Denna månad, mars månad har viktmässigt sätt varit en riktigt bra månad, i övrigt har det såklart varit en månad av ångest och nattsvart mörker, som cirka varenda månad varenda år är, men viktmässigt har jag hållit min LW i flera veckor nu och det är väl det enda jag har att vara stolt, nöjd och glad över. Jag hade min fina LW kring februari 2016, kring juni till augusti 2016 och nu kring februari och mars 2017. Däremellan har jag dock aldrig gått upp till min HW, jag har bara pendlat kanske 1-4kg från min LW, absolut inte mer, men vad jag menar är att jag i dom perioderna inte hållit min LW i stenhård balans. Jag vet även att jag nådde min LW för första gången kring hösten/vintern 2015, det var då kilona började skalas av från min kropp, det var där processen drog igång på riktigt. Innan har träningsperioderna mellan 2012-2015 gett mig en någorlunda LW men det var tillsammans med en evig jojo-bantning och det var aldrig att jag kom till en LW som var bestående under en längre tid, heller aldrig att jag kom till den här LW:n som är min absolut lägsta.
Så från 2015 fram tills nu har jag hållit min LW i kontroll. Denna månad har min vikt varit bra, wow jag har aldrig aldrig ALDRIG kunnat säga till mig själv att min vikt varit/är bra men när jag verkligen innerst inne försöker tänka ur ett friskt perspektiv så vet jag ju att egentligen så är den bra, jag borde vara nöjd och äs borde också vara nöjd, hennes girighet att vilja gå ner ännu mer borde lugna sig lite. Jag menar mest att jag borde "passa på" att njuta och stanna upp och leva lite i denna vikt och i denna kropp, inte fokusera på att skynda mig mer neråt. Försöker av hela mitt hjärta hitta någon slags acceptans i vad spegelbilden visar mig varje morgon, jag vet att acceptansen aldrig någonsin kommer kunna komma så länge min ätstörning sitter på min axel och nedvärderar varje centimeter av mitt yttre, men jag vill ändå kunna vara åtminstone lite glad av min LW. Annars vore målet att nå sin LW rätt så meningslös? Väger 48kg och har sagt till mig själv att så länge jag är under 50kg då ska jag "passa på" att vara stolt, nöjd och glad.
Så från 2015 fram tills nu har jag hållit min LW i kontroll. Denna månad har min vikt varit bra, wow jag har aldrig aldrig ALDRIG kunnat säga till mig själv att min vikt varit/är bra men när jag verkligen innerst inne försöker tänka ur ett friskt perspektiv så vet jag ju att egentligen så är den bra, jag borde vara nöjd och äs borde också vara nöjd, hennes girighet att vilja gå ner ännu mer borde lugna sig lite. Jag menar mest att jag borde "passa på" att njuta och stanna upp och leva lite i denna vikt och i denna kropp, inte fokusera på att skynda mig mer neråt. Försöker av hela mitt hjärta hitta någon slags acceptans i vad spegelbilden visar mig varje morgon, jag vet att acceptansen aldrig någonsin kommer kunna komma så länge min ätstörning sitter på min axel och nedvärderar varje centimeter av mitt yttre, men jag vill ändå kunna vara åtminstone lite glad av min LW. Annars vore målet att nå sin LW rätt så meningslös? Väger 48kg och har sagt till mig själv att så länge jag är under 50kg då ska jag "passa på" att vara stolt, nöjd och glad.
Stopp. Stopp. STOPP!
SvaraRaderaEfter att ha läst de sista inläggen här, så måste jag säga... stopp.
Okej, du gav dig in i tävlingen VM i ÄS, du hade många motgångar och offrade mycket, men fan - du vann! Du gjorde det du förutsatte dig att göra. Stort jävla grattis. Även om det har kostat miljoner gånger mer än det var värt, så tycker jag på ett sätt att du SKA vara stolt, för det bevisar vilken otrolig, makalös viljestyrka du har. Imponerande. Du bestämde dig för att göra något som de flesta (mig inkluderat) tycker är rätt korkat, men du klarade det trots allt! Det ÄR värt något, oavsett om man värderar undervikt som något positivt eller ej.
Men nu är det dags att lägga av. Man ska ju sluta på topp. Blunda och tänk efter... du fixade det! Dags att göra något annat.
Ända sen jag började stalka (?) dig på din blogg, så har jag varit helt säker på att du kommer att reda ut ditt liv. Du är så smart, så stark, dessutom vacker, begåvad och berikad med mycket självinsikt. Men nu börjar jag för första gången bli lite osäker. Din destruktiva livsstil kan faktiskt bli din undergång. Mest orolig är jag för drogerna. En vacker dag vill du skriva något på den här bloggen, och märker att du inte kan. Det har förresten säkert redan hänt, men det kan bli permanent så. Att du kan tänka en mening men när du börjar skriva den så är den borta. Och till slut kan du inte ens tänka den.
Om du inte firar din seger med att skaffa hjälp och börjar vara lite snäll mot dig själv, så kan det bli så att du inte finns kvar. Jag menar inte att du dör, även om det också kan hända, utan jag menar att du knarkar bort dig själv tills du är ett tomt skal. Den dagen det händer, då kommer ingen att kunna hjälpa dig. Och en sån som jag, som beundrar dig och så gärna skulle vilja hjälpa dig om jag kunde, jag skulle sörja dig och gå vidare. För det är DU som är det intressanta, dina tankar och din personlighet. Om du förstör det, så kan du sluta blogga också.
Det är nog ganska långt kvar tills det händer, du tål nog en del knark till, men det är dags att tänka om nu. Stopp för mer knark, stopp för lögner, stopp för självförakt och självskadande. Ta tag i dig själv nu för helvete. Ge dig det som belöning för att du vann. Du är värd det.
Många kramar
/m
hur vet du att jag är vacker? detta är en anonym privat blogg. att jag knarkar bort mig själv tills att jag är ett tomt skal har redan hänt, för länge länge sedan. stopp för självförakt och självskadande? det skulle stoppas redan vid 10-årsålder. nu finns det tyvärr inget stopp. oavsett om mitt liv vänder och får en annan riktning eller ett finare perspektiv så kommer aldrig mitt självhat försvinna. aldrig. aldrig aldrig aldrig.
Raderamen tack för att du tror att det skulle kunna gå. men jag känner mig själv mer än någon annan och vet hur djupt och långt bak självhatet grundar sig i. det försvinner inte för att tillvaron ändras eller påverkas.
Haha, jag gillar när du är paranoid. Det får mig att känna mig mystisk. :-)
SvaraRaderaJag bara vet att du är vacker, på grund av det du delar med dig av. Ok?
Jag vet du tror att du förtjänar förakt, men du har fel. Och du har fel igen, när du tror att det aldrig kan försvinna. Kom igen, vad skulle du nånsin kunna ha gjort för ont, som gjorde att du förtjänar det straff du ger dig själv? Du behöver sluta stänga in och plåga den där lilla flickan som du en gång var. Gråt med henne, krama henne, trösta henne och låt henne sedan gå.
Kramar
/m