Jag orkar inte mer. Jag orkar inte sitta och skaka i flera timmar ända ut i fingerspetsarna efter att ha spytt, jag orkar inte kämpa bara för att ta mig till busshållplatsen på grund av att ena benet ger vika under mig, jag orkar inte smörja in mig med produkter dag ut och dag in som inte hjälper mot träningsskador, jag orkar inte se stjärnor framför ögonen när jag spyr, jag orkar inte ha enorma munsår i mungiporna på grund av hur mycket jag dagligen gräver, jag orkar inte sitta i fosterställning i duschen bland all hög av mat som åkt berg-och-dalbana genom magsäcken och gråta okontrollerat, jag orkar inte kämpa med att få upp middagen och enbart lyckas med en sjättedel för att magen är så tom, jag orkar inte gråta av att synas offentligt i jeans som avslöjar min kroppsform. Jag orkarorkarorkar inte.
Jag orkar inte omvandla min kropp om och om igen, jag orkar inte förlora det lilla jag har kvar nu av min viktnedgång. Men jag vet att det kommer att hända, mitt ben klarar inte ens av att gå några meter. Kommer det vara såhär nästa träningsperiod också? I såna fall vill jag nästan ge upp, för jag vill träna, springa bort ångesten, och äta frukt och grönt. Jag vill inte låta bli, men mina ben eller fötter skadas alltid efter ett visst antal månader. Nu är vardagen omvänd och hetsen med spyorna är tillbaka igen. Viktuppgången kommer komma som ett brev på posten, träningsfobin kommer växa i takt med mina höfter. Och jag kommer inte vilja leva mer. Döden är så mycket mer lockande än livet i den här kroppen.
Träningen, jag lovar att jag kommer tillbaka till dig och i februari på min födelsedag lovar jag att vara såhär smal igen.
Träningen, jag lovar att jag kommer tillbaka till dig och i februari på min födelsedag lovar jag att vara såhär smal igen.
