faktiskt kunnat ge permanenta skador i efterhand men även där hade jag enorm tur, orättvist enormt med tur.

Livet just nu: jag är fortfarande nere i min bipolära dipp, den är fortfarande riktigt stark och långt utdragen, eller dipparna brukar i och för sig vara under långa perioder, men jag motiverar mig med att ju längre tid jag tagit mig igenom den här dippen, desto närmare är tiden tills en ny mani, så jag väntar med höga förhoppningar på att tillståndet och tillvaron radikalt ska förändras. Mina vardagsdroger har ökat och blivit allt fler och fler, vilket bidragit till allt mindre och mindre pengar, vilket bidragit till mer och mer ångest, vilket bidragit till tvånget att sälja min kropp för att kunna ha råd med substanserna som håller mig flytande. Min dipp medför min dödsångest och denna dödsångest medför att jag sällan lämnar mitt hus, sällan rör mig ur sängen, sällan socialiserar mig och sällan upprätthåller konversationer eller kontakt med andra människor. Jag stänger av totalt, stänger ute allt, blockerar, ignorerar, blundar och ser förbi, ser ingenting annat än ångesten och den paralyserar mig och får min tankeverksamhet att jobba långsammare än... (ja, så långsamt att jag inte ens kan/orkar/hinner komma på en passande synonym till ordet av något som är långsamt).

2017-03-01

siffror

Längd: 180cm
Vikt: 48.5
BMI: 15

Åh, självklart blir jag inte glad, nöjd, ser något resultat eller känner något njutbart, självklart vill jag bara ner mer, mer, mer, självklart vore 47kg ännu bättre för det innebär BMI: 14.5. Fast egentligen är jag den typen av ätstörd som inte ens bryr mig om siffror och mått, det säger mig verkligen ingenting, inte när spegelbilden ändå är ett groteskt äckligt vidrigt tjockt monster oavsett vad vågen visar. Så varför vore 47 bättre? 46? 45? Jag vet inte ens, det finns ingen logik i en ätstörning och jag finner heller inte någon logik i min konstanta strävan efter lägre och lägre siffror på den där jäkla vågen, jag bara fortsätter känna avsky och äckel och tror att mindre siffror är lösningen.

2017-02-23

nr. 3:

Nu hade jag gått igenom en ätstörning av fasta, svält, hetsar, dagliga spy-omgångar, ortorexi, kalori-tänk. Jag prövade på att styrketräna då jag hade förbud från att springa, tror jag styrketränade efter jag gått ut gymnasiet och tagit studenten och tror jag bara styrketränade i något år, inte mer än så. Jag gillade styrketräningen, men det blev också ett maniskt tvång och så ohälsosamt att jag gick sönder, jag blev verkligen besatt och kunde aldrig göra det utav intresse, det gick bara överstyr precis som med löpningen, och eftersom styrketräning inte gjorde mig smal så som löpning gjorde ville jag inte fortsätta förstöra mig själv och bli "biffig". Träningen och ortorexin fortsatte att dominera och vara mitt liv ända fram tills 2015, så ungefär från 2012-2015 var det träning varje dag, vägning varje morgon, gym-schema och upplägg, kalorier och mat-tabeller, kontroll av näringsämnen och innehåll, nyttigheter före godsaker, aldrig något gott om det inte var något nyttigt. Gymmet var inte bara mitt andra hem utan gymmet blev mitt konstanta hem.

Under våren 2015, när jag hade flyttat hem från Trollhättan, hoppat av högskolan och fortfarande inte kunde träna pga benhinneinflammationen så kom jag i kontakt med mina fantastiska piller - sibutramin. Dessa piller räddade min livsångest, dom räddade min kropp från att bli misär, dom räddade mitt mående och dom räddade mig från att bli mentalt galen, det finns inte tillräckligt många fina ord för att prisa dessa piller. Jag började med att ta dom efter mitt sommarjobb 2015 då dom var så starka och farliga att man omöjligt kunde jobba samtidigt som man gick på dom. I samma veva som jag gick på sibutramin så kom jag också i kontakt med helt fel person som gjorde att jag kom i kontakt med ännu flera piller och en mängd andra droger. Och här är jag nu i dagsläget, fast i bulimin som alltid varit min grundläggande ätstörning men också fast i drog-träsket. Gick ner som mest sommaren/hösten 2015 och sedan dess har jag hållit min undervikt på 49kg, möjligtvis pendlat mellan 49-53 några enstaka gånger.

