nr. 3:

Nu hade jag gått igenom en ätstörning av fasta, svält, hetsar, dagliga spy-omgångar, ortorexi, kalori-tänk. Jag prövade på att styrketräna då jag hade förbud från att springa, tror jag styrketränade efter jag gått ut gymnasiet och tagit studenten och tror jag bara styrketränade i något år, inte mer än så. Jag gillade styrketräningen, men det blev också ett maniskt tvång och så ohälsosamt att jag gick sönder, jag blev verkligen besatt och kunde aldrig göra det utav intresse, det gick bara överstyr precis som med löpningen, och eftersom styrketräning inte gjorde mig smal så som löpning gjorde ville jag inte fortsätta förstöra mig själv och bli "biffig". Träningen och ortorexin fortsatte att dominera och vara mitt liv ända fram tills 2015, så ungefär från 2012-2015 var det träning varje dag, vägning varje morgon, gym-schema och upplägg, kalorier och mat-tabeller, kontroll av näringsämnen och innehåll, nyttigheter före godsaker, aldrig något gott om det inte var något nyttigt. Gymmet var inte bara mitt andra hem utan gymmet blev mitt konstanta hem.

Under våren 2015, när jag hade flyttat hem från Trollhättan, hoppat av högskolan och fortfarande inte kunde träna pga benhinneinflammationen så kom jag i kontakt med mina fantastiska piller - sibutramin. Dessa piller räddade min livsångest, dom räddade min kropp från att bli misär, dom räddade mitt mående och dom räddade mig från att bli mentalt galen, det finns inte tillräckligt många fina ord för att prisa dessa piller. Jag började med att ta dom efter mitt sommarjobb 2015 då dom var så starka och farliga att man omöjligt kunde jobba samtidigt som man gick på dom. I samma veva som jag gick på sibutramin så kom jag också i kontakt med helt fel person som gjorde att jag kom i kontakt med ännu flera piller och en mängd andra droger. Och här är jag nu i dagsläget, fast i bulimin som alltid varit min grundläggande ätstörning men också fast i drog-träsket. Gick ner som mest sommaren/hösten 2015 och sedan dess har jag hållit min undervikt på 49kg, möjligtvis pendlat mellan 49-53 några enstaka gånger.

nr. 2:

När jag började gymnasiet så köpte jag också ett gymkort i samma veva, tror det var år 2012 och med en gång så sattes min ortorexi igång. Jag blev besatt, manisk, förstörd och uppslukad av träning och mitt gym. Bytte också ut mina fastedagar och hets-helger mot ett vidrigt nyttighetstänk som var så galet kontrollerat av kalorier och näringsämnen att jag bara ville gråta varje gång jag skulle koka min havregrynsgröt eller leta efter ett knäckebröd i affären som var det mest hälsosamma. Det har alltid varit mängden mat som styrt min ätstörning, det har alltid kvittat om det varit nyttigt eller onyttigt. Kvantitet före kvalité, men nu byttes detta drastiskt ut.

Jag skolkade minst en dag i veckan från gymnasiet, ibland flera dagar, för att kunna orka träna mer, längre och oftare. Då mitt syfte med att gymma enbart var för att kunna gå ner i vikt så var den enda träningen jag gjorde (och ville göra) löpning. Jag sprang 2 mil per dag ända tills jag fick benhinneinflammation och inte kunde springa mer. Vila var något jag omöjligt kunde tillåta mig själv, så varenda gång jag försökte börja springa igen kom benhinneinflammationen tillbaka och gjorde bara ondare och ondare vid varje försök. Jag gick ner några x antal kilon i perioder genom min löpning och var i perioder under gymnasiet i årskurs 2 och 3 smalare än jag tidigare lyckats bli. Första gången jag lyckades gå ner var nog runt 2012 eller 2013, vet att jag tog studenten 2013 och då hade jag redan gått ner 1 eller 2 gånger tidigare så någonstans kring dom åren var det.

