2017-01-31

uppdatering

Vikt: 49.3 kg
Längd: 180cm
BMI: ungefär 15,1

Svart på vitt. Självutlämnande. Naket. Sanningen. Facit. Fakta. 180cm lång och väger 49kg, min LW är 48kg och jag vill så innerligt tillbaka dit, senast jag vägde det var i somras, i augusti. Och jag vet att det bara är 3 ynka hekton tills jag får se 48:an på vågen, men jag kan inte trösta mig med att jag är så nära, för jag vill vara i mål, jag vill se min LW nu med en gång. Vill iallafall aldrig se någon 5:a igen, är så galet trött på den. Nåväl, jag fortsätter försöka kämpa mot min LW - cirka 1-2kg kvar - och sedan vill jag gärna gå ner ännu mer från den, drömmen är 44-45kg. DRÖMMEN verkligen, att få väga det!

Jag vill aldrig ge upp den drömmen och jag vill aldrig ge upp min ätstörning. Min ätstörning har jag haft i över 11 år och det är först nu, dessa två senaste åren, som jag har lyckats ta mig ner på vågen och hålla nere min vikt. Alla andra tidigare år har jag bara varit en normalviktig (i mitt huvud tjock) bulimiker. Visserligen har jag lyckats gå ner lite grann mellan 2012-2015 då jag hade min grova ortorexi men jag har aldrig lyckats hålla viktnedgången såhär länge, i över 1,5 år. Slutet av sommaren 2015 var då jag nådde min LW och sedan har jag pendlat 1-3kg upp och ner från den fram tills nu.

2017-01-20

ortorexi

Någonting jag är sjukt stolt och tacksam över är att jag har tagit mig ur ortorexin som jag var fast i från ungefär 17 år till 21 år. Jag var inte lite fast heller, jag var slaviskt fast, jag var manisk och uppslukad av ortorexin, hela mitt liv och hela min värld kretsade kring träning, kalorier, förbränning, protein, dietmat, löpning. Jag har haft alla former av ätstörningar, jag känner mig i grund och botten mest som en bulimiker, men jag har lidit av dom alla: ortorexi, bulimi, anorexia, hetsätningsstörning. Den absolut värsta av dom alla formerna är helt ärligt ortorexin, sedan kommer bulimin. 

Jag har aldrig hatat något så mycket som mitt träningstvång och min ätstörning har aldrig varit så påtaglig eller så ihärdigt jobbig som under dom 5 åren. Jag sprang 2 mil per dag, jag fick bara äta havregrynsgröt, knäckebröd och frukt, jag fick bara dricka vatten, jag var tvungen att gymma varenda morgon, jag var tvungen att förbränna minst -1500kcal per gympass, jag skolkade från skolan flera dagar i veckan för att ens orka träna utan mat i magen, jag fick benhinneinflammation om och om igen pga att jag aldrig lät benen vila och läka. Jag var en evighetsmaskin som bara gick på autopilot och det enda värda med vardagen var att hinna få avverka ett träningspass eller en löprunda, annars kom ångesten krypandes.

Nu tränar jag aldrig och jag är sååååååååå lycklig över det, jag känner mig så fri och jag vill aldrig mer gå tillbaka till den perioden av min ätstörning, jag hoppas innerligt att den inte återvänder, man vet ju aldrig med äs hur hon väljer att fungera, men just nu känns ortorexin väldigt väldigt långt bort för min del. Just nu är det anorexin som styr och ställer och jag trivs förvånansvärt bra med min ätstörning i dagsläget. Jag sa upp mitt gymkort förra året och har inte tränat sedan dess, har fortfarande BMI: 15 och nu har jag dessutom så mycket frihet och så mycket tid till att göra annat än att stå på gymmet.

2017-01-16

there is so much stubborn hope in the human heart

Just nu går jag på tramadol eftersom jag dels behöver gå av sibutramin och dels behöver någonting som dödar hungern och ingenting dödar hungern så bra som opiater, förutom sibutramin då. Funderar på att gå på sibutramin lagom till våren/sommaren igen, som jag gjorde förra året efter psyket, för jäklar i min lilla låda vad bra jag mådde då och det passade perfekt till mitt sommarjobb. Min hypomani drog igång och eskalerade pga substansen, jag hade så mycket ork och krafter och energi hela dagarna och sov knappt, mådde så bra att det var jobbigt tillslut, orkade ha fullspäckade dagar alla dagar utan att behöva äta och vågen slutade stanna på sin platå.

