2015-11-30

no one knows self-destruction more than me

Jag har slösat så mycket tid och månader på en människa som drar ner mig, som sätter mitt liv på paus och bara bidrar till mer ångest som gör mig mindre produktiv. Självklart har jag gjort mitt egna val att vara med denna människa, jag vill av hela mitt hjärta leva i denna lilla bubbla av inga måsten och långa kvällar på alla möjliga substanser. Men det är inte hållbart, det ger mig ingenting och jag tjänar absolut noll på att lägga kraft och energi på någon och något som gör min framtid mörkare och mörkare.

Nu är jag stressad av livet, av min ålder, av att inte ha något syfte i samhället. Jag vill verkligen bryta från allt som jag har fastnat i, försöka sluta med tramadol, bli helt ren, plugga medicinsk sekreterare på distans, vara fröken duktig och prestera, bli bedömd, ha måsten och krav. Och jag vill verkligen fortsätta ner i vikt och vara bästa vän med min ätstörning i all evighet. Flytta hemifrån, hitta ett jobb jag inte hatar, passa in någonstans.

Hur mycket jag än älskar allt destruktivt och hur mycket jag än älskar att vara så långt ifrån verkligheten som möjligt så funkar det inte att vara 21 år, arbetslös, bo hemma och nodda bort alla dagar i ensamhet.

2015-11-26

some die looking for a hand to hold

Sitter här efter tre linor tjo och inser hur onödigt och efterblivet det är att slösa på fantastiska droger en ensam, händelselös vardag, det framkallar bara dåliga rus och tunga tankar. Men har ju köpt tjo för så längesedan som aldrig använts, som bara ligger still orörligt och som jag får panik över kommer bli dåligt eller oanvändbart, så jag drar mina linor, i väldigt små doser, och  känner mest hur jobbigt det är att vara uppåt när hjärnan vill ner.

Kan fortfarande sitta och skrika efter fentanyl i min ensamhet, blir arg på min kran som ej har fastän det inte är hens fel, vill att hen ska ge mig tillgång till all världens fentanyl, fast mest av allt önskar jag väl att min kran inte ens sålde fentanyl till mig från första början, för det är den jobbigaste känslan att sakna, som inte går att efterlikna med andra substitut.

Inte ens är mina linor lika effektiva som mina reductil, och är mina linor effektiva runt hungermässigt så måste jag ändå tvinga i mig föda för att inte krascha totalt, od:a, få en bad at eller whatever. Och det känns så jävla, jävla psykiskt påfrestande att äta med amfetamin i kroppen, för syftet med mitt köp av amfetamin är att inte äta, att leva på luft med kraft från kemiska substanser. Med andra ord hade jag verkligen velat ha en annan drog liggandes i min förvarning som jag kan stressa i mig, med positiv inställning.

Vill nodda, vill känna insidan varm och lugn, vill fnissa med helt avslappnade muskler, vill nodda lite till, vill känna tunga ögonlock och en flytande kropp. Uppers, ni är fucking inte lyfe som jag hävdade för några månader sedan.

hur min ätstörning mår:

Min ätstörning mår - trots livets största kaos någonsin - sådär tillräckligt okej att jag iallafall slipper dess rivande ångest, har nog av all annan ångest så är glad att vara fri från den, för tillfället. Gick ner runt 10kg på reductil, 7-8kg av dom 10 är fortfarande borta, så jag håller mig noga i skinnet. Tråkigt nog står vikten still som cement och jag känner mig orubblig hur jag än äter eller inte äter, det sker ingen förminskning och det är väl där min ätstörnings mående också stannar; vid okej, vid hyfsat, vid dugligt. 

Jag slår mig inte gul och blå av min spegelbild men jag tar heller inte för mig av min existens och  visar gärna mindre än mer, jag döljer hellre än framhäver, och jag ser ett viktmål långt, långt borta som är tidskrävande och energikrävande att nå fram till. Utan reductil. 

