at this point, everything i do is a coping mechanism

Jag vill så jävla, gärna, innerligt dö. Orkar inte mer, vill inte mer, klarar inte mer. Finner ingen mening, motivation, vilja, kraft, lust till livet; inte som frisk och inte som sjuk. Opiater och sibutramin har hållit mig vid liv sedan psyk, stimulerat min hjärna till den grad att jag fungerat någorlunda på mänsklig nivå inom samhällets ramar. Men nu börjar min hypomani rinna ur mig och det där som annars alltid är jag, min dödsångest, vill komma in. Egentligen har väl dödsångesten redan varit här och hälsat på, har försökt dämpa och bedöva alla uppmaningar och glåpord, men det är inte mycket som kväver något så starkt, det finns faktiskt ingenting som kväver något så starkt. 

Har pillat sönder hela min hud helt maniskt, hela benen, ryggen och ansiktet, plockat och pillat och rivit och ryckt bort. Sår sår sår. Har gått upp några kilon från min LW i somras, vägrar ta på mig jeans på denna vikt, har ingen ork till att ta mig utanför huset, har ingen lust till att träffa någon, har ingen energi till att befinna mig på ett arbete, har ingen kapacitet till att fixa några studier. Orkar inte ta emot någons kärlek och orkar ännu mindre kravet att ge min kärlek till någon. Minimerar min värld och min verklighet till den lilla kvadratyta som är mitt sovrum. Min dysmorfofobi isolerar mig till den grad att till och med speglar är skrämmande. Är mina föräldrars största last och utsugare. En evig besvikelse, inte ens äs är nöjd.

folk ang sibutramin:

"Med sibutramin så vaknade jag kanske klockan 5 trots att jag skulle gå upp 6, kunde sitta och glo på tv bara pigg som fasen. Sov oroligt som satan också, vaknade hela tiden. Var konstant kall om händer, fötter och näsa. Det blir jag alltid när jag tar någon form av centralstimulantia. Pupillerna var även enorma, de var lika stora som de gånger jag tagit E. Detta varande dygnet runt. Hade jag fortsatt hade jag förmodligen fått en psykos, om det inte hade vänt efter några veckor vill säga. Har aldrig känt mig så mysko av något. Men det fungerade helt klart, var inte hungrig för fem öre."
person 1

"MDMA och sibutramin ihop är faktiskt inte farligt, men ganska onödigt eftersom effekten/ruset försämras avsevärt. Har provat MDMA (rent) både under perioden jag ätit sibutramin och utanför, och skillnaden är stor. Däremot har jag provat ta en kapsel först när jag börjar komma ner på MDMA, och upplever då att baksmällan (deppig, trött) blivit mindre. Detta troligtvis eftersom SNRI boostar det nyproducerade serotoninet, som ju nästan tömts under ruset. Opiater (t.ex. tramadol) är absolut ingen fara."
person 2

"Slutar pupillerna vara som två stora svarta tefat någon gång eller är det bestående? Håller inte att springa runt och se ut som ett påtänt tjackmongo hela dagarna..."
person 3

and she said the hardest part about recovery is when you're not so sure you want to recover

Ser mig själv förtvina men ser inte tillräckligt mycket av ingenting alls, behöver se mer av mindre, mindre mig. Mer av mindre siffror och mer av mindre mått. Jagas jämt och ständigt av eviga platåer, nykterhetens höga hunger, hud som inte reparerar och hår längre på kropp än på huvud. Tror känslor har upphört att existera, kanske kopplar inte receptorerna som dom ska där uppe i nervsystemet, för annat än självhat och hat går inte att greppa.

Inser att min dealer nog inte var hela min värld, kanske var bara drogerna han erbjöd min värld och när han erbjuder sig själv så var han visst inte han med stort h längre, hellre heroin med stort h. Och det gör mig rädd att jag inte känt något, inte för honom och inte för någon annan, vill bara att någon ska vara en känsla och inte ren likgiltighet. Rättelse: vill bara att någon eller någonting, vad som helst, ska vara en känsla och inte ren likgiltighet.

you gave me panic attacks and i called it love

3kg från LW känns mer som 30kg och jag förstår inte hur jag sedan ska kunna gå ner ännu mer från min LW's startvikt när jag knappt kan komma tillbaka till den, hur lite jag än äter och hur flitigt jag än sväljer laxeringsmedel. Inte heller kan jag för någonting i världen återgå till min gamla vikt-platå som är avskyvärt mycket högre än den här, jag får aldrig låta det hända, jag kan aldrig leva i den kroppen igen, jag kommer aldrig kunna återgå till att få i mig den kalorimängd som underhöll den vikten. 

Det värsta, mest läskiga är att jag inte åt på den tidigare vikten heller, kanske något mål om dagen för att orka skolan, studierna, socialisera mig, utgångar, gymmet, men annat än några hetsomgångar följt av att spy upp allt var det inte, trots den höga siffran på vågen. Nu, nu kan jag inte ens få "råka" äta det, nu kan jag inte få falla för ångesten ens en endaste liten gång, för så skör är min viktplatå, så hårt måste jag hålla tillbaka för att inte gå upp 10kg på en kväll, för minsta lilla tugga svald ger mig just det och inte ens en vecka på blåbärste ger mig -3hg.

Jag står så jävla still, så jävla, jävla still och jag begriper inte hur människor dessutom kan väga betydligt mycket mindre än mig, hur man lyckas trolla fram mer minus på vågen när jag stannar här? Hur kan människor väga en tredjedel av min LW när jag lägger hela min vardag åt min ätstörning och inte ens då får bli mindre?