Jag vill inte börja med sibutramin för tidigt innan sommaren, egentligen vill jag börja med den redan nu, allra helst vill jag aldrig ens gå av den, men eftersom ingen drog är förevigt verksam i kroppen så måste man tyvärr gå av för att effekten avtar. Droger kräver tid, planering, struktur, framförhållning, kunskap, intresse. Jag vet att tramadol påverkar det centrala nervsystemet också, så som sibutramin gör, så det finns en chans att sibutramin inte är lika kraftfull när jag ska gå på det igen, men jag hoppas iallafall det, mitt hopp är så in i helvete högt när det gäller denna drog för den har verkligen räddat mitt liv. Både 2015 och 2016. Sibutramin<3

2017-01-13

i wanna destroy my whole being ‘till there’s no more me

Jag har fått så många kommentarer ang min psykiska ohälsa de senaste månaderna, det bara haglar in frågor och pikar och orosmolnet över mina föräldrar är konstant närvarande. Att veta att dom lider för jag lider leder bara till ännu mer ångest, ännu mer skam, ännu mer skuldkänslor. En ond spiral som bara fortsätter och fortsätter snurra vidare på det dåliga måendet inom mig, det byggs liksom på ett lager av ytterligare ångest på det ångest-berget jag har när jag vet att jag skadar mina närstående. Jag menar inte att må dåligt, jag vill inte vara sjuk med flit, men jag har bara inga verktyg eller hjälpmedel för att kunna hitta något friskt.

Samtidigt så vill jag behålla min vikt, jag kan nästan känna mig nöjd och bekväm i min kropp nu (OBS! bara nästan) och om jag bara går ner 5-7kg till så är jag i himmelen av kroppslig lycka, då är jag i mål. Samtidigt så vill jag bara bli inlagd igen, sitta på psyk och försöka hitta vilken pillerkombination som kan hålla alla mina diagnoser i schack, få bli fråntagen min frihet så att jag kan bryta mina maniska tvångshandlingar, min onda spiral av ångest. Jag tror att en början på att må bättre är några månader på psyk men jag vet att på psyk går jag upp i vikt och det är inte vad jag vill ha hjälp med, jag vill ha hjälp med mitt sköra psyke samtidigt som jag behåller min vikt. Är det för mycket begärt tro?

2017-01-11

if you develop an eating disorder when you are already thin to begin with, you go to the hospital. if you develop an eating disorder when you are not thin to begin with, you are a success story

Jag kämpar och kämpar så intensivt, så dagligen, så konstant, så ENORMT mycket med att gå ner mina ynka 3 kilon som jag bara - i mitt huvud - måste gå ner. Egentligen inte bara 3 kilon totalt, men till att börja med måste jag tillbaka till min LW, sedan därifrån givetvis ta mig längre ner på vågen. Senaste gången jag vägde mitt lägsta var i mitten av augusti, därefter har jag lyckats gå upp hela 3 kg, som jag hela tiden pendlar fram och tillbaka mellan; 1 kg ner, 1,5 kg upp, 2 kg ner, 2 kg upp. Ett evigt äckligt, vidrigt pendlande som retar gallfeber på mig.

Hur ätstörningen mår i övrigt? Ätstörningen är så pissed på mig, det märker jag, hon är inte längre bakom mina axlar och viskar tyst och lugnt till mig, nej nu skriker hon högljutt under dygnets alla timmar, uppmaningar och glåpord och stenhårda tvång som måste utföras. Försöker gå av sibutramin pga man måste ta uppehåll från den substansen då och då och ätstörningen mår så dåligt utan. Hetsar och spyr, verkligen inte så ofta som tidigare hetsperioder i livet (och jag går oftast ner av att spy upp allt) men det är ändå den där vetskapen om misslyckande som en hets ger som gör min ätstörning arg.

2017-01-08

i stopped eating food and started eating pills

I veckan fick jag krampanfall på tramadol, när min mamma var hemma och hittade mig mitt under anfallet, vaknade upp i soffan med henne vettskrämd ovanför mig och hon grät och pratade i evigheter kändes det som medan jag inte kunde uppfatta ett enda ord. Hon gör verkligen allt för mig, bland annat har hon låtit mig vara ätstörd i flera år nu för jag har sagt att jag ska fixa det själv men hon orkar inte se mig förfalla mer framför ögonen på henne och pappa, så hon ringde anorexia-enheten och pratade med dom, jag fick också prata med dom.

Jag delade lite halvt med mig om min brist på engagemang när det gäller min hälsa, och hon i telefon ville veta min vikt. Ursäkta mig, men en vikt är högst oviktig när det handlar om just ätstörningar, HÖGST oviktig, men vad kan man förvänta sig av vården, man kan inte förvänta sig att dom ska veta eller kunna sitt jobb? Samtalet resulterade inte i så mycket, mamma ville boka en tid på direkten och släpa med mig dit, jag vädjade i telefon om att jag inte ville, hon i telefon förklarade att jag får återkomma när jag är mer villig.

Mamma inte nöjd, mamma mycket missnöjd faktiskt, ständigt orolig och med tårar i varje blick jag får, det gör så ont i mig att krossa mammas hjärta och det gör ännu mer ont att höra henne säga just dom orden; att jag krossar hennes hjärta. Hon förstår att jag tar droger för att kunna svälta, för att slippa känna hunger, hon förstår att min dealer är en dealer och världens sämsta inflytande på mig, hon bara förstår så mycket, cirka allt för jag är som en öppen bok för min mamma och det är både en fördel och en nackdel att vi älskar varandra så galet, galet mycket. 

