Ätstörningen började först såhär: jag var 12-13 år och måndag till fredag var det alltid fasta, det enda som fick ätas (eller det var mer tvång att äta) var vår gemensamma middag hemma med familjen. Förutom en portion middag så var varje vardag till för att svälta, ingen frukost, ingen lunch i bamba, ingen kvällsmat, helst ingen mat överhuvudtaget om det gick att undkomma middagen också. Det var viktigt för mig att fasta varje vardag, för annars vågade jag inte klä mig så som jag ville inför skolan, så därför blev fastandet en evig rutin som inte heller var svår att följa, det var ju ett tvång att följa. Helgerna brukade ofta sluta i hets om kvällarna, tillsammans med mina syskon så jag kunde spela "frisk" inför dem och hetsandet fick sedan kompenseras med fasta därefter och så var den onda evighetsspiralen i full gång. Resultatet av denna metod - att fasta 5 dagar och hetsa 1 eller 2 dagar i veckan - var en vikt som höll sig på gränsen under normalvikt.
Jag fick kommentarer av lärare då det uppmärksammades att jag inte alltid åt lunchen i bamba, jag fick också kommentarer när man var hos skolsyster eller hos läkaren och tog rutin-kontroller för vikt och längd. Frågor som "äter du bra?" "äter du ordentligt?" "äter du tillräckligt?" "hur är det med maten?" men eftersom jag alltid bara vägde lite för lite och ljög om att vara frisk, så var det aldrig att det vidtogs några åtgärder. Denna typ av ätstörning började kring årskurs 5 eller 6 och pågick tills jag slutade högstadiet och gick ur 9:an. Från 12-13 år till 17 år. När jag ser dessa mat-scheman jag som 13-åring satt och skrev varenda vecka börjar jag gråta för mitt kontrollbehov var så maniskt och så enormt energikrävande redan då och jag är så ledsen över att jag inte fattade hur sjukt det var att en 13-åring satt och planerade sådant här, skrev listor och gjorde upplägg, hade tvång att skriva ner allt och kunde bara äta om det var tillåtet eller bestämt långt i förväg.
Jag fick kommentarer av lärare då det uppmärksammades att jag inte alltid åt lunchen i bamba, jag fick också kommentarer när man var hos skolsyster eller hos läkaren och tog rutin-kontroller för vikt och längd. Frågor som "äter du bra?" "äter du ordentligt?" "äter du tillräckligt?" "hur är det med maten?" men eftersom jag alltid bara vägde lite för lite och ljög om att vara frisk, så var det aldrig att det vidtogs några åtgärder. Denna typ av ätstörning började kring årskurs 5 eller 6 och pågick tills jag slutade högstadiet och gick ur 9:an. Från 12-13 år till 17 år. När jag ser dessa mat-scheman jag som 13-åring satt och skrev varenda vecka börjar jag gråta för mitt kontrollbehov var så maniskt och så enormt energikrävande redan då och jag är så ledsen över att jag inte fattade hur sjukt det var att en 13-åring satt och planerade sådant här, skrev listor och gjorde upplägg, hade tvång att skriva ner allt och kunde bara äta om det var tillåtet eller bestämt långt i förväg.
(TAJT=då jag skulle bära något åtsittande kring midjan i skolan, det innebar att jag var tvungen att svälta inför dom dagarna och även under dom dagarna för att kunna våga ha på mig något åtsittande. Där det inte står någonting eller ett - innebar svält-dagar. Dessa anteckningar är skrivna när jag var 14-15 år och gick i årskurs 8 och 9 i högstadiet. Redan då var äs hela mitt liv.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar