Jag har fått så många kommentarer ang min psykiska ohälsa de senaste månaderna, det bara haglar in frågor och pikar och orosmolnet över mina föräldrar är konstant närvarande. Att veta att dom lider för jag lider leder bara till ännu mer ångest, ännu mer skam, ännu mer skuldkänslor. En ond spiral som bara fortsätter och fortsätter snurra vidare på det dåliga måendet inom mig, det byggs liksom på ett lager av ytterligare ångest på det ångest-berget jag har när jag vet att jag skadar mina närstående. Jag menar inte att må dåligt, jag vill inte vara sjuk med flit, men jag har bara inga verktyg eller hjälpmedel för att kunna hitta något friskt.
Samtidigt så vill jag behålla min vikt, jag kan nästan känna mig nöjd och bekväm i min kropp nu (OBS! bara nästan) och om jag bara går ner 5-7kg till så är jag i himmelen av kroppslig lycka, då är jag i mål. Samtidigt så vill jag bara bli inlagd igen, sitta på psyk och försöka hitta vilken pillerkombination som kan hålla alla mina diagnoser i schack, få bli fråntagen min frihet så att jag kan bryta mina maniska tvångshandlingar, min onda spiral av ångest. Jag tror att en början på att må bättre är några månader på psyk men jag vet att på psyk går jag upp i vikt och det är inte vad jag vill ha hjälp med, jag vill ha hjälp med mitt sköra psyke samtidigt som jag behåller min vikt. Är det för mycket begärt tro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar