2017-02-14

en liten dikt

Jag vill vara smalare, smalare, smalare. Sluta äta, äta, äta.
Försvinna, försvinna, försvinna. Till minimum. Till existens noll. Till luft. Till inget.
Jag vill vara genomskinligt smal, jag vill vara så smal att ordet smal är en alldeles för tjock beskrivning av min kropp.
Jag vill slippa höra knivar och gafflar skära mot tallrikarnas botten genom den vidriga middagsmaten, jag vill slippa höra ljudet av ätandet våningen under mig, jag vill slippa höra och veta att det är en bordssamling för en grupp människor som trycker i sig kalorier, alldeles alldeles på våningen under mig.
Jag vill inte vara med, inte vara delaktig, inte ingå i gemenskapen. Inte använda mina bordsbestick och skära och dela och tugga de kalorier som ligger på min middagstallrik.
Jag vill inte, vill inte vara med i de rutinerna, vill inte följa andras sätt att äta föda.
Vill sluta äta, äta, äta. Vill vara smalare, smalare, smalare.
Smalast. Smalast så att jag knäcks om jag vidrörs, smalast så att jag bryts sönder om jag närmar mig närhet.
Vill inte vara mer än ingenting alls. Ingenting alls är tillräckligt nog. Ingenting alls är där det tar stopp, där det förblir ett stadigt mål.
Men hur kommer man dit när smalare, smalare, smalare aldrig är smalast nog? Tror inte ens mitt begravda skelett under jorden hade kunnat vara smalast nog.
Jagar evig besvikelse. Och jagar den så intensivt, så målmedvetet, så engagerat.
Brinner för något som aldrig kommer kunna stå i lågor, brinner för något som bara kommer kunna begravas i aska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar