2016-02-24

-

Jag tänker dö väldigt, väldigt snart. Livet kommer bli så himla bra när jag slipper leva det, det är jag fullt övertygad om. 

there are two reasons why people don't talk about things; either it doesn't mean anything to them, or it means everything

49.0 kg.
Ibland 48, ibland 50. Låt oss aldrig gå över till 1:an, till 51.
179 cm.
BMI: 15.3.
Vet inte ens vad BMI har för betydelse för mig, hatar BMI i all dess värdelösa mening, men vikten klassas som svår undervikt.
BMI: 12 hade varit vackert. 45 kg är också den där guldvikten, den har jag drömt om sen femte klass, den vikten retar mig ständigt.

Sova fungerar inte längre, för alla ben och knotor tar emot, trycker in i varandra i alla möjliga ställningar jag prövar, så det blir obekvämt, så det inte går att sova utan smärta.
Ondast gör det när benen och knäna tar emot, och att sitta ner.
Skönast känns höftbenen och revbenen.
Tråkigast är frånvaron av bröstben, dom kommer nog inte synas om jag så ens väger 40 kg.

Ja, där kom sanningen, siffror svart på vitt, facit, så förbaskat sant och utlämnande, naket. Och jag skäms pga alla som är smalare än mig, och jag ser folk på 60 kg som är tunnare, hur det är möjligt att min siffra aldrig riktigt stämmer överens med min kropp går inte att förstå sig på.

2016-02-22

because, nothing makes me happier and nothing makes me sadder than you

Hjärtliga gratulationer till min älskade ätstörning som nu, för första gången någonsin under dessa tio ätstörda år, tagit mig till min LW, GW, min ultimata dröm. Funderar på om jag vågar skriva ut siffrorna här svart på vitt, är den typen av ätstörd person som aldrig talar om siffror och vikt, det är alltid, oavsett viktnedgång, det mest triggande jag vet. 

Man kanske kan tycka att det är dags att glänsa om man tagit sig i mål, men jag kan inte för något i världen se en verklig skillnad, kan inte känna den, fästa den på bild, förverkliga den genom beröring. Jag är inte färdig, smal nog, fullt i mål - det kommer jag aldrig vara och det är det som bränner bakom ögonlocken, min GW är aldrig här hos mig, i mitt medvetande och i min verklighetsuppfattning.

Jag skulle lika väl kunna vara på min HW, för det är så det alltid känns i hela kroppen, det är så spegelbilden alltid framställer mig, och när man väl inser detta så förstår man att smal aldrig kommer vara lika med jag, smal kommer aldrig vara en koppling till mig, smal kommer aldrig vandra längs min figur. Fuck it, känner man mest då, efter alla tio ätstörda år.

2016-02-17

you stay quiet, while a war happens within you

Jag har planerat varenda vaken minut i flera månader nu, hur mitt självmord ska gå till, hur det ska genomföras och framförallt hur det ska kunna bli ett felfritt resultat, ingen puls och inget hjärtslag kvar. Jag vill detta mer än vad jag vill leva, har alltid haft en längtan och strävan efter att dö, men aldrig tidigare har jag varit såhär redo, säker, trygg i tanken.

Nu kan jag inte vända om och ta tillbaka livet, har förstört så mycket det senaste halvåret genom tankesättet att ingenting spelar någon roll pga att snart så är jag ändå död. Nu måste detta ske, för det är den enda säkerheten jag kan omfamna, har jag inte döden att ta tag i så kommer jag bara famla runt och finna meningslösheten. 

Hetsat och spytt varenda dag i 1,5 vecka nu, papperskorgen full av dulcolax-paket. Vikten är dock densamma som den var när jag slutade med tramadol och kunde svälta varenda dag som en kung, så jag "ska" väl vara tacksam för det. 5 ynka hekton kvar till min bestämda LW och jag kan inte ens se det minsta lilla gram av alla -10kg som trillat av mig.

2016-02-13

true happiness is already inside yourself, you just have to find it

Jahaaarå, här har ni mig, sju dagar senare efter en brutal AT från tramadol. Mitt sinnestillstånd har varit helt fucked up, har inte varit det minsta mänsklig eller levande, legat i fosterställning likt voldemorts döda kropp i sista harry p filmen. 0 timmar sömn, myrkrypningar, feber, frossa, muskelvärk, ångest, panikångest, ångest från helvetet, ångest, ångest, ångest. Kan dock inte lova mig själv ett avslut, inte på heltid, måste ha mer, men hoppas på att bara kunna ta det någon gång per vecka.

Men är nästan löjligt, pinsamt stolt över att jag tagit mig igenom dessa brutala dygn!! Att vara knockad i sinne och kropp är kalas, men att klara en dag utan några pills som kan hålla en flytande är faktiskt guldvärt, ibland, inte alltid. Nu ska jag besegra nästa destruktiva monster som har vaknat till liv igen; hets- och spy-omgångarna. Spydde blod nyss, behöver sluta innan viktuppgången knackar på axeln, vill inte förlora min kropp pga att den inte kan svälta utan droger, för då lär jag aldrig bli ren.