nr. 2:

När jag började gymnasiet så köpte jag också ett gymkort i samma veva, tror det var år 2012 och med en gång så sattes min ortorexi igång. Jag blev besatt, manisk, förstörd och uppslukad av träning och mitt gym. Bytte också ut mina fastedagar och hets-helger mot ett vidrigt nyttighetstänk som var så galet kontrollerat av kalorier och näringsämnen att jag bara ville gråta varje gång jag skulle koka min havregrynsgröt eller leta efter ett knäckebröd i affären som var det mest hälsosamma. Det har alltid varit mängden mat som styrt min ätstörning, det har alltid kvittat om det varit nyttigt eller onyttigt. Kvantitet före kvalité, men nu byttes detta drastiskt ut.

Jag skolkade minst en dag i veckan från gymnasiet, ibland flera dagar, för att kunna orka träna mer, längre och oftare. Då mitt syfte med att gymma enbart var för att kunna gå ner i vikt så var den enda träningen jag gjorde (och ville göra) löpning. Jag sprang 2 mil per dag ända tills jag fick benhinneinflammation och inte kunde springa mer. Vila var något jag omöjligt kunde tillåta mig själv, så varenda gång jag försökte börja springa igen kom benhinneinflammationen tillbaka och gjorde bara ondare och ondare vid varje försök. Jag gick ner några x antal kilon i perioder genom min löpning och var i perioder under gymnasiet i årskurs 2 och 3 smalare än jag tidigare lyckats bli. Första gången jag lyckades gå ner var nog runt 2012 eller 2013, vet att jag tog studenten 2013 och då hade jag redan gått ner 1 eller 2 gånger tidigare så någonstans kring dom åren var det.

Men min benskada gjorde det omöjligt att hålla viktnedgången konstant, jag var knäckt och vägrade inse att jag hade träningsförbud från att springa, jag fick inte utföra konditionsträning och vad var då meningen med träning? När jag började gymnasiet var också perioden då jag började att spy upp all mat, då bulimin verkligen vaknade till liv på riktigt, det var även kring denna tid som jag köpte min våg, hittade alla ätstörda bloggar, lärde känna många andra ätstörda via internet, hittade till folk som var likasinnade och fick grymt mycket mer insikt i min sjukdom, innan var jag inte så övertygad om att jag var sjuk då jag alltid kände mig för tjock för äs, men vid åldern 16-17 vågade jag se hur mycket äs hade kontrollerat och förstört mitt liv.

nr. 1:

Ätstörningen började först såhär: jag var 12-13 år och måndag till fredag var det alltid fasta, det enda som fick ätas (eller det var mer tvång att äta) var vår gemensamma middag hemma med familjen. Förutom en portion middag så var varje vardag till för att svälta, ingen frukost, ingen lunch i bamba, ingen kvällsmat, helst ingen mat överhuvudtaget om det gick att undkomma middagen också. Det var viktigt för mig att fasta varje vardag, för annars vågade jag inte klä mig så som jag ville inför skolan, så därför blev fastandet en evig rutin som inte heller var svår att följa, det var ju ett tvång att följa. Helgerna brukade ofta sluta i hets om kvällarna, tillsammans med mina syskon så jag kunde spela "frisk" inför dem och hetsandet fick sedan kompenseras med fasta därefter och så var den onda evighetsspiralen i full gång. Resultatet av denna metod - att fasta 5 dagar och hetsa 1 eller 2 dagar i veckan - var en vikt som höll sig på gränsen under normalvikt.

