2014-01-12

since birth, i have been defined by numbers: inches, feet, pounds, grades, percentages. does it ever stop?

2014: "är du en sån anorektiker eller?"
2012: "om du såg ut som du gjorde i högstadiet så skulle det ju inte skada om du gick upp några kilon"
2009: "fast du är för smal"
2010: "har du äs?"
2011: "varför äter du aldrig?"
2006-2014: "hur kan du orka äta så mycket och ändå vara så smal?"
2009: "du måste äta, jag och min mamma kommer mata dig"
2008: "du äter aldrig i matsalen, nu vill jag se dig gå in där, ta en bricka med mat och äta upp, du måste det"

Inatt var jag på hemmafest och då fick jag höra den översta kommentaren. Mitt huvud började direkt koppla till alla liknande kommentarer som jag har fått höra under alla mina tonår; ständigt negativt vinklade kommentarer. Människor är så elaka och häver ur sig så jävla mycket skit, fastän min ätstörning blir glad så menar människor inte att göra mig glad med dom kommentarerna.

2014-01-02

holding onto anger is like drinking poison and expecting the other person to die

Första januari, "nystart" osv: en pizza som spyddes upp och direkt därefter en påse chips som spyddes upp, sedan var jag fucking done, finito.

Tänkte ägna hela januari åt att successivt bygga upp min kropp igen, för herregud, jag orkar knappt gå powerwalks längre. Jag är helt förskräckt över vad jag har gjort, jag har brutit ner mig själv och alla mina muskler genom viktökning och spyor tills bröstkorgen krampar. Jag har misshandlat mig själv inifrån och det är viktigt att trycka på den punkten om att det inte alltid syns genom mindre kilon. För mig och min ätstörning så mår jag fysiskt mycket, mycket sämre när jag går upp i vikt än när jag går ner i vikt.