2017-03-21

hell is a place where the walls are made of mirrors and you can never close your eyes

Hej bloggen! Jag har trasslat till mitt liv ännu mer, jag trodde faktiskt inte att det ens var möjligt att kunna sjunka längre ner i gropen av självdestruktivitet men jag har bevisat för mig själv att självdestruktivitetens grop tydligen inte har någon botten och jag har därför bara sjunkit, sjunkit, sjunkit. Dels handlar detta om de nya dagliga drogberoendena som i sin tur sätter mig i ekonomiska knipor, dels handlar detta om den isolering jag upprätthåller stenhårt dag för dag och inte har den blekaste aning om hur jag ska bryta mig ur och dels handlar detta om alla droger jag inte kan klara mig utan. Det handlar inte längre bara om en kontrollerad, välstrukturerad tram-period för att sedan övergå till en lika kontrollerad, välstrukturerad sibutramin-period utan nu finns det så mycket andra droger som behöver tillföras, som börjar ta stor plats inuti mitt psyke och som börjar bryta sönder mig. Medvetenheten om att jag också går sönder rakt framför ögonen på mig och inte aktivt arbetar för att göra någonting åt det gör mig på riktigt rädd för mig själv, just pga att detta beteende går emot den OCD och de kontrollbehov jag slaviskt följer och alltid har upprätthållit och behöver upprätthålla. 

Detta stycke av text förstår jag makes no sense om man inte är inuti min hjärna så jag ska försöka förklara min trassliga situation med enklare ord: jag har blivit en benzo-torsk, något jag lovade mig själv som 15-16:åring att aldrig bli, det var nämligen runt den åldern då jag testade benzo och jag hade folk i min omgivning som upplyste mig om att benzo är det sista du ska/vill bli beroende av, det är den mest värsta/farligaste/idiotiska drog du kan falla offer för. Personligen ser jag hellre kokain, heroin, fentanyl, lyricas jävla rävgift som "bättre" än benzo. Efter att ha testat benzo i den unga åldern började såklart min kärlek för benzo växa redan då, men jag lovade mig själv att aldrig vidröra benzo igen, det var ett löfte jag höll stenhårt fast vid tills för några månader sedan. Det var väl rätt uppenbart egentligen att jag inte skulle kunna motstå föralltid, eftersom jag redan visste att jag älskade det sedan första test-omgången, men jag trodde ändå att jag var lite starkare än såhär. Tram-torsk, amfetamin-torsk, allt det är no biggie i mina öron och ögon, jag är hellre beroende av det än av benzo men nu är jag beroende av allt detta och jag skäms, skäms så mycket att jag inte ens velat erkänna det här för min privata blogg. Är också beroende av allt ångestdämpande; av lyrica, av stesolid, av alla opiater man kan komma över, av allt uppåt man kan komma över.

Är sämst, sämst, sämst. Verkligen sämst. Fattar aldrig hur det kunde spåra ur såhär. Att ha råd med piss-dyr tram per månad är en sak, men nu måste jag dessutom ha råd med lika stora mängder benzo för samma piss-dyra pris, och amfetamin för att orka livet utanför husets väggar. Mdma för att orka träffa män. Lyrica för att orka vara social. Ännu mera benzo för att slippa den generella ångesten. Ännu mera benzo för att kunna sova bort ångesten. Hur ska jag underhålla alla dessa beroenden när jag inte ens kan prestera korrekt på ett arbete för att min hjärna enbart maler på om döden, döden, döden? Hur får man tyst på en hjärna som vägrar samarbeta? Hur får man tyst på det svarta inuti en när det svarta bokstavligt talat är hela en? Nu blev detta inlägg enbart inriktat på mina nya drog-beroenden, tänkte ta upp min isolering som också trasslar till mitt liv ännu mer men det får nog bli ett separat inlägg om det. Detta inlägg blev alldeles för långt för att orka läsas men det är svårt att hålla sig kort när man är både trammad och benzad. Det är som när jag är manisk och pladdrar på i all evighet, fast minus att detta är en mani och bara komplett sinnesro istället, det är den bästa kombination jag för tillfället tar/går på. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar