jag vill skriva så himla mycket, få ur mig så himla mycket ord och tankar. varenda natt och varenda morgon tänker jag att "idag måste jag skriva ner allt som snurrar runt i min skalle, idag måste jag börja skriva dagbok igen, kom igen, du vill skriva igen!" men sen så blir det aldrig att jag skriver ändå. och dagarna bara går och går, utan att jag börjar skriva igen. vet inte varför det är så svårt att börja skriva. men har bara kört fast totalt. både i huvudet och med skrivandet. tankeverksamheten och förmågan till att kunna uttrycka mig är verkligen inte på topp. jag saknar att skriva dagbok varje dag, det hjälper så himla mycket att skriva ner allting man tänker, känner, tycker. då jag inte kan uttrycka mig bra muntligt och avskyr att tala högt om hur jag mår så är skrivandet det bästa alternativet. och när jag inte skriver så kan ju heller inte någon förstå. ingen kan förstå hur jag tänker, tycker och känner om saker och ting, hur jag upplever saker och ting.
och jag vill också kunna minnas hur jag har tänkt, tyckt och känt om saker och ting. om jag inte skriver ner det så kan jag inte minnas det. för jag har knarkat bort allt mitt minne. alla krampanfall pga droger har utsatt hjärnan för mycket syrebrist. syrebrist till hjärnan dödar många hjärnceller och det har resulterat i bland annat en negativ påverkan på den delen av hjärnan som hör till minnet. jag har inget korttidsminne kvar och inte heller något minne av nästan hela mitt liv. det är så mycket som jag har läst i mina gamla dagböcker att jag har gjort och som jag inte alls har något minne av har hänt. så jag får panik när jag inte skriver längre och bara låter tiden gå. jag får panik för jag vet att jag inte kommer minnas någonting.