Men min benskada gjorde det omöjligt att hålla viktnedgången konstant, jag var knäckt och vägrade inse att jag hade träningsförbud från att springa, jag fick inte utföra konditionsträning och vad var då meningen med träning? När jag började gymnasiet var också perioden då jag började att spy upp all mat, då bulimin verkligen vaknade till liv på riktigt, det var även kring denna tid som jag köpte min våg, hittade alla ätstörda bloggar, lärde känna många andra ätstörda via internet, hittade till folk som var likasinnade och fick grymt mycket mer insikt i min sjukdom, innan var jag inte så övertygad om att jag var sjuk då jag alltid kände mig för tjock för äs, men vid åldern 16-17 vågade jag se hur mycket äs hade kontrollerat och förstört mitt liv.

nr. 1:

Ätstörningen började först såhär: jag var 12-13 år och måndag till fredag var det alltid fasta, det enda som fick ätas (eller det var mer tvång att äta) var vår gemensamma middag hemma med familjen. Förutom en portion middag så var varje vardag till för att svälta, ingen frukost, ingen lunch i bamba, ingen kvällsmat, helst ingen mat överhuvudtaget om det gick att undkomma middagen också. Det var viktigt för mig att fasta varje vardag, för annars vågade jag inte klä mig så som jag ville inför skolan, så därför blev fastandet en evig rutin som inte heller var svår att följa, det var ju ett tvång att följa. Helgerna brukade ofta sluta i hets om kvällarna, tillsammans med mina syskon så jag kunde spela "frisk" inför dem och hetsandet fick sedan kompenseras med fasta därefter och så var den onda evighetsspiralen i full gång. Resultatet av denna metod - att fasta 5 dagar och hetsa 1 eller 2 dagar i veckan - var en vikt som höll sig på gränsen under normalvikt.

Jag fick kommentarer av lärare då det uppmärksammades att jag inte alltid åt lunchen i bamba, jag fick också kommentarer när man var hos skolsyster eller hos läkaren och tog rutin-kontroller för vikt och längd. Frågor som "äter du bra?" "äter du ordentligt?" "äter du tillräckligt?" "hur är det med maten?" men eftersom jag alltid bara vägde lite för lite och ljög om att vara frisk, så var det aldrig att det vidtogs några åtgärder. Denna typ av ätstörning började kring årskurs 5 eller 6 och pågick tills jag slutade högstadiet och gick ur 9:an. Från 12-13 år till 17 år. När jag ser dessa mat-scheman jag som 13-åring satt och skrev varenda vecka börjar jag gråta för mitt kontrollbehov var så maniskt och så enormt energikrävande redan då och jag är så ledsen över att jag inte fattade hur sjukt det var att en 13-åring satt och planerade sådant här, skrev listor och gjorde upplägg, hade tvång att skriva ner allt och kunde bara äta om det var tillåtet eller bestämt långt i förväg.

(TAJT=då jag skulle bära något åtsittande kring midjan i skolan, det innebar att jag var tvungen att svälta inför dom dagarna och även under dom dagarna för att kunna våga ha på mig något åtsittande. Där det inte står någonting eller ett - innebar svält-dagar. Dessa anteckningar är skrivna när jag var 14-15 år och gick i årskurs 8 och 9 i högstadiet. Redan då var äs hela mitt liv.)

en liten dikt

Jag vill vara smalare, smalare, smalare. Sluta äta, äta, äta.

Försvinna, försvinna, försvinna. Till minimum. Till existens noll. Till luft. Till inget.

Jag vill vara genomskinligt smal, jag vill vara så smal att ordet smal är en alldeles för tjock beskrivning av min kropp.

Jag vill slippa höra knivar och gafflar skära mot tallrikarnas botten genom den vidriga middagsmaten, jag vill slippa höra ljudet av ätandet våningen under mig, jag vill slippa höra och veta att det är en bordssamling för en grupp människor som trycker i sig kalorier, alldeles alldeles på våningen under mig.

Jag vill inte vara med, inte vara delaktig, inte ingå i gemenskapen. Inte använda mina bordsbestick och skära och dela och tugga de kalorier som ligger på min middagstallrik.

Jag vill inte, vill inte vara med i de rutinerna, vill inte följa andras sätt att äta föda.

Vill sluta äta, äta, äta. Vill vara smalare, smalare, smalare.

Smalast. Smalast så att jag knäcks om jag vidrörs, smalast så att jag bryts sönder om jag närmar mig närhet.

Vill inte vara mer än ingenting alls. Ingenting alls är tillräckligt nog. Ingenting alls är där det tar stopp, där det förblir ett stadigt mål.

Men hur kommer man dit när smalare, smalare, smalare aldrig är smalast nog? Tror inte ens mitt begravda skelett under jorden hade kunnat vara smalast nog.

Jagar evig besvikelse. Och jagar den så intensivt, så målmedvetet, så engagerat.

Brinner för något som aldrig kommer kunna stå i lågor, brinner för något som bara kommer kunna begravas i aska.

nöter ner bergen till grunden, du blir begraven i grus

Jag har förlorat så himla mycket pga min äs, så himla himla mycket och det sorgligaste i allt jag har förlorat är att jag inte bryr mig om det/dem som gått förlorade, för min äs intalar mig att det är värt det, så så värt det. För 46kg till 180cm. Då är det värt det. Så så värt det.

Vänner, bästa vänner, familj, min sociala förmåga, min energi och ork, min arbetsförmåga, all min tankekraft till att kunna studera, mitt livs kärlek, allmänt allt relaterat till kärlek och känslor, min livsmotivation och min hjärna + mig, hela mig. Detta är några exempel på saker som gått förlorat och det ondaste är väl kanske alla kontakter och relationer man låtit förfalla till grunden utan att ens ha haft orken till att bry sig. "Jahapp, där försvinner nästa person som inte heller vill vara med mig pga "du är för sjuk" eller "du ser oattraktiv ut i kroppen, så kan inte bli kär i dig" fan vad soft att bli nekad ännu en gång pga äs, både av vänner och intressanta killar.

Soft. Otroligt soft är det.

Men jag är så inställd och övertygad om att jag kan fixa livet tillsammans med äs, jag kan inte sluta leva på det hoppet om att det går att ha ett fullt fungerande, "vanligt" svensson-liv med allt som hör till det, tillsammans med äs. Jag vill tro att det går, jag tror att det går, det existerar ju väldigt smala människor som 1. jobbar, 2. har vänner, 3. är sociala, 4. orkar sköta sitt hem och 5. har relationer. Så om det existerar så måste det gå för mig med, det måste måste gå.

Jag vill inte ge upp på äs. På 46kg till 180cm. Jag vägrar ge upp det, vägrar efter 11 år att ge upp det.

normality is a paved road: it'c comfortable to walk, but no flowers grow

Konstant migrän. Dimsyn. Yrsel. Illamående. Blodsockerfall varje gång jag reser mig upp. Varenda gång. Så mycket blodsockerfall att det blir helt blått framför ögonen, ser ingenting i några sekunder och måste hålla i mig i något eller sätta mig ner igen. Tar flera minuter att resa sig upp eller förflytta sig. Värk bakom ögonlocken. Apatisk. Nollställd. Gråter. Stirrar in i väggen. Gråter igen. Orkeslös. Muskelvärk. Torr hud. Sprickor och flagnande fläckar överallt. Torra läppar. Muntorrhet. Känslokall. Känslolös. Konstant migrän, åter igen, denna konstanta migrän välkomnar mig inför varje ny dag.

Detta är resultaten av min ätstörning, detta är vad jag får medan jag ger hela min själ, mitt liv, mitt engagemang och mitt psyke, detta är vad jag får tillbaka i gengäld. Jag vill inte klaga för under dessa 11-12 år är det först nu som jag gillar min viktnedgång, jag är inte nöjd, inte på långa vägar, men jag trivs ändå mer i denna kropp än i min förra jag fick kämpa med att gå ner ifrån. Så, att klaga vore fel, men ätstörningar är verkligen förbannat jobbiga. Och att må såhär, psykiskt och fysiskt, gör så ont, dygnet runt, men jag vågar ändå inte äta, ännu mindre bli frisk. Mitt huvud dödar mig. Bokstavligt talat.