2015 årsresumé

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?

Varit med på en rättegång, börjat missbruka dulcolax, gått i högskola, genomgått processen av att flytta hemifrån och bo själv, jobbat på gruppboende, tagit/fått medicindelegering, upplevt massa nya droger. Sen kan jag inte komma på något mer atm.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nej.

Vilka länder besökte du? 

Inga länder alls.

Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016? 

Jag vill ha umgänge, 2015 kan ha varit mitt mest ensamma år.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? 

9 september, no doubt about it.

Vad var din största framgång 2015? 

Att jag gått ner cirka 10-14 kilo från min träningsperiod-kropp, har dessutom hållit nere vikten ett bra tag, dock ingen överdrivet låg vikt så mer kämpande behövs. En till stor framgång är också att jag, för tillfället, slutat tvångsträna, och det är jag lycklig över varenda dag.

Största misstaget? 

Att jag umgicks mycket med helt fel människa, som har förstört, triggat och gjort sönder min hjärna.

Bästa köpet? 

Allt med adidas på.

Vad spenderade du mest pengar på?

Droger.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Ja, när jag inte behövde bo hemma på ett bra tag, då jag hade umgänge och närhet dygnet runt och fick känna lite annat än bara konstant ångest. Mina reductil gjorde mig dock lyckligast av allt och alla på hela året!

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2015?

Alla låtar med Odesza, never forget you (zara larsson), only time (enya), sugar (robin schulz), downtown (macklemore), can't feel my face (the weehknd).

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Mycket, mycket ledsnare, har aldrig varit så nära och säker på att ta livet av mig som i år.

Vad önskar du att du gjort mer?

Det bästa hade väl varit om jag hade kämpat mot min destruktivitet lite mer, istället för att totalt låta den komma in, bygga bo och röra om all struktur och kontroll jag ständigt försöker skapa.  

Vad önskar du att du gjort mindre?

Ätit mindre.

Favoritprogram på TV?

Gotham och Nyhetsmorgon, haha.

Största musikaliska upptäckten?

Odesza, Kyla la grange.

Något du önskade dig och fick?

Ja, faktiskt. Både materiella ting och icke-materiella ting!

Något du önskade dig och inte fick?

Min målvikt, men snart där.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?

Då gick jag i högskolan, i Trollhättan och satt på föreläsningar. Mamma ringde och grattade mig på kvällen medan jag satt ensam i min fina lägenhet och pluggade. Sedan fick jag besök till helgen, tårta och inredningspresenter.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Mer viktnedgång, ett fast jobb och om jag hade kommit in på programmen jag sökte.

Vad fick dig att må bra?

Min syster som låtit mig vara hos henne varenda helg sedan oktober, och lite nyfunnen kärlek, dock destruktiv kärlek men ändå.

Vilken kändis var du mest sugen på?

Frej larsson!

Mest stolt över?

Jag är stolt över att jag för första gången kommit under min evighetsplatå, att jag också hittat ett sätt att förhålla mig till viktminskning utan att tvångsträna, utan att springa sönder mitt ben med min benhinneinflammation. Också stolt över att jag hållit mig relativt fri från hetsdelen av min ätstörning, senaste perioden var i somras under tiden jag sommarjobbade. Därefter har bara lite överätning inträffat, spy är jag mycket mer aktiv med, men det har inte varit någon "riktig" hetsperiod på flera månader! First time ever.

Högsta önskan just nu?

Att gå ner 15 kg.

-

VILL DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖ. PISTOL, NÅGON?

people do not seem to realize that their opinion of the world is also a confession of their character

Dagarna har blivit outhärdliga att ta sig igenom, mer outhärdliga än vanligt och då är vanligt redan tillräckligt outhärdligt. Hade jag inte haft tram hade jag nog, i ärlighetens namn, inte funnits längre, för trammen är det enda i min tillvaro just nu som gör att mitt humör och mitt huvud inte spårar ut till den galnaste grad. Jag förstår inte varför jag ska leva vidare när det totalt saknas en mening med att leva, oavsett om livet fylls med jobb och relationer förstår jag inte meningen med dom dagarna, år ut och år in?

