2016-01-06

having depression is like being in an abusive relationship with yourself

I år har jag bestämt mig för att ta mitt liv, det är väl det enda nyårslöfte jag har, försöker komma på ett vackert datum för 2016, inte för att jag ens orkar en enda timme till i denna vidriga värld, men jag vill ändå planera, strukturera, förbereda. Min önskan är en överdos, men rädslan för att vakna upp och ha en ännu värre vardag än innan, totalt avslöjad och exponerad, får mig att ifrågasätta och tveka, letar vidare efter andra alternativ men utan större trygghet.

En ny LW är nådd iallafall, busigt glad över det, men ändå infinner sig panikattacker vid: beröring, klädstorlekar, kvällsduschar och spegelbilder. Jag förstår egentligen hur tacksam jag ska vara, för min platå har sedan 11 års åldern varit +10kg mer eller mindre, jag har aldrig kommit under den platån oavsett antal svältperioder, spyperioder och träningsperioder. Jag har aldrig vägt såhär lite någonsin, jag och min ätstörning tillsammans i "vuxen" ålder. 

Men, inte vill jag stanna kvar här på jorden för det, det löser garanterat en löjligt stor procent av min dagliga ångest, men ångesten är sorgligt nog hela mig; i alla andetag och steg jag tar, i alla tankar jag har och i alla val jag gör. Jag blir fri på droger och det är väl de enda tillfällena i livet som döden inte talar till mig, men jag kan inte överleva på droger, inte heller kan jag överleva utan droger. Så, det andra och enda alternativet är att somna in, frigöra denna ångest och låta den lämna mig.