2018-02-11

dumma, dumma mat

Jag förstår inte hur min kropp kan vara så svag; jag mår så illa, får sådan sinnessjuk migrän, kan inte resa mig upp ur sängen eller stå upp eller ens gå från ett rum till ett annat utan blodsockerfall och vita blixtrar framför ögonen. Jag måste stanna upp, sätta mig ner, blunda ett tag, försöka andas lugnt för hjärtat slår helt i otakt och detta, detta enbart för att jag fastat kanske en eller två dygn? Inte mer! Inte någon lång period av fasta, utan verkligen bara något fjuttigt, litet dygn utan mat och jag förfaller. Jag fattar inte hur vi ätstörda lyckas svälta så länge ibland?

Alltså jag vet ju att det bara är såhär i början, när man ska börja komma in i rutinen att gå ner i vikt igen, när man ska börja hårdbanta bort alla hetskilon. Bara denna första perioden är såhär känslig och överdrivet hård mot kroppen, sedan när man väl har BMI 13 och väger 10kg mindre t.ex. så är det inte alls svårt att stå upp, gå runt i huset och röra på sig, inte känna sig spyfärdig av minsta lilla. När man väl är längst nere kan man ju t.o.m. äta ibland utan att gå upp i vikt, man kan hålla sin LW och lyckas orka leva på den, jag har själv bevisat det för mig så jag vet att det går smärtfritt att väga myyyyyycket mindre än vad jag väger nu.

Men nu, nu är jag så mycket fetare och ändå så mycket mer ynklig, klen och orkeslös. Fastän jag har mer fett på mig som borde göra att jag kan svälta bort det utan problematiken kring det, jag borde inte ha sprängande migrän som får mig att skrika av smärta, jag borde inte falla ihop så fort jag ska resa mig upp ur sängen, jag borde inte endast kunna orka ligga i fosterställning hela dagarna p.g.a. mer fysisk ansträngning än så orkar jag inte.

Men jag försöker gång på gång bita ihop, gråta tillsammans med min migrän och be om en ny dag för att ju fler dagar utan mat som man lyckas ta sig förbi, desto närmare kommer man känslan av att det går lättare och lättare och i slutändan blir det ju smärtfritt att fortsätta svälta. Symptomen försvinner och kroppen tar inte lika mycket stryk av det förminskade matintaget, den blir ju van vid att få så lite föda man ger den. Men nu, nu när kroppen är fet, då är den i chocktillstånd och fullkomligt ur balans och vill verkligen fysiskt plåga mig för att jag plågar den genom utebliven föda.

3 kommentarer:

  1. Hej du.
    Funderade på en sak; äter du någon medicin för närvarande – laglig eller inte?

    Jag känner igen vita blixtar framför ögonen, ben som viker sig, och detta att varje jävla gång man ska resa sig så vet man att man kommer vara en liten aning ifrån att svimma. Brukar försöka minnas att se mig om innan jag reser mig, så att det finns något bra att falla mot efter ett par, tre steg.

    För mig kommer de där känslorna, samt en total känsla av utmattning, troligen från någon ...medicin. Så kanske, om du tar nåt, att det kan påverka ditt mående på fler sätt än de du väntar dig.

    Jag har förresten tränat lite på att svälta. Nyfiken. Jag kan se hur man får ut något av det, absolut. Självhatet kommer som ett brev på posten, man behöver inte ens hata sig själv när man börjar, det blir ändå njutbart att straffa sitt fula jävla "jag". Jag brukade ju skära mig förr om åren, och det är också ett utlopp för självhat. Inget jag rekommenderar av flera skäl, men jag kan som sagt var se likheterna.

    Fan... om du kunde lägga typ tio procent, av all energi du lägger på att skada dig själv, så skulle du kunna uträtta mirakel. Det måste vara så fruktansvärt dränerande att hålla på som du gör, att ta sig längre ner när man redan nått till berggrunden...

    Önskar jag kunde säga nåt fiffigt, konkret. Men det finns inte där just nu. Bara vet att jag tänker på dig. Snälla tankar.

    Kram
    /m

    SvaraRadera
    Svar
    1. nixpix, får ingenting av vården så inga mediciner. äter inget annat än droger hehe. men har varit så hela mitt liv med min äs, att jag mår så ofantligt klent och värdelöst när jag fastar, även alla år innan droger fanns i mitt liv så är väl pga ingen mat man mår så.

      kram <3

      Radera
    2. min syster skar sig själv (säger man så? låter fel) i flera år förr när hon var yngre. jag har alltid hållit mig till min äs, jag. det lustiga är att jag aldrig skulle våga skära mig, får panik bara av tanken. men att trycka i mig opiater så mycket att jag får grand mal epilepsi-anfall och ramlar och spräcker upp skallen och får åka ambulans och ligga på sjukhus 1 gång i veckan typ skrämmer mig inte, haha. logiken i det liksom. men antar alla har sina ångestlindringsmetoder som för dom inte alls ser skrämmande ut, medan omvärlden ser det som något sinnessjukt konstigt och galet. sex är ju också en fruktansvärt konstig och vidrig ångestlindring men ändå håller jag på med den/det i perioder. fattar inte hur då sex mest bara framkallar ångest? ja, ingen logik i det heller. roligt att skriva med dig faktiskt. tusen tack för att du ens orkar knåpa ihop några rader till en vacker kommentar och skicka iväg den. det uppskattas mer än du tror ska du veta.
      kram <3

      Radera