jag älskar er alla så mycket faktiskt, börjat tänka på denna grupp och ni fina brudar i denna grupp och ville därför bara säga det. bättre säga för mycket än för lite, right? ehehe.
men frågan är: skulle ni eller finns det en chans eller en gnutta möjlighet att ni skulle kunna älska mig tillbaka eller ens våga synas utomhus bland allmänheten och i omgivningen i sociala sammanhang om jag gick upp några x antal kilon???? jag tycker givetvis inte någon viktuppgång behövs (som om vi i denna grupp ens behöver skriva ut det här, är väl för sjuttsingen inte en enda själ i den här Bambi-gruppen som tycker att de själva behövs gå upp i vikt på deras egna kroppar?) eller? kanske finns det de? (ber om förebyggande förlåtelse redan nu i sådana fall om det skulle vara så, har bara svårt i mitt egna huvud att tro det eller att försöka se det framför mig) men samtidigt så vet jag ju faktiskt inte heller hur många i denna gruppen som är lika djupt nere i äs-livet som vi alla tjejer var för flera, flera år sedan när gruppen var relativt ny. nu känns det faktiskt lite som att en hel del, kanske t.o.m de flesta i gruppen vill släppa äs totalt, bli 100% friska från allt psykiskt som förstör och faktiskt försöka gå upp i vikt för att man har insett att man omöjligt kan orka stå upp på sitt arbete eller jobb eller under hela sin yrkesdag i 8-10 h i sträck utan minsta energi i sig, på svältande, totalt tom mage. aja, nu kom jag som verkligen ALLTID vanligtvis off topic här i mitt inlägg, hade planerat att bara skriva kanske cirka dom där två st första meningarna i denna status och se här nu vart det har snurrat iväg utom kontroll, heheeeee..... förlåt mig, jag menar det verkligen, förlåt mig från mig therese till er alla fina bambis för mitt periods-vis av spammande här och där, då och då, sällan och lite ibland endast.
jag tycker personligen att det är fett störande att själv vara sån här i perioder när jag är inne i mina hypomaniska skov och bara babblar, skriver, tjatar, snackar, ringer runt till alla (och då är en stor bidragande faktor också att jag är en person med ENORM ENORM ENORM telefonfobi, vågar inte ens svara om mormor eller pappa eller någon jag vet om i flera dagar i förväg ska ringa mig så jag mentalt kan förbereda mig haha, nixpix inte ens det hjälper mig), vill planera stora, roliga, awkward, festliga, inga tråkiga standard-planer med allt och alla jag kan få tag i och så vill jag helst inte ha en enda dag min dagbok eller kalender-almanacka utan att ha något inbokat att göra osv.
och detta kanske låter friskt, kul eller t.o.m bra, jag har ingen aning om hur "normala" (vet mycket väl om att ingen är normal) människor ser på oss hypomaniska personer när vi är inne i våra skov, jämfört med våra andra skov som är raka motsatsen, för då kan ju dom två skoven som har en sådan enormt stor kontrast mellan sig också bidra till att folk runt omkring en som lever sitt liv utan någon kunskap, lärdom, insikt eller egen, personlig uppfattning om psykisk ohälsa tro att man möjligtvis verkar samt börjar bli eller åtminstone börjar komma på rätt väg igen, "den friska vägen" dvs, då enligt de människor i ens omgivning utan psykisk ohälsa. jag själv som bipolär hade tex inte sett allt detta hypomaniska och denna överdrivna livsstilen osv osv osv hos någon annan person som ett tecken på att "wow yes nu börjar personen kanske äntligen tillfriskna lite mer och börja må lite bättre och känna sig mindre deprimerad bara för att personen vill göra så himla mycket hela tiden varje dag, varje timme, varje sekund." jag själv som bipolär hade ju då i min första bedömning tagit detta som rätt så tydliga signaler på att personen är i ett hypomaniskt skov. men men.... ni ser hur jag kommer av mig hela tiden i mina inlägg, seriöst, hur lyckas jag ens? skulle skriva EN enda, kort, simpel fråga till er alla and that's it och har nu suttit med detta inlägg i timmar, hahaha. patetiskt erkännande.
det hypomaniska de människor utan psykisk ohälsa bevittnar att vi med psykisk ohälsa gör hela dagarna 24/7 är ju aldrig ett svar på att vi mår bra igen, egentligen så är ju det bara ett tydligt svar på att vi är hypomaniska igen. nästa skov liksom, skov nummer två, bipoläriteten still is keep going in it's neverending circle. nu skriver jag lite om hypomani-skoven då jag känner mig lite i ett sådant, andra människor tror man är en gladsint, sprallig, positiv, kreativ, rolig person som hittar på en massvis med saker om dagarna, att man mår så bra av allt det där som syns och man har lärt sig själv alldeles utantill att kunna måla upp inför folk som inte känner en så att dom får den här fina "friska" bilden av en, hehe.
men ville bara skriva detta till er (av vilken anledning = i don't know at all men hey, vi är fortfarande en Bambi-grupp och jag vill inte att denna grupp ska gå förlorad så jag tänkte passa på att skriva lite i den då och då för vi får banneme för allt i hela världen inte glömma av varandra?!) att det är ju inte en genuin längtan eller en äkta inre lust efter att få socialisera sig med andra människor eller någon normal form av att vilja vara med i en samhörighet eller i en grupp av/bland människor hela dagarna eller att alltid få vara närvarande i alla möjliga, olika sammanhang och att ständigt känna det där desperata behovet av att få befinna sig och vara delaktig i en sorts form av en "qluice" (vänskapskrets/vänskapsgrupp typ?) eller har jag fel kring min förklaring av det engelska ordet?