2017-01-02

2016 årsresumé

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Sålde min kropp/sex för cash, gjorde mitt första självmordsbesök, satt en månad inlåst på psyk med LPT. Det var en första gång för alla dom tre. Sedan kan jag faktiskt inte komma på något mer, gjort det jag alltid gör; följer min ätstörnings order och lever för henne. Eller just det! Gått på spa också, det har jag aldrig gjort förut.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
En gammal vän till mig blev gravid men har ännu inte fött barnet så ja/nej?

Vilka länder besökte du?

Inga alls, bara åkt en helvetes massa till Skåne under sommaren, hösten, vintern.

Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
Jag vill ha min lägsta vikt tillbaka.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?

7 januari då jag träffade min nyfunna bästis för första gången, 25 februari då jag försökte dö, 25 februari-28 mars då jag var inlagd, 4 september då jag fick en pojkvän jag aldrig var kär i så jag gjorde slut direkt igen.

Vad var din största framgång 2016?
Största framgång är helt klart att jag tog mig igenom min brutalt vidriga enormt plågsamma AT på tram, jag gick cold turkey och hade inga hjälpmedel till hands, men tog - mot alla odds - mig ur det efter några månader. En annan stor framgång är att jag hållit nere min vikt och inte låtit bulimin härja vilt. Om man ser till alla år som ätstörd har jag pendlat som minst detta år. Är väl ändå en framgång? Och höll ju på att glömma bästa framgången: jag har fucking gjort slut med ortorexin och sagt upp mitt gymkort och aldrig varit lyckligare över något annat!!!!!!!! Ortorexi är nummer ett värst för mig, sedan bulimi, sedan anorexi. Jag är så stolt att jag vann över ortorexin, hemskaste åren i mitt liv.

Största misstaget?
Att jag låtit mig manipuleras av min dealer/mitt crush, blivit blåst på 4500kr och definitivt var största misstaget att misslyckas med mitt självmord. Pinsamt och patetiskt.

Bästa köpet?
Alla köp som varit lagda på droger.

Vad spenderade du mest pengar på?
Utan tvekan droger.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mitt crush, min fina nyfunna bästis som verkligen räddat hela detta året från att totalt suga och han från Skåne som jag spenderat senaste halvåret ihop med, som står ut med all min skit och accepterar att jag totalt saknar känslor och hjärta.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2016?

679 - fetty wap. Don't let me down - the chainsmokers. The girls on drugs - wale, tjr. Ain't my fault - zara larsson. One dance - drake. Middle - dj snake. Roses - the chainsmokers. Hide away - daya. Fast car - jonas blue. Sweet lovin - sigala. Cheap thrills - sia.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Blir bara ledsnare och ledsnare. Men min hypomani i somras höll mig riktigt uppåt och galet "levnadsglad" eller vad man ska kalla det, är ju fejk-feelings av glädje men det var en riktigt uppåt-period som jag stundtals njöt av att vara i, så ja, glad en liten period men överlag är nog detta år ett skitår.

Vad önskar du att du gjort mer?
Varit mer socialt aktiv, försökt jobba bort min sociala fobi för den har jag verkligen bara gett vika för detta år och jag har nog aldrig varit så isolerad och ensam som jag varit 2016. Människor skrämmer mig, människor gör mig rädd, jag hatar människor. Förstår ej hur man integrerar, hur man för ett samtal, hur man umgås, hur man är social och pratglad. Jag önskar att jag tränat bort den fobin mer.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Ätit mindre.

Favoritprogram på TV?

I år har det varit Shameless, Lyxfällan och lätt Nyhetsmorgon!! Blivit en liten nyhetsmorgon-nörd, går upp supertidigt för att sitta med min varma kopp blåbärste, min filt, mitt flitigt sms:ande med min bästis och så nyhetsmorgon på tv i flera timmar att halv-kolla på. Desperate housewifes också, varje års favvis-program!

Största musikaliska upptäckten?
Carnage. Inte upptäckt så mycket nytt, men iallafall hittat en genre som faller mig i smaken - trap.

Något du önskade dig och fick?

Nej.

Något du önskade dig och inte fick?
Min målvikt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?

Var överdrivet trammad, åt tacos och tårta med min familj och mina syskon som kom på besök, plus min brors flickvän som också var med. Tror jag gick och spydde upp tacosen efteråt, sedan noddade jag bort resten av den helvetesdagen. Minns att jag specifikt mådde skit på min födelsedag.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Viktnedgång och mindre tid på idioter.

Vad fick dig att må bra?
Min nyfunna bästis. Och droger såklart.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Hmm, ingen faktiskt.

Mest stolt över?
Sjukt stolt över att ha blivit fri från ortorexin som sagt.

Högsta önskan just nu?
Att gå ner 5 kg till.