Jag har iallafall överlevt julhetsen och jag tror ingen är lyckligare än mig över att den här tiden på året äntligen är förbi, vågen visade något kilo plus vilket känns konstigt och opålitligt, med tanke på all mat jag hävt ner i min enorma magsäck. Dock har jag spytt, försökt dagsfasta och tagit karta efter karta av dulcolax, men ändå anser jag mig ha varit lat när det gäller kompensationen, så kroppen känns tio kilo större än ett. 

Har 4-5 kilo till att gå ner innan jag ska dö, så nära känslan och lyckan av kroppslig perfektion, eller kanske mer duglig perfektion, för ren perfektion blir det nog inte förrän -10 kilo. Jag lider just nu av att min tram inte kommer förrän i slutet av veckan och mitt lager är slut, går igenom en brutal at och mina föräldrar har två veckor semester kvar som jag verkligen, verkligen, verkligen inte orkar stå ut med. Jag känner så lite för det här livet, så jävla lite.

where there is anger there is always pain underneath

Min existens är fortfarande kvar på denna jord samtidigt som jag planerar varje dag hur jag ska kunna rensa bort den, på bästa möjliga sätt. Har satt hela min verklighet och vardag åt sidan för att göra upp ett bra självmord i mina tankar, det är lite skrattretande hur långt man är villig att gå för att leva så lite som möjligt. 

Jag borde egentligen ha den bästa perioden rent psykiskt, den bästa någonsin, för jag är nere på min LW igen, helt utan reductil denna gång OCH framförallt, helt utan träning. Senaste gången var någon gång i september, och jag har kämpat dag ut och dag in för att gå ner dom få kilona jag gick upp därifrån, det har inte varit mycket men det har varit som att försöka springa i helvetes jävla cement.

Så, därför borde jag vara lycklig - min kropp är äntligen något jag vågar ta i, något jag vågar möta synen av, något jag vågar klä efter känsla och något jag vågar lämna utanför husets väggar. Men ändå, sitter jag här utan framtidsdrömmar och en önskan om att avsluta allt, det enda givande eller viktiga är enbart att svälta, planera fasta, undvika mat, gå neråt på vågen.

Jag vet att jag vill så mycket, samtidigt som jag inte vet om jag verkligen vill, u get me?

the drugs in her veins made peace in her brain

Vikten ökar och måendet sjunker, vägrar se högre siffror nu, ska svälta som aldrig förr men det lär jag misslyckas med utan reductil, får iallafall ge allt jag har för kroppen går åt helt fel håll just nu. Min psoriasis bryter ut igen pga stress och pga att tillvaron är värre än värst. Jag kan inte klara en enda dag utan tram och går jag utan blir jag brutalt sjuk, min kropp fungerar helt plötsligt inte utan opiater och jag hatar att jag nästan är uppe i 1gram om dagen utan något vidare enormt rus, som jag alltid fick tidigare på lägre doser. Summan för att slippa känna är alldeles för dyr, billigare att bara dö.

Mitt humör är aggressivt, lättretligt, ostabilt, panikartat. Kan inte uppföra mig, kan inte ge eller visa den kärlek jag egentligen känner till dom jag tycker om, istället bara bråkar och snäser jag på varenda en, drar mig undan och vill inte släppa på aggressiviteten. Jag är väl aldrig specifikt arg på någon, utan mer allmänt arg på världen, på mig själv, på kroppen som konstant är med mig och äcklar omgivningen med sitt uppenbara fett. Min ätstörning håller ledningen och jag följer slaviskt efter, det är inte mycket annat just nu som får plats eller uppmärksamhet i mitt huvud.

Snart är detta år slut och jag överväger att inte leva till nästa, skulle vilja få tag på den bästa drogen som kan stanna mitt lilla hjärta på minsta smärtsamma sätt. Svåraste är dock att lita på sitt tillvägagångssätt, vill verkligen inte misslyckas och leva med permanenta skador och smärtor, min död måste vara felfri.