Förstår inte hur jag någonsin ska kunna vilja leva?

she likes a gentleman who knows when not to be gentle

Igår kväll fick jag min första lilla dos sömn - efter att ha varit vaken sedan fredagen - och jag hoppas att jag får sova bort livets ångest inatt också, sover gärna bort hela livet. Får skylla mig själv som slänger i mig 1g kola och tjo och sedan försöker landa på det med sibutramin, inte min mest genomtänkta idé, men vem bryr sig om pulsen när äs härjar på insidan och vill bli smal? Då måste sibutramin knapras, går inte att prioritera bort.

Genomlider allt, allt för "smal". Och ser aldrig något "smal". Men fortsätter genomlida allt ändå. Vet att ingenting någonsin kommer bli "smal" men fortsätter genomlida allt ändå. Genomlider hjärtslag i otakt, genomlider isolering, genomlider onödiga bråk och genomlider drogers alla biverkningar. Genomlider. För "smal". Enbart för "smal". "Smal" som aldrig dyker upp. Genomlider allt för ingenting. Genomlider livet för ingenting.

there's something very exciting, in destroying yourself

Jag har verkligen nått min maximala bristningsgräns nu, jag driver omkring på sparlåga och kan nästan fysiskt känna hur ångesten äter upp varje liten (stor) centimeter av min kropp. Ångesten ligger och lurar bakom mina svarta ögonlock, bakom min puls som skjuter i höjden så fort jag försöker gå upp för trappstegen till mitt rum, bakom tinningarna som dag ut och dag in känner samma höga grad av smärta pga sömnbrist och val av födointag. 

Men det går inte att inte vara ätstörd, det går inte det går inte det går inte, det går inte ens att leka med tanken för tankeverksamheten förstår inte vad den ska koppla till, vad kroppen ska känna, tänka, tro, det finns inte en värld i min värld där jag inte är ätstörd, inte när min kropp är som den är, när den trots alla ätstörda år är så äckligt, vidrigt, normalviktig. Inte orkar jag att vara ätstörd heller, inte mer, jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Jag vill ut, panta in min själ, lämna kroppen på lagning.

i probably shouldn't, but i will

Well fucking hell, min tolerans mot sibutramin som jag har byggt upp rätt rejält nu gör att min kropp blir lidande, kilo efter kilo klär in mina breda ben och jag har bara mig själv att skylla för jag vet om detta men fortsätter ändå att förstöra min hjärnas signalsubstanser. Och när jag inte knaprar sibutramin så måste jag knapra något annat, gärna tramadol eller någon annan smärtstillande, problemet är bara att det också påverkar det centrala nervsystemet, vilket leder till att sibutramin fortsätter vara lika verkningslöst som när jag har gått på det under en alldeles för lång tidsperiod. 

Jag kan inte heller vara helt ren och det finns ingen drog jag kan ta som inte påverkar serotoninet, noradrenalinet, dopaminet, alla droger gör mer eller mindre = oavsett vilken drog jag tar under mitt uppehåll från sibutramin påverkar således effekten av sibutramin = jag har egentligen inget uppehåll från sibutramin = sibutramin blir aldrig så bra som den faktiskt är, om jag aldrig återgår till läge 0 i min hjärna. Kan också låta som världens simplaste lösning, att bara sluta leka med mitt serotoninförråd, men riktigt så lätt är det inte. FAN, vad jag saknar en riktigt, riktigt god period på sibutramin, den är så uppåt som inget annat.