do people sleep alot because they're tired or because they want to escape from something?

Kan förmodligen, troligtvis lova mer än ett sista inlägg. Inte för att livet har vänt och måendet är kalas, men, det har växt så mycket främmande känslor inom mig och jag har tagit till så många nya, ovanliga substanser att tillvaron känns som någon annans liv, någon annans misär, och det är något spännande med detta kapitel, det är spännande att se hur länge jag befinner mig i detta tillstånd innan det där gamla vanliga återkommer igen.

Fortfarande ingen reductil, amfetamin dödar inte min hunger i närheten av så bra som reductil gjorde, hur kan det komma sig när reductil var gatutjack och mitt amfetamin är rent, fint, dvs bättre? Så, jag snortar och äter, vilken sorglig, dyr, värdelös kombo. Gått upp 3-4kg från min LW, på nästan bara en vecka, och självhatet kan nu inte ta mer plats inombords. Jag, som äntligen vågade bära jeans med huvudet högt och visa min hud för hela omvärlden, har fallit fyra kilo bakåt och skriker, slår näven i bordet pga denna jävla reductil som vägrar komma till mig.

Nu blir det fryspizza, första spyomgången sedan jag slutade mitt sommarjobb/började med reductil, lite fentanyl i systemet, tv-tittande (hur länge koncentrationen nu orkar det), och ladda för ännu en panikångestattack pga vågen som ska visa allt nytt fett imorgon. Tjohej? Dags att fasta som aldrig förr, känner jag. För skjut mig rakt i skallen om inte dessa kilon försvinner inom två veckors tid:-------)

getting high is like medication for all the bullshit going on

Jag får fan inte fram ett enda jävla ord och då vet man att man har fallit till botten totalt. Alltså, hur ska jag ens förklara så jag själv förstår, det går liksom inte för jag kan inte sätta rätt ord på rätt plats. Bara svammel. Det är den ena röran efter den andra, allting utlöses i en dominoeffekt, och jag vet inte hur många mer fallande brickor jag pallar, för nu måste jag snart dö.  

Jag har mitt tillvägagångssätt i handen framför mig, jag har kommit så långt att jag hittat min favoritmetod och lagt vantarna på den, läst, vet och hört allt om hur det går till, känner lite oro och ångest inför allt det där med döden som man inte vet om, men älskar också tryggheten i att mitt verktyg finns hos mig, att veta att när det väl är dags går det fort och lindrigt och inga komplikationer behöver uppstå.

Men, jag måste bara ta några sista andetag först, jag måste bara hjälpa min omgivning så gott det går, tills det inte går mer, så jag känner att jag lämnar dom när det inte finns mer för mig att göra. Känner mig vidrig som talar om döden när folk försvinner, utan planering, utan viljan till det, när destruktiviteten överraskar dom fast dom egentligen ville försöka lite till, lite längre.

Jag lämnar bloggen ett tag, lämnar hemmet, familjen, vännerna ett tag. Jag lovar att jag återkommer på så sätt att jag är vid liv vid nästa inlägg, men mycket mer än så kan jag inte lova. Mer än ett sista inlägg kan jag inte lova.

R.I.P. R

i hope you find someone who knows how to love you when you are sad

Sökt runt trettio olika yrkesutbildningar nu, mailat hela dagen lång, försöker vara produktiv och duktig, inte stanna kvar nere i mörkret tillsammans med dödsångesten. Men det är svårt, den här gången är det extra svårt utan någon förklaring och anledning, och det känns verkligen som att det är dags att dö nu, att jag borde det. Jobbigaste är att den känslan känns skön, den känns rätt. Ger livet året ut men inte mer om det fortsätter såhär.

Räknar ner timmar och dagar tills reductil hamnar i mina händer igen, bulimin har vaknat till liv och skriker högre än högst, jag vägrar falla för kroppen min börjar bli mer duglig än oduglig, och det krävs att varje kilo, hekto, gram håller sig borta för duglighetens skull. Huvudet är så trött konstant för nu är det åter igen fullt av tankar på mat, kalorier, vad ska ätas härnäst, vad ska inte ätas härnäst, när ska det ätas, hur många gånger ska det ätas, får jag äta, kan jag äta, bör jag äta, vågar jag äta. DÖ HUVUD DÖ.

