ge mig tramadol så blir jag lycklig

i wish i could throw off the thoughts which poison my happiness, and yet i take a kind of pleasure in indulging them

Jag mår så läskigt löjligt bra rent ätstörningsmässigt, det är nästan så att jag inte vågar inse det, för går det bra går det snart åt helvete, men än så länge rullar det på i rätt riktning och jag vill verkligen lära mig trivas innan jag återgår till katastrof och misär. Fast, jag vet att det går bra bara för att jag sover bort majoriteten av dygnets timmar och undviker varje blodsockerfall och migränattack genom att ligga raklång i soffan och förtvina.

Hade aldrig och kommer aldrig orka upprätthålla detta svältläge om jag ska leva livet med allt vad det innebär; heltidsjobb, socialt umgänge, sysslor och måsten, ärenden och plikter, platser att vara på och en kropp att hålla igång. Det går inte, det kanske går, det har jag alltid lurat mig själv till att tro alla tidigare försök, men facit i handen har än så länge visat mig fel år efter år. Kroppen på bekostnad av livet eller livet på bekostnad av kroppen?

Jag vill ha kroppen. Vill, vill, vill, vill. Den här aptitlösheten har aldrig tidigare infunnit sig och jag har så länge längtat efter den, att hetsa och att spy, varför har jag vandrat längs den destruktiva stigen när detta är ett underbart marathon-lopp rakt in i BMI 15?

i'm sick of this, it's the same fucking day, every day

Gråter från morgon till kväll, tills tårkanalerna blir trötta och inte orkar mer. Sover så mycket som möjligt, tills hela kroppen värker från att ha legat i samma position flera dygn i sträck. Försöker hitta motivation och vilja, men inte ens de roligaste planerna eller de bästa personerna som sällskap får mig att vilja finnas.

Det är inte kul, ingenting är kul. Inte summerburst i helgen, inte kommande sommarjobb, inte shoppande av vårkläder. Meningslöst, värdelöst. Dag ut och dag in, lika meningslöst, lika värdelöst. Mina föräldrar tror att det är arbetslösheten som är problemet, att jag är "lite ledsen" bara för att jag inte har ett jobb. Jag har haft jobb, jag har haft praktikplatser, egen lägenhet, pengar och lön, pojkvän och umgänge, dansintresse och träningsperioder. Dag ut och dag in, lika meningslöst, lika värdelöst då också.

Jag finner det inte stimulerande, jag finner inte livet stimulerande. Oavsett vart jag bor, vad jag äger, vem jag är med och vad jag gör - jag gråter från morgon till kväll, tills tårkanalerna blir trötta och inte orkar mer, lika mycket nu som då. Det är denna känsla, dessa tankar, detta tillstånd som bara döden har lösningen på. Jävla GAD. Jävla PTSD. Jävla bipolär.

dead people receive more flowers than the living ones because the regret is stronger than gratitude

Jag saknar verkligen 368, jag trodde aldrig att jag skulle göra det då jag varenda vaken sekund i den byggnaden grät, bad, tjatade och skrek om att få bli utskriven. Men där fanns två personer ur personalen som fick mig att sluta matvägra, som höll min hand vid varje vårdmöte och läkarsamtal, som aldrig ifrågasatte när man per automatik svarade att man mådde bra, för dom visste att diskutera hälsan inte alltid behövde göras; ibland behövdes bara lite lätta samtalsämnen.

Jag har inga hjälpmedel, verktyg eller kryckor till att balansera min vardag, styra upp mitt liv och ordna en framtid. Inga drömmar, inga ambitioner, inga planer, inga mål. Press, stress, krav och skrik är vad som välkomnade mig hem, jag vet att jag är en levande parasit, jag försöker inte vara det med flit, jag har bara inte hittat alternativet till hur jag ska sluta vara levande. 368 blir på så sätt en fristad, inte den bästa, men den enda som finns, och ibland behöver man bara få ligga i fosterställning i en sjukhussäng.

Ibland behöver man bara få tappa kontrollen och låta någon annan bestämma hur länge ens sjukhussäng ska vara ens vardag, för hade man själv fått välja så är vila aldrig ett alternativ. Man måste ständigt ta sig framåt, vara driven, engagerad, fokuserad, aldrig stanna upp, aldrig ha noll jävla koll. Människan gavs inte utrymme till vila, någon annan måste påtvinga en vila för att den ska rättfärdigas. Därför saknar jag 368, för där kunde jag få vara så sjuk som jag faktiskt känner mig.

school for 12 years, college for 4 years, then you work until you die

Jag har fortfarande dödslängtan, lika mycket som innan mitt självmordsförsök, lika mycket som alla andra tidigare dippar. Har inte ens ett intresse för förändring, för det är inget specifikt som är problemet, problemet är hela livet i sig. Jag har ingen medicin och inga droger som kan stimulera mina lyckohormoner, jag har totalt tappat alla känslor som inte hör till ångest.

När jag dippar brukar min ätstörning välkomna hetsandet och spyorna, det är då mitt mående och min ätstörning tillsammans - och var för sig - framkallar mest självhat och mest självmordstankar. Men nu, för första gången någonsin, är jag så paralyserad av ångest att jag inte kan få i mig något, hungerkänslorna har stängt av sin funktion och jag lever på te. Blåbärste<3