2017-03-09

do you ever just wake up and think, huh i'm really not in the mood for human interaction today?

Jag började ta tramadol regelbundet runt hösten/vintern 2015, mitt första krampanfall kom dock inte förrän runt september 2016 så jag hade ungefär ett år