2013-09-30

det är inte fetma som är problemet, det är olyckligheten

Som ätstörd ser jag dagligen på enormt många program om mat och i alla dessa program så har jag märkt att vi är väldigt noga med att framhäva övervikt som en form av lathet som långsamt förstör samhällen i de långa loppen, medan vi är bekymrade och oroliga över ätstörningsstatistiken som sorgligt nog stiger. Vi framhäver övervikt som en riktigt stor bov till ett fungerande gemensamt liv och pekar med våra långa pekpinnar på hur vi måste sluta göra ohälsosamma val, medan vi försöker sträcka ut en hand åt de underviktiga.

Det gör mig besviken att se hur markant vi skiljer på två sidor av samma problem. Vi gör narr av det ena och kastar en helvetes massa medlidande till det andra. Fetma ÄR en ätstörning. Punkt slut. Tror man på allvar att en människa ökar 100 kg i vikt på bara några år pga ren lathet? Tror man på allvar att det inte ligger ätstörda beteenden bakom det hela, att det inte finns något djupare, mer sårbart bakom en livsstil som förstör en totalt? Undervikt och övervikt är två olika utgångspunkter för att ge sig själv ett liv i ätstörningsträsket, försök inte skilja dessa punkter ifrån varandra. 

Vi påstår att fetma är boven i samhället men jag skulle vilja påstå att det är människornas mående som är det. Fetma förstör inte, det är olyckligheten bakom fetman som förstör. Hur människor lider, hur människor väljer att dagligen misshandla sig själva genom sitt näringsintag, hur människor har tappat allt förnuft, hur människor inte hittar vägen ut igen. Och vi klankar ner på de oaktiva val en överviktig gör, vi klankar ner på de resurser övervikten kostar oss varje år, vi klankar ner på den ohälsosamma mat de överviktiga väljer att trycka i sig. Jag tror inte att en lycklig människa väljer att trycka i sig cirka 6 000 kcal/dag, men folk i media verkar tro att man gör det. Att man bara är lat och att äta är så kul så man skiter i sin viktuppgång. 

Bidra istället till att froda ett lyckligt samhälle, ett samhälle där fetma kan få samma orolighet över sig som ätstörningsstatistiken just för att de båda punkterna är två problem som går ihop. Bidra till att gå till botten med varför människor över lag är så extremt olyckliga och så extremt benägna till att misshandla sig själva. Det måste vara något fel på det samhälle vi bygger upp, det är inte fetman som är felet.

Gräv djupare, titta inte bara på övervikten som det mest motbjudande ni vet för det ger säkerligen bara helt fel effekt. Sträck ut en hand åt alla de som inte kan kontrollera sina inre demoner, vare sig det går upp eller ner på vågen. Ifrågasätt inte de ohälsosamma valen, ifrågasätt varför de existerar. Världen måste börja sluta dumförklara fetma.

2013-09-16

uppdrag: missbruk

Jag är väldigt noga med att associera ätstörningar med missbruk eftersom jag tycker att skillnaden mellan olika beroenden är hårfin. Precis som missbruk är ätstörningar ett beroende lika mycket som det är en psykisk sjukdom och ett självdestruktivt beteende. Oavsett vilket medel man använder för att dämpa ångest och undvika känslan av självhat så sitter man alla i samma båt. Skär man ner problemen i små bitar tills man hittar anledningen bakom sina handlingar så inser man att alla lider på samma typ av sätt.

En missbrukare sa precis såhär på TV: "Man måste kunna ta emot kärlek för att bli ren. Jag kan inte ta emot kärlek och kan därför inte bli ren. Jag har inte valt att inte kunna det, jag vill kunna det men jag vet verkligen inte hur." Mannen i fråga kunde inte ta emot sin familjs kärlek och bekräftelse, i mitt fall kan jag inte ta emot min egen kärlek. Jag kan inte acceptera mig själv, tycka om mig själv, berömma mig själv, känna mig trygg och bekväm i mig själv. Det finns enbart självhat inuti mitt skal och jag är väldigt medveten om att mannen på TV har rätt. Man kan omöjligt bli frisk alternativt ren från sitt missbruk om man inte lär sig att värdera sig själv högt som satan. 

Jag inser att ge mig själv kärlek är en omöjlig uppgift och blir därför väldigt medveten om hur omöjlig friskheten är. Jag har inte hört om en enda ätstörd som är fri från självhatet, tjockhetstankarna och kroppsångesten. Man kan bli så frisk att man kan stabilisera sitt liv till en normal nivå igen (det tvekar jag inte en sekund på) men alla människor jag känner till fortsätter att dölja sina ben i stora klänningar, ogillar att stå framför spegeln och vågar inte bada i bikini.

Det är inte att vara fri från sitt missbruk och jag börjar sakta men säkert se en halvt funktionell framtid med min ätstörning istället för att se en framtid med kärlek till mig själv. Jag tror inte att en psykolog en timme i veckan kan få mig att älska mig själv heller, för jag har redan hört alla tips och knep man kan använda sig av. Jag har gett alla försök jag orkar ge, jag har ignorerat min kropp ända tills jag nått bristningspunkten. Det funkar bara inte. Att bli frisk är att hitta självkänsla (inte bara börja äta "normalt") och fastän jag säkerligen kan minska mina hets- och spyomgångar, försöka trappa ner min maniska träning och äta lite mer regelbundet så kommer jag aldrig hitta självkänsla. Det kommer alltid att bo en liten, självkritisk röst i mitt huvud.