hets med svält vs. hets med spya

Hets med svält:

+ Man förstör inte sina tänder

+ Man tänjer inte ut sin magsäck på samma sätt (den tänjs ut under hetsen men är sedan mer van vid att hålla sig liten)

+ När man hetsat och behåller det (för att kompensera med svält) så blir man så otroligt mätt och äcklad av mat att man kan leva på den hetsen i cirka en vecka

+ Man kan lättare svälta när man behåller en hets eftersom hetssuget dämpas under en längre period

+ Man vill svälta på ett helt annat sätt eftersom känslan av att maten är kvar i kroppen är mer intensiv

Hets med spya:

- Man förstör sina tänder totalt

- Man får ett bottenlöst hål till magsäck som aldrig kan fyllas

- Man får svårt att sedan svälta igen eftersom magen alltid töms och hetssugen blir aldrig riktigt lugna när man ständigt spyr upp allt

- Man får svårt för att äta lite alternativt lagom eftersom det triggas till hets och där med måste spys upp, vilket leder till ett "allt eller inget"-tänk som gör att man hellre hetsar och spyr än försöker äta lagom och behålla det/råka överäta

- Man vaknar upp med nya hetssug hela tiden eftersom man går och lägger sig med tom mage

- Man får en förstoppad mage vilket gör att man ännu mer vill spy

- Känslan av att vara full varar i kanske 5-10 min innan man måste spy, därför lever man sällan på mättnadskänslor

- Det blir svårare att svälta när man aldrig behåller någon mat i kroppen

Slutsats: att svälta med hetsomgångar är så mycket "bättre" än att börja spy. Tråkigt nog så inser man sällan att svält och hets är sjukligt eller ett felaktigt beteende, medan man förstår problematiken när man väl slänger in lite spyomgångar också. Jag trivdes trots allt mycket bättre med mina svältveckor och hetshelger än med min nu ständiga hets- och spy-vardag.

det eviga ekorrhjulet

Jag gråter för att jag för första gången på över tre månader ligger i badkaret utan att spy.
Jag gråter för att jag har klarat mig genom morgonen alldeles ensam utan att hetsa.
Jag gråter för att mitt hjärta har orkat anstränga sig lite mer idag än från igår.
Jag gråter för att jag lägger undan hetsmat på mitt rum som inte ska få röras vid på minst två månader.
Jag gråter för att kilona nu ska försvinna.
Jag gråter för att "safe food"-listan åker fram igen.
Jag gråter för att min ömma hals med värkande tänder ska få vila lite.
Jag gråter för att "shape up"-appen har laddats ner på min mobil för fyrtioelfte gången.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag gråter av glädje för att helvetet åter (och äntligen!) är över, men jag vet också att det innebär att nästa helvete börjar om.

och där försvann all livsglädje igen

Mamma har bokat en tid på vårdcentralen för att skaffa hjälp åt mig; min vän sa åt henne att göra det. Ni anar inte frustrationen, ilskan och paniken jag känner nu. Eller jo, en del av er gör det. Det finns ingenting jag mindre vill än att få hjälp. Jag är ett skämt, jag är normalviktig/överviktig, jag vill inte sitta där och bli förminskad av oseriösa läkare. Vårdcentralen är det värsta stället jag vet och jag har aldrig hört någon ätstörd som fått ett trevligt bemötande där, eller ens någonstans inom sjukvårdens väggar.

Oavsett vad så kommer jag inte ändra på något i mitt liv. Jag vill inte. Det är slöseri med tid att tvinga dit mig när det finns andra sjuka som borde gå före. Sjuka som inte vill vara sjuka. Att själv vilja väger tyngre än att tvinga någon, jag förstår inte alls meningen i det här. Jag ska ligga inne och hetsa/spy och gråta fram tills på måndag då allting brister.

Kanske att jag stänger ner den här bloggen eller byter bloggnamn, för det känns som att folk börjar hitta hit och den här bloggen är enbart för andra ätstörda. Jag vet inte, jag vet ingenting längre. Jag ångrar min ärlighet och öppenhet mer än någonting annat just nu. Jag känner mig sviken, fastän jag vet att det inte är så. Men jag hatar alla människor i min närhet. Jag gillar bara min bulimi.

samhället föder ätstörningar

Jag läste en kommentar på Vapenbroders blogg som löd såhär:

"Varför skyller du ätstörningar på samhället? De väljer att banta."

Det som är det mest sorgliga är att en stor del av befolkningen verkligen anser att ätstörningar är någonting som man ger till sig själv, någonting som är ens personliga fel. Jag brukar jämföra psykiska sjukdomar med fysiska, eftersom man varken mer eller mindre väljer att få någon utav dem. Skulle man gå fram till en kvinna i rullstol på grund av en benskada och säga att den kvinnan har valt att skada sitt ben? Skulle man gå fram till en kvinna i rullstol på grund av flera års anorexi och säga att den kvinnan har valt att svälta bort sitt liv? 

Samhället - och framförallt patriarkatet - föder ätstörningar. Vi blir matade genom TV, tidningar, internet, och sociala medier om att utsidan går före allt annat här i livet. Media målar upp en bild av att smalhet är det perfekta livet, och om inte, så är det vägen till det perfekta livet. Kvinnor får enbart kritik på grund av sitt utseende och aldrig på grund av sin insats. Det framgår tydligt genom till exempel sportkommentatorer på TV, genom tidningar som enbart kommenterar kändisars kroppar, genom sexistiska videoreklamer där kvinnans kropp framställs som ett objekt som är till för allmänheten att bedöma och kritisera. 

Hade ätstörningsstatistiken varit så himla hög som den är idag om vi levde i ett samhälle med icke västerländska värderingar? Om tidningarna var fyllda med "tips på hur du mår bra psykiskt" istället för "tips på hur du går ner 30 kg på 30 dagar", om man hade modeller i päronform, äppelform och timglasform och inte i form av en höftlös/bröstlös manskropp, om man talade om hur bättre livet blir när man hittar sin inre hälsa och inte om hur bättre livet blir när man blir av med den där otillåtna övervikten - tror ni att ätstörningsstatistiken hade varit så himla hög då?

Så snälla, berätta för mig hur man väljer att banta när media visar modeller med BMI 15, när TV SHOP förklarar hur du kan bli lycklig med dina nya magrutor, när tidningarna är fyllda med 20 sidor om juicedieten, vattendieten, fruktdieten. Berätta för mig hur man väljer att banta när man får sitt självförtroende nedtryckt utav samhället som talar om för oss att lite hull på magen är dålig karaktär. Berätta för mig hur man väljer att banta när man redan som barn får ställa sig på vågen och inse att det enda viktiga är utsidan. Jag vill höra förklaringen till hur man väljer att banta utan att blanda in orden "samhället" och "media" i den förklaringen.

food is my friend

Jag är inte rädd för att dö av undervikt, jag är rädd för att dö av övervikt. Jag känner mig närmre till de överviktiga människornas lidande än de underviktiga. Hetsdelen i mig får mig att förstå hur tankegångarna hos en överviktig matmissbrukare fungerar. Jag är så rädd för att jag kommer hamna på 250 kg och låta det gräva min grav.

Att låta det gå så långt är exakt lika hemskt som att låta det gå så långt tills man bara väger 50 kg - det finns ingen skillnad i det självskadandet. Och jag fruktar att jag har större tendens till att låta det gå uppåt än neråt. Tio kg ner klarar jag, men tio kg upp är en barnlek. Ansträngningen till att låta vågen gå uppåt är bara en blandning mellan enorm ångest/självhat och den där likgiltigheten som kväver hela ens vardag.

Hur du äter för att det dödar alla känslor inombords, hur du lurar dig själv till att tro att en timmes hets är en värd sysselsättning, hur du försöker förklara att maten är din vän, det som får dig att må bra, det som är tryggt och som håller dig sällskap. Men hur du sedan fylls med skam och skuldkänslor, maten som skulle få dig att må bättre tog dig bakom ljuset, ljög dig rakt upp i ansiktet. Känslan av att ha ätit är inte hanterbar.

Det är inte rättvist att vara kluven till mat - att tänka tanken att det är underbart att hetsäta och låta tankarna ta över hjärnans verksamhet för en kort, intensiv stund, men att ändå innerst inne veta att det inte är klokt. Inte för någon som lider så otroligt av att få det inuti sig, inte för någon som ser varenda måltid som ett bakslag i ens liv, inte för någon som inbillar sig att mat är gift.

Övervikt har en känsla av förlorad kontroll, av att ingen eller inget kan hjälpa en ur det, av att hopplösheten är ett rent faktum och att friskhet är ett löst mål. Undervikt har samma känslor. Jag har samma känslor.