Inte tränat sedan juni, följer inget specifikt matschema, följer inga safefoods och räknar inte slaviskt kalorier. Jag planerar varje dag i mitt huvud att äta så lite som möjligt, helst fasta men aldrig planera för fasta då jag vet hur det hårda löftet brukar sluta, så högst 1-2 livsmedel per dag, utöver kalorifritt flytande intag. Variationen är dock inte så stor men bara det faktum att variation kan, och framförallt får inträffa, gör att jag känner mindre ångest, mindre påminnelser om min ätstörning.

Den här kroppen duger, men den är långt ifrån min och långt ifrån färdigställd. -6kg till och jag kan känna ro.

2015-11-18

but things don't just fall apart, people break them

Min nya favorit: krossa 2-3 200mg tram och lägg i blåbärssoppa<3

Min favoritdrog byts ut väldigt ofta, det finns ju så mycket, så otroligt mycket att testa. Från första början trodde jag verkligen aldrig att jag skulle gilla neråt, jag läste så mycket om det men fattade inte hela grejen med att vilja bli trött, jag ville ha droger för att bli pigg, orka, ha energi utan mat. Och nu, nu tar jag nästan aldrig mitt tjo och vill bara ha neråt hela tiden, gärna det starkaste, bästa, med störst, intensivt rus.

Min favorit är verkligen fentanyl, hands down det skönaste jag haft i min närhet, inte för att jag har så mycket att jämföra med, men jag blev totalkär i den drogen. Tyvärr är den slut och jag har gråtit ett bra tag av frustration över den instinkten, det lilla rus som är snarlikt i dålig version är tram, men det liksom räcker inte, det funkar inte. Jag vill ha fentanyl i min kropp, hela tiden, varenda dag.

För tillfället får jag nodda på tram och leta nya kranar, andra kontakter, och pröva olika substanser. Nu förstår jag inte hur jag inte kunde förstå kärleken till neråt, och nu är sällan något uppåt aktuellt. Fast, det är klart, det beror mycket på i vilket sammanhang och i vilken situation, men om jag får välja mellan att vara speedad på tjo eller att sitta och nodda i en soffa så är det sistnämnda alltid första valet.

2015-11-12

we should be able to kill ourselves in our heads, and then be reborn, to be able to talk, look at eachother, be together as if we have never met before

Jag tror på riktigt att jag vill dö, jag har nog kommit till ro med hela den där tanken som legat i bakgrunden under alla mina tonår. Jag hade min värsta, värsta dag någonsin igår på min AT och lyssnade då på dokumentären om Markus hängning på Flashback (yeah, big fucking mistake) och låg och grät ögonen ur mig i en HEL jävla timme, jag vet inte varför men just den händelsen tog och tar så hårt på mig; dels för jag känner bekanta som hängt sig, dels för att jag känner exakt samma självmordstankar, dels för att det verkligen, verkligen känns som att det är min familjemedlem som dött, dels för att jag verkligen, verkligen vill vara den som dör. Jag gråter ögonen ur mig för att jag känner mig som 1. en anhörig och som 2. en levande död, på väg att dö.

Men, egentligen, om livet är vad livet är så gillar jag det inte och om jag ändå ska dö i slutändan som varje mänsklig individ måste göra, varför då vänta på döden? Självmord har aldrig skett ännu pga, precis som Marcus beskrev, rädslan av vad döden innebär skrämmer en. Men eftersom jag ändå kommer uppleva den - hur mycket jag än skulle vilja slippa det pga den jävla rädslan - så kan jag lika väl dö nu? Bli 22 år, tömma bankomatkortet och köpa whatever som tilltalar mig, spendera några veckor med de få jag älskar och sedan försvinna.

Varför är den tanken så vidrigt lugnande? Så vidrigt, vidrigt lugnande.

2015-11-04

CURRENT MODE:

Känner känslor jag inte vill känna, gör saker jag inte vill göra, brukar medel jag inte vill bruka, förstör viktnedgången jag inte vill förstöra.

Blöh, en utväg vore trevligt nu, en utväg ur min jävla AT på tjo och ur mitt jävla liv.

Spolar gärna tillbaka tiden till innan september, gör gärna om hela detta halvåret med vetskapen om att göra allt annorlunda från vad jag gjort nu.