Har seriöst bara 5-6kg kvar att bli av med för att landa på en trivsam, trygg vikt. Mer än så är väl alltid drömmen, men försöker att hålla vad jag lovat mig själv och bara försvinna lite till, inte alltför mycket. Så nära, men ändå så långt bort. Vågen visar olika varenda dag, blir galen av maktlösheten inför siffran. Min makt är reductil, är annars en stillastående, pendlande kroppsmassa; oförmögen till viktras, drivkraft och livslust. Behöver för stora pupiller och flödande stissighet.

the drugs don't really make the problem ever shrink, but they do release the endorphins that help me no to think

Motivation till att fixa utbildning/jobb: kunna köpa substanser i alla format<3

Srsly though, det motiverar mig, fast substanser gör mig oförmögen att prestera bra och aktivt, så ännu har jag inte riktigt fått ihop den ekvationen. Gäller väl att hitta rätt pillermix så att jag blir en fungerande individ i detta samhället, men det ska nog gå med rätt summa cash och rätt utbud. Största funderingarna just nu - förutom alla tankar jag lägger på misshandeln - är hur jag ska få ihop en duglig inkomst och hur jag ska komma härifrån om jag nu ska plugga distans utan studielån, eller jobba extra i all evighet, eller aldrig få fast tjänst.

Förresten, this feeling av att vara fri från tvångsträning och maniska morgonlöpningar, DEN känslan är det friaste jag någonsin känt mig! Alltså, aldrig att jag tränat av rätt anledning, aldrig att jag seriöst mått bra på gymmet tillsammans med min jävla ätstörning, det har alltid varit ren lögn. Och ja, jag har stundtals trott på min egna lögn men come on, ingen med en ätstörning, ingen med kontrollbehov och tvångstankar njuter av att flänga fram och tillbaka dit med en kropp som smärtar. Jag njuter nu, utan mitt hemska gym, utan begränsningar och strikta, välgjorda planeringar! Det trodde jag aldrig var en möjlig verklighet.

you can do 99 things for someone and all they'll remember is the one thing you didn't do

Livstecken kanske vore dags att ge nu, fastän jag hellre hade valt att inte leva. September månad har varit den mörkaste för mig på många, många år och jag vet inte hur jag någonsin ska ta mig upp igen. För jag planerar det "bästa" tillvägagångssättet, skriver farväl- brev och suddar ut, tänker på lämpliga datum, tidpunkter, platser. Jag blir lugn av tanken på att snart så ska jag dö, jag känner ångestlindring när jag tänker på att framtiden behöver inte uthärdas, den kan vara över exakt när jag vill och jag behöver inte utstå vuxenlivet, alla frågor, alla funderingar, alla livsval. 

Det blir inte bättre, det kommer bara bli sämre, framtiden har bara mer ångest att erbjuda och jag kan slippa det.

Förutom självmordstankarna som styr hela min vardag så mår iallafall ätstörningen fucking kalas, jag har gått under min LW och har nog aldrig vägt såhär lite utan träning. Kontrollen är total. Gick ner över 10kg på mindre än en månad, sjukaste! Jag har några kilon kvar men mår ändå bra i mitt skinn lustigt nog; att må bra i mitt skinn är en känsla jag försökt eftersträva ända sedan innan tonåren och nu känner jag den känslan, men vill ändå dö. För ätstörningen är inte anledningen till mitt mående, ätstörningen är en del av mitt mående. 

Jag har slut på reductil och fick psykbryt här hemma när tillgången till dom inte fanns längre. Jag vill kontrollera när jag ska poppa piller, inte bli tvingad att inte göra det, för då vill jag det. Har mått så bra på dom, huvudet som en bomullstuss, speciellt i kombination med lite ångestdämpande. Och när jag nu börjat känna hur alla substanser långsamt rinner ur kroppen kryper det i fingrarna, känslan av total nykterhet är vidrig, verkligheten är alldeles för glasklar då.

Två kapslar kvar och vetskapen om att det trots allt kommer mer reductil om cirka en vecka (prisa gudarna!!!!) gör så jävla mycket just nu, då kanske jag orkar andas ett tag till, kanske orkar jag hitta tillbaka. Ska egentligen ha några veckors uppehåll på dessa pills för effektens skull, men jag tog den näst sista idag ändå och bara njuter av hur dom får mig att må. Vill inte tänka på dagen då effekten uteblir. Uppers is lyfe<3