Jag fick kommentarer av lärare då det uppmärksammades att jag inte alltid åt lunchen i bamba, jag fick också kommentarer när man var hos skolsyster eller hos läkaren och tog rutin-kontroller för vikt och längd. Frågor som "äter du bra?" "äter du ordentligt?" "äter du tillräckligt?" "hur är det med maten?" men eftersom jag alltid bara vägde lite för lite och ljög om att vara frisk, så var det aldrig att det vidtogs några åtgärder. Denna typ av ätstörning började kring årskurs 5 eller 6 och pågick tills jag slutade högstadiet och gick ur 9:an. Från 12-13 år till 17 år. När jag ser dessa mat-scheman jag som 13-åring satt och skrev varenda vecka börjar jag gråta för mitt kontrollbehov var så maniskt och så enormt energikrävande redan då och jag är så ledsen över att jag inte fattade hur sjukt det var att en 13-åring satt och planerade sådant här, skrev listor och gjorde upplägg, hade tvång att skriva ner allt och kunde bara äta om det var tillåtet eller bestämt långt i förväg.

(TAJT=då jag skulle bära något åtsittande kring midjan i skolan, det innebar att jag var tvungen att svälta inför dom dagarna och även under dom dagarna för att kunna våga ha på mig något åtsittande. Där det inte står någonting eller ett - innebar svält-dagar. Dessa anteckningar är skrivna när jag var 14-15 år och gick i årskurs 8 och 9 i högstadiet. Redan då var äs hela mitt liv.)





2017-02-14

en liten dikt

Jag vill vara smalare, smalare, smalare. Sluta äta, äta, äta.
Försvinna, försvinna, försvinna. Till minimum. Till existens noll. Till luft. Till inget.
Jag vill vara genomskinligt smal, jag vill vara så smal att ordet smal är en alldeles för tjock beskrivning av min kropp.
Jag vill slippa höra knivar och gafflar skära mot tallrikarnas botten genom den vidriga middagsmaten, jag vill slippa höra ljudet av ätandet våningen under mig, jag vill slippa höra och veta att det är en bordssamling för en grupp människor som trycker i sig kalorier, alldeles alldeles på våningen under mig.
Jag vill inte vara med, inte vara delaktig, inte ingå i gemenskapen. Inte använda mina bordsbestick och skära och dela och tugga de kalorier som ligger på min middagstallrik.
Jag vill inte, vill inte vara med i de rutinerna, vill inte följa andras sätt att äta föda.
Vill sluta äta, äta, äta. Vill vara smalare, smalare, smalare.
Smalast. Smalast så att jag knäcks om jag vidrörs, smalast så att jag bryts sönder om jag närmar mig närhet.
Vill inte vara mer än ingenting alls. Ingenting alls är tillräckligt nog. Ingenting alls är där det tar stopp, där det förblir ett stadigt mål.
Men hur kommer man dit när smalare, smalare, smalare aldrig är smalast nog? Tror inte ens mitt begravda skelett under jorden hade kunnat vara smalast nog.
Jagar evig besvikelse. Och jagar den så intensivt, så målmedvetet, så engagerat.
Brinner för något som aldrig kommer kunna stå i lågor, brinner för något som bara kommer kunna begravas i aska.

2017-02-08

nöter ner bergen till grunden, du blir begraven i grus

Jag har förlorat så himla mycket pga min äs, så himla himla mycket och det sorgligaste i allt jag har förlorat är att jag inte bryr mig om det/dem som gått förlorade, för min äs intalar mig att det är värt det, så så värt det. För 46kg till 180cm. Då är det värt det. Så så värt det.

Vänner, bästa vänner, familj, min sociala förmåga, min energi och ork, min arbetsförmåga, all min tankekraft till att kunna studera, mitt livs kärlek, allmänt allt relaterat till kärlek och känslor, min livsmotivation och min hjärna + mig, hela mig. Detta är några exempel på saker som gått förlorat och det ondaste är väl kanske alla kontakter och relationer man låtit förfalla till grunden utan att ens ha haft orken till att bry sig. "Jahapp, där försvinner nästa person som inte heller vill vara med mig pga "du är för sjuk" eller "du ser oattraktiv ut i kroppen, så kan inte bli kär i dig" fan vad soft att bli nekad ännu en gång pga äs, både av vänner och intressanta killar.

Soft. Otroligt soft är det.

Men jag är så inställd och övertygad om att jag kan fixa livet tillsammans med äs, jag kan inte sluta leva på det hoppet om att det går att ha ett fullt fungerande, "vanligt" svensson-liv med allt som hör till det, tillsammans med äs. Jag vill tro att det går, jag tror att det går, det existerar ju väldigt smala människor som 1. jobbar, 2. har vänner, 3. är sociala, 4. orkar sköta sitt hem och 5. har relationer. Så om det existerar så måste det gå för mig med, det måste måste gå.

Jag vill inte ge upp på äs. På 46kg till 180cm. Jag vägrar ge upp det, vägrar efter 11 år att ge upp det.

2017-02-01

normality is a paved road: it'c comfortable to walk, but no flowers grow

Konstant migrän. Dimsyn. Yrsel. Illamående. Blodsockerfall varje gång jag reser mig upp. Varenda gång. Så mycket blodsockerfall att det blir helt blått framför ögonen, ser ingenting i några sekunder och måste hålla i mig i något eller sätta mig ner igen. Tar flera minuter att resa sig upp eller förflytta sig. Värk bakom ögonlocken. Apatisk. Nollställd. Gråter. Stirrar in i väggen. Gråter igen. Orkeslös. Muskelvärk. Torr hud. Sprickor och flagnande fläckar överallt. Torra läppar. Muntorrhet. Känslokall. Känslolös. Konstant migrän, åter igen, denna konstanta migrän välkomnar mig inför varje ny dag.

Detta är resultaten av min ätstörning, detta är vad jag får medan jag ger hela min själ, mitt liv, mitt engagemang och mitt psyke, detta är vad jag får tillbaka i gengäld. Jag vill inte klaga för under dessa 11-12 år är det först nu som jag gillar min viktnedgång, jag är inte nöjd, inte på långa vägar, men jag trivs ändå mer i denna kropp än i min förra jag fick kämpa med att gå ner ifrån. Så, att klaga vore fel, men ätstörningar är verkligen förbannat jobbiga. Och att må såhär, psykiskt och fysiskt, gör så ont, dygnet runt, men jag vågar ändå inte äta, ännu mindre bli frisk. Mitt huvud dödar mig. Bokstavligt talat.

2017-01-31

uppdatering

Vikt: 49.3 kg
Längd: 180cm
BMI: ungefär 15,1

Svart på vitt. Självutlämnande. Naket. Sanningen. Facit. Fakta. 180cm lång och väger 49kg, min LW är 48kg och jag vill så innerligt tillbaka dit, senast jag vägde det var i somras, i augusti. Och jag vet att det bara är 3 ynka hekton tills jag får se 48:an på vågen, men jag kan inte trösta mig med att jag är så nära, för jag vill vara i mål, jag vill se min LW nu med en gång. Vill iallafall aldrig se någon 5:a igen, är så galet trött på den. Nåväl, jag fortsätter försöka kämpa mot min LW - cirka 1-2kg kvar - och sedan vill jag gärna gå ner ännu mer från den, drömmen är 44-45kg. DRÖMMEN verkligen, att få väga det!

Jag vill aldrig ge upp den drömmen och jag vill aldrig ge upp min ätstörning. Min ätstörning har jag haft i över 11 år och det är först nu, dessa två senaste åren, som jag har lyckats ta mig ner på vågen och hålla nere min vikt. Alla andra tidigare år har jag bara varit en normalviktig (i mitt huvud tjock) bulimiker. Visserligen har jag lyckats gå ner lite grann mellan 2012-2015 då jag hade min grova ortorexi men jag har aldrig lyckats hålla viktnedgången såhär länge, i över 1,5 år. Slutet av sommaren 2015 var då jag nådde min LW och sedan har jag pendlat 1-3kg upp och ner från den fram tills nu.

2017-01-20

ortorexi

Någonting jag är sjukt stolt och tacksam över är att jag har tagit mig ur ortorexin som jag var fast i från ungefär 17 år till 21 år. Jag var inte lite fast heller, jag var slaviskt fast, jag var manisk och uppslukad av ortorexin, hela mitt liv och hela min värld kretsade kring träning, kalorier, förbränning, protein, dietmat, löpning. Jag har haft alla former av ätstörningar, jag känner mig i grund och botten mest som en bulimiker, men jag har lidit av dom alla: ortorexi, bulimi, anorexia, hetsätningsstörning. Den absolut värsta av dom alla formerna är helt ärligt ortorexin, sedan kommer bulimin. 

Jag har aldrig hatat något så mycket som mitt träningstvång och min ätstörning har aldrig varit så påtaglig eller så ihärdigt jobbig som under dom 5 åren. Jag sprang 2 mil per dag, jag fick bara äta havregrynsgröt, knäckebröd och frukt, jag fick bara dricka vatten, jag var tvungen att gymma varenda morgon, jag var tvungen att förbränna minst -1500kcal per gympass, jag skolkade från skolan flera dagar i veckan för att ens orka träna utan mat i magen, jag fick benhinneinflammation om och om igen pga att jag aldrig lät benen vila och läka. Jag var en evighetsmaskin som bara gick på autopilot och det enda värda med vardagen var att hinna få avverka ett träningspass eller en löprunda, annars kom ångesten krypandes.

Nu tränar jag aldrig och jag är sååååååååå lycklig över det, jag känner mig så fri och jag vill aldrig mer gå tillbaka till den perioden av min ätstörning, jag hoppas innerligt att den inte återvänder, man vet ju aldrig med äs hur hon väljer att fungera, men just nu känns ortorexin väldigt väldigt långt bort för min del. Just nu är det anorexin som styr och ställer och jag trivs förvånansvärt bra med min ätstörning i dagsläget. Jag sa upp mitt gymkort förra året och har inte tränat sedan dess, har fortfarande BMI: 15 och nu har jag dessutom så mycket frihet och så mycket tid till att göra annat än att stå på gymmet.

2017-01-16

there is so much stubborn hope in the human heart

Just nu går jag på tramadol eftersom jag dels behöver gå av sibutramin och dels behöver någonting som dödar hungern och ingenting dödar hungern så bra som opiater, förutom sibutramin då. Funderar på att gå på sibutramin lagom till våren/sommaren igen, som jag gjorde förra året efter psyket, för jäklar i min lilla låda vad bra jag mådde då och det passade perfekt till mitt sommarjobb. Min hypomani drog igång och eskalerade pga substansen, jag hade så mycket ork och krafter och energi hela dagarna och sov knappt, mådde så bra att det var jobbigt tillslut, orkade ha fullspäckade dagar alla dagar utan att behöva äta och vågen slutade stanna på sin platå.

Jag vill inte börja med sibutramin för tidigt innan sommaren, egentligen vill jag börja med den redan nu, allra helst vill jag aldrig ens gå av den, men eftersom ingen drog är förevigt verksam i kroppen så måste man tyvärr gå av för att effekten avtar. Droger kräver tid, planering, struktur, framförhållning, kunskap, intresse. Jag vet att tramadol påverkar det centrala nervsystemet också, så som sibutramin gör, så det finns en chans att sibutramin inte är lika kraftfull när jag ska gå på det igen, men jag hoppas iallafall det, mitt hopp är så in i helvete högt när det gäller denna drog för den har verkligen räddat mitt liv. Både 2015 och 2016. Sibutramin<3

2017-01-13

i wanna destroy my whole being ‘till there’s no more me

Jag har fått så många kommentarer ang min psykiska ohälsa de senaste månaderna, det bara haglar in frågor och pikar och orosmolnet över mina föräldrar är konstant närvarande. Att veta att dom lider för jag lider leder bara till ännu mer ångest, ännu mer skam, ännu mer skuldkänslor. En ond spiral som bara fortsätter och fortsätter snurra vidare på det dåliga måendet inom mig, det byggs liksom på ett lager av ytterligare ångest på det ångest-berget jag har när jag vet att jag skadar mina närstående. Jag menar inte att må dåligt, jag vill inte vara sjuk med flit, men jag har bara inga verktyg eller hjälpmedel för att kunna hitta något friskt.

Samtidigt så vill jag behålla min vikt, jag kan nästan känna mig nöjd och bekväm i min kropp nu (OBS! bara nästan) och om jag bara går ner 5-7kg till så är jag i himmelen av kroppslig lycka, då är jag i mål. Samtidigt så vill jag bara bli inlagd igen, sitta på psyk och försöka hitta vilken pillerkombination som kan hålla alla mina diagnoser i schack, få bli fråntagen min frihet så att jag kan bryta mina maniska tvångshandlingar, min onda spiral av ångest. Jag tror att en början på att må bättre är några månader på psyk men jag vet att på psyk går jag upp i vikt och det är inte vad jag vill ha hjälp med, jag vill ha hjälp med mitt sköra psyke samtidigt som jag behåller min vikt. Är det för mycket begärt tro?

2017-01-11

if you develop an eating disorder when you are already thin to begin with, you go to the hospital. if you develop an eating disorder when you are not thin to begin with, you are a success story

Jag kämpar och kämpar så intensivt, så dagligen, så konstant, så ENORMT mycket med att gå ner mina ynka 3 kilon som jag bara - i mitt huvud - måste gå ner. Egentligen inte bara 3 kilon totalt, men till att börja med måste jag tillbaka till min LW, sedan därifrån givetvis ta mig längre ner på vågen. Senaste gången jag vägde mitt lägsta var i mitten av augusti, därefter har jag lyckats gå upp hela 3 kg, som jag hela tiden pendlar fram och tillbaka mellan; 1 kg ner, 1,5 kg upp, 2 kg ner, 2 kg upp. Ett evigt äckligt, vidrigt pendlande som retar gallfeber på mig.

Hur ätstörningen mår i övrigt? Ätstörningen är så pissed på mig, det märker jag, hon är inte längre bakom mina axlar och viskar tyst och lugnt till mig, nej nu skriker hon högljutt under dygnets alla timmar, uppmaningar och glåpord och stenhårda tvång som måste utföras. Försöker gå av sibutramin pga man måste ta uppehåll från den substansen då och då och ätstörningen mår så dåligt utan. Hetsar och spyr, verkligen inte så ofta som tidigare hetsperioder i livet (och jag går oftast ner av att spy upp allt) men det är ändå den där vetskapen om misslyckande som en hets ger som gör min ätstörning arg.

2017-01-08

i stopped eating food and started eating pills

I veckan fick jag krampanfall på tramadol, när min mamma var hemma och hittade mig mitt under anfallet, vaknade upp i soffan med henne vettskrämd ovanför mig och hon grät och pratade i evigheter kändes det som medan jag inte kunde uppfatta ett enda ord. Hon gör verkligen allt för mig, bland annat har hon låtit mig vara ätstörd i flera år nu för jag har sagt att jag ska fixa det själv men hon orkar inte se mig förfalla mer framför ögonen på henne och pappa, så hon ringde anorexia-enheten och pratade med dom, jag fick också prata med dom.

Jag delade lite halvt med mig om min brist på engagemang när det gäller min hälsa, och hon i telefon ville veta min vikt. Ursäkta mig, men en vikt är högst oviktig när det handlar om just ätstörningar, HÖGST oviktig, men vad kan man förvänta sig av vården, man kan inte förvänta sig att dom ska veta eller kunna sitt jobb? Samtalet resulterade inte i så mycket, mamma ville boka en tid på direkten och släpa med mig dit, jag vädjade i telefon om att jag inte ville, hon i telefon förklarade att jag får återkomma när jag är mer villig.

Mamma inte nöjd, mamma mycket missnöjd faktiskt, ständigt orolig och med tårar i varje blick jag får, det gör så ont i mig att krossa mammas hjärta och det gör ännu mer ont att höra henne säga just dom orden; att jag krossar hennes hjärta. Hon förstår att jag tar droger för att kunna svälta, för att slippa känna hunger, hon förstår att min dealer är en dealer och världens sämsta inflytande på mig, hon bara förstår så mycket, cirka allt för jag är som en öppen bok för min mamma och det är både en fördel och en nackdel att vi älskar varandra så galet, galet mycket.