dag 1

Träning: -200kcal springband (vågar/får ej springa mer), 60min bodypump, 60min zumba, 15min promenad från bussen

Frukost: 1 dl havregrynsgröt (65 kcal) med 4 kiwi, russin, kokos, 2 ryvita dark rye (68 kcal) med 1 dl keso mini (70 kcal) och 2 avokado (230 kcal), 1 dl sockerfri nyponsoppa (15 kcal)

Kvällsmat: 1 kopp kaffe (0 kcal), 2 ryvita dark rye (68 kcal) med 1/5 dl keso mini (35 kcal) och 1 avokado (110 kcal), 1 ananas

it's sad how it is more socially acceptable to hate your body than to love it

Och så blev jag plötsligt påmind om hur fet jag är, att jag inte alls vill leva längre i den här kroppen, att jag inte alls vill ha sex eller umgås med killar, att jag inte alls vill skapa några känslomässiga relationer, att jag inte alls vill dricka mig onykter, att jag inte alls vill synas på krogen bland alla som är smalare, att jag inte alls vill vara social med vänner, att jag inte alls vill fortsätta andas mer. Vill bara ligga begravd under mitt täcke med mina ohyggliga ben och överleva på bananchips tills benhinneinflammationen går och gömmer sig och aldrig mer kommer tillbaka. Ställer in alla helgens planer, struntar i att fråga om någon vill ses, jag vill ändå inte röra mig ur fläcken när självhatet äter upp mig.

the thing i'm most afraid of is me. of not knowing what i'm going to do. of not knowing what i'm doing right now

Titta på allt fett min kropp bär.

Titta så det skvalpar, titta så det skördar bort allt det där som egentligen kan vara vackert, titta så det lägger sig som lager på lager, titta så det dödar potential perfektion.

Dra av detta fett, skala bort det så fort som det bara går, glöm otillräckligheten och bli pånyttfödd.

Bär benknotor, muskelvärk och synliga ryggrader, bär blåa knogar, onda revben och sprucken hy.

Jag är vacker så, allt fett är aldrig mer välkommen, gränsen till den accepterande fettprocenten har redan överstigits, trampa inte för nära igen.

Fett, du får inte vara vän med mig mer och fett, du tar all livslust och lindar in den i kalorier.

Titta på allt fett min kropp bär, inte kan jag leva såhär.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bakom fett finns bulimi, bakom skelett finns anorexi, bakom muskler finns ortorexi.
Bakom självhat finns monster, manipulativa monster som äter upp din värdighet.
Och bakom allt finns också lögner, för allt är ätstörda handlingar och ätstörda handlingar bör aldrig delas upp i kategorier eller fack, i rätt eller fel, i bra eller dåligt.

me in a nutshell: my weight is unacceptable, my body is repulsive, the amount i eat is appalling

Jag har nu tränat 5v i sträck, cirka 3-5dagar i veckan med 30minuters konditionspass. Det har givit mig en lika fet, otränad kropp som innan fast med en ny benhinneinflammation som har förflyttat sig till det högra benet istället. Jag har ansträngt mig till det yttersta för att träna "lagom" och jag ger nu upp, det är ingenting som jag och min ätstörning kan göra, det ger för lite och det tar för mycket tid. När man vet att en förvandling kan ske på 5-7v, när man vet att den lilla tiden ställer allting till rätta, gör kaoset till lugn, då vill man inte sakta ner hastigheten och strö ut antalet förbrända kalorier över flera, flera månader istället.

Jag är så in i helvetes trött på den här envisa smärtan i benen, inte ens när jag stukade foten för två år sedan tog det såhär lång tid, jag vill bara rycka av mig min egna underdel och sätta dit ett par friska, icke-övertränade ben och springa milen gånger två varje dag igen. Jag vill heller inte träna någonting annat för det är just benen som är ätstörningens fokus, det är benen jag vill bli av med och det är löpningen som löser det. När man inte kan träna, när man inte vill hetsa och när man inte borde svälta, vad fan gör man med sig själv och sin ångest då?

the loneliest moment in someone's life is when they are watching their whole world fall apart, and all they can do is stare blankly

Tittar på bilder från 2007 och minns exakt hur jag mådde, kände och tyckte om mig själv. Det känns hemskt att ha ignorerat självhatet till den grad att man på fullaste allvar rättfärdigade den omedvetet, man trodde att alla människor gick runt och tyckte illa om sig själva, man intalade sig själv att det var normalt att må så dåligt att man drunknade. Jag har alltid hatat min kropp; från slutet av grundskolan då jag blev medveten om den, i högstadiet, i gymnasiet och hatet fortsätter även nu.

Jag älskade att "sova bort frukosten" och åka till skolan tom, jag älskade att se mina vänner köpa flottiga toasts och alldeles för mörk oboy i cafét medan jag hade "glömt" mina mynt hemma, jag älskade att hemkunskapen låg sist på dagen så att jag kunde provsmaka maten utan att väcka misstankar samtidigt som jag sedan kunde gå hem och gömma min mage, jag älskade att vara planlös på helgerna för att då kunde jag sitta hemma i min ensamhet och bara hetsa.

Jag blir frustrerad när jag ser bilder från 2007 och ser att min kropp ser exakt likadan ut som i nuläget 2014. Jag växte och formades så fort, men jag har också stått orubblig och oföränderlig så länge. Jag är glad att jag åtminstone har bildbevis på några lyckade viktnedgångar under alla dessa år, för den lilla motivationen räcker stundtals för mig. Den här kroppen är hemsk, den var hemsk 2007, den är hemsk nu och den kommer vara hemsk när jag är gammal också.