är det någon som håller med mig eller spinner kanske bara mina hypomaniska tankar iväg som vanligt när jag är lite "för mycket uppåt"? ni får gärna vara ärliga och säga åt mig om jag ska dra ner på mina stört långa noveller, blir ju snart till en tjock faktabok när det från första början var en tanke om att bara skriva en simpel, kort, enkel fråga till er alla... hur kan det vara så svårt att bara sluta babbla vidare?!?!?! sagt åt mig själv att sluta skriva på detta inlägg till er över 50 gånger nu men ni ser ju hur det har gått... otroligt bra, right???
och så snöar jag också in mig så otroligt lätt på saker och ting när jag är hypomanisk som ni kanske märker nu, nu har jag t.ex snöat in mig på att skriva detta inlägg korrekt, perfekt, felfritt, grammatiskt vackert och ordagrant rent, inga stavfel får existera och alla tankar, åsikter, funderingar måste ha blivit uppstyckade vid deras sista mening kring just det specifika ämnet som det skrivs om så det blir som ett rätt, korrekt avslut på hela stycket och ja, om ni nu ens har orkat plöja er igenom all denna feta novell så ser ni hur mitt skov som hypomanisk kanske möjligtvis kan ha några väldigt, väldigt få "bättre sidor" vs. de sidor som det depressiva, mörka, självmordsbenägna, panikångestladdade, totalt 100% isolerande ifrån människor under alla timmar, dagar, veckor, månader, ibland många, många månader. när jag har mina mörka skov kan jag gå veckor utan att ens gå utanför min egen dörr för att ens gå 5 meter till brevlådan och hämta posten, så väldigt gärna vill jag isolera och gömma mig och låtsas som om min existens faktiskt inte finns.
och på tal om dessa mörka skov, då man har sina hemska sidor just pga dessa ondskefulla skoven i sin personlighet. de mörka skoven, till skillnad från när man är hypomanisk så har man ju verkligen totalt bara tappat ALLT fullkomligt och har 0% energi till vad det än gäller, man behöver inte ens höra frågan eller fundera över den ställda frågan, man vet att när man är nere i sitt mörka skov så är inte bara hela ens fysiska kropp men även ens psykiska tillstånd väldigt skört och inte alls med på noterna. ens psyke har sannerligen 0% energi i alla sammanhang, oavsett sammanhang (som att bara posta ett brev 3 ynka steg utanför sin dörr fram till brevlådan eller ta och sätta sig på bussen och åka buss i HELA 10 evighetslånga minuter) och alla människor (vare sig det är en mysig stund med sin bästa vän eller en spännande, absolut första dejten med ett nytt intressant ragg), till att göra minsta lilla möjliga (som att t.ex. vika ihop tv-soffan-filten, jag menar come oooooon? fo real tho? tar cirka 0,0007 sekunder och är inte speciellt fysiskt tungt eller fysiskt krävande, inte heller något svårt som man måste ha en supersmart hjärna inför, man behöver knappast tänka ut något krångligt, rent matematiskt problem eller behöva lösa en frågeställning för att vika en filt. nej, inte riktig så svårt är det va?
men ändå kan det kännas som att bestiga mount everest när man är inne i sitt mörkaste skov. man har även 0% ork, 0% motivation hela jävla livet i sig, till ens eget utseende, till ens familj och vänner, till att vara aktiv och trevligt social samt försöka skaffa nya vänner, till att vara duktig och prestera och visa framfötterna antingen på ens arbetsplats eller på ens skola, 0% ork till ens en gnutta försök till förträngning.
tänkte först skriva att detta mörka nedåt-skov kan sammanfattas kort och konkret såhär med dessa ord: hopplöshet, 0 motivation till i princip allting i hela livet, orkeslöshet, ingen fin syn eller någon bra inblick in i ens framtid så därav inget hopp om att något någonsin skulle kunna bli bättre = bidrar bara till ett betydligt ännu större och mörkare skov, tankesätt, inställning, mindre motivation.
alltså tjejer i denna underbara grupp, jag hoppas inte att jag blir kickad nu för att jag skriver så onormalt och sinnessjukt mycket och långt och mina texter tar då fan i mig aldrig slut. ni måste känna typ "oh no, therese har skrivit ett inlägg i Bambi-gruppen, prepare yourself for an 6 hours time of reading and reading and reading and maybe i won't even read it all cause fuck all that text, it never ends" och till det kan jag bara säga att jag sannerligen FÖRSTÅR och håller med er så jag dömer verkligen ingen Bambi alls.
jag kan verkligen börja med en liten tanke som har råkats planteras i min hjärna, och sedan inuti mig så låter det ungefär såhär i min hjärndöda dopamin-fattiga skalle: "öööööööööööööh jag började tänka på politik imorse rätt så nyligen och nu 5 h senare sitter jag här på min laptop och antingen skriver jag en fet jäkla novell kring allt och inget, det hela började med några meningar om politik som jag tänkte på imorse som ovan nämnt som jag bara ville skriva av mig och sedan så spårade det iväg totalt och jag kom in på 100 miljarders olika andra ämnen, samtal, frågor osv som jag har noll aning om hur jag ens lyckades göra det, eller så alternativt tänker jag på grönsaken gurka och dess former och fina färg efter att jag skrivit om lite politik och fått ur mig det, men nu har helt plötsligt tankarna och fokuset och min ".
