liggandes i fosterställning med blöta kinder hela morgonen

Orkar inte svälta. Orkar inte tvångsträna. Orkar inte spy upp allt det jag hetsar i mig. Orkar inte tänka. Orkar inte känna. Orkar inte fundera. Orkar inte ångesten. Orkar inte ta mig upp ur min säng. Orkar inte andas. Orkar inte självhatet.

Har så ont i hjärtat på alla möjliga sätt. Idag är ingen bra dag, det har inte varit bra på länge och kommer inte bli bra på länge heller. Är likgiltig till allt och alla. Inget eller ingen berör eller intresserar mig. Ingen får mig att känna och inget känns. Blanda hjärtesorg med bulimi och du blir den mest känslokalla människa du kan tänkas vara.

Återkommer när det inte känns som att jag ligger på botten och kvävs, återkommer när mitt huvud inte är så splittrat längre.

det kommer alltid att finnas en hatkärlek till ätstörningen

Min hatkärlek till min ätstörning kommer alltid att förhindra mig från att vilja bli frisk, jag vet alla nackdelar med min sjukdom men jag väljer hellre att fokusera på alla fördelar. Fördelar som känslan av kontroll, känslan av övertaget, känslan av makt, känslan av tomhet och renhet i kroppen, känslan av att hålla mitt mål i sikte och aldrig släppa det. "Kärleken" i hatkärleken gör mig blind, den kommer göra det svårt att hålla mig borta från det sjuka, även om jag någonsin i livet kommer vilja bli frisk eller ens kommer leka med tanken.

När jag tänker på min ätstörning, på delar av mitt liv tillsammans med den, så ser jag bara en förskönad och retuscherad bild. Jag ser bara "det vackra" ur gamla minnen, jag glömmer bort hur mycket jag hatade mitt eget skinn i de stunderna och hur varje andetag gjorde ont i lungorna. Känslan av kontroll och hybrisen jag fick av att klara mig utan mat i flera dagar är det enda jag kommer ihåg, det jag vill tillbaka till gång på gång och det som väcker det "positiva" med ätstörningen till liv.

Hatkärleken är sinnessjukt bra på att glorifiera sjukdomen, och så är det för alla, med alla beroenden.

där bulimin gror i mitten och allt annat vissnar bredvid

Jag är inte långt ifrån min lägsta vikt nu, bara 1,5 kg till. Det som skrämmer mig är att ångesten från all tvångsträning börjar komma tillbaka, den där ångesten som alltid förstör mina viktnedgångar om och om igen. Är orolig för om jag kommer klara mig i 45 dagar till med all den här träningen och samtidigt vara hetsfri. Tankarna om att jag när som helst kan ge in för ångesten och gå upp all vikt igen, alldeles lagom till studenten, får mig att gråta varje dag på springbandet.

Jag var bara på gymmet i 23 minuter idag. Sedan fick jag en olidlig panikångest, en brännande smärta i bröstkorgen. Tårarna vägrade sluta rinna. Jag kunde inte vara där en minut till, jag är där varenda eviga dag. Att åka hem när jag inte förbränt tillräckligt känns som världens största nederlag. Om jag lägger på mig så mycket som ett hekto på 45 dagar så kommer studenten vara den värsta dagen i mitt liv.

Samtidigt så orkar jag inte med viktfobi längre, och jag vet att pressen inte kommer försvinna när studenten är över. Pressen är alltid där, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag kommer aldrig få sluta springa till gymmet för då går jag upp i vikt igen. Jag kommer aldrig få äta för då går jag upp i vikt igen. Jag kommer aldrig få vara frisk för då går jag upp i vikt igen.

we fear rejection, want attention, crave affection and dream of perfection

Jag vaknar upp varje morgon och vill hetsa och spy eller svälta. Jag vaknar upp varje morgon och är rädd för mat. Jag vaknar upp varje morgon med vetskapen om att jag måste träna konstant och jag hatar det så himla mycket, men ändå är det bara genom träning som jag får tillåtelse till att äta två små mål. Jag vaknar upp varje morgon och gråter för att jag ser ut som jag gör och därför inte vill ta mig utanför dörren. Vill inte synas, vill inte existera, vill inte vara levande.

Det börjar bli så enormt outhärdligt med viktfobi, matfobi och livsfobi. Det var mycket lättare när jag inte visste att detta var bulimi, det var mycket lättare när jag trodde att det var såhär alla människor levde sitt liv. Det var mycket lättare när det för mig var en daglig rutin, att svälta per automatik utan att lägga så mycket energi och tankar på det. Det var nämligen så man var tvungen att göra för att bli fin, för att bli duglig. Det fanns inga undantag.

Att vara fin har alltid suttit i att vara smal för mig. Det var så vardagligt, så naturligt, så enkelt att inte äta. Och så lätt att trycka i sig 6000 kalorier när väl ett tillfälle dök upp, ett tillfälle då man inte behövde tänka på finhetskänslan just för stunden. På den tiden gjorde jag allt utan den här meningslösheten som nu fyller min vardag. Jag vet inte om jag borde tacka meningslösheten för att den ifrågasätter min bulimi, för den ifrågasätter också tillfrisknad.

and the only number that will actually go down is the number of remaining days until you die

Gråter tills ögonen blir röda för att jag är så jävla okapabel till att ta hand om mig själv. Så fort någon lämnar mig ensam så kryper hetsmonstrena fram. Äter tills det värker i varje liten kroppsdel, tills varje liten cell dunkar och tills huden blir så utspänd att jag på fullaste allvar tror att jag ska gå sönder, spricka ur mitt eget skinn. Spyr ner hela badrumsmattan, pyjamasbyxorna, toalettstolen. Förlåt. Spyor överallt. Ena stunden får jag kämpa i en evighet och misshandla min hals till att få upp ens den minsta lilla brödbit, och andra stunden kommer det upp så lätt att jag knappt hinner rikta mig mot toaletten. Att ligga och lukta pizza blandat med chokladbollssmet blandat med flottiga mackor blandat med flingor och fil är något av det äckligaste som finns. Lukten riktigt äter sig fast i ens hud tillslut, man blir så van vid det att man glömmer bort det. Man spenderar två, tre timmar på att hetsa och lika mycket tid på att spy upp allt, återhämta sig, hindra sig själv från att svimma. Och vips, så har hela dagen gått. En hel dag som hade kunnat vara fylld med något givande, glädjerikt, socialt eller intressant. Men det är jag och min bulimi mot världen, vi bryr oss inte så mycket om det där som har med kärlek, vänskap och livsupptäckter att göra. Vi har varandra, vi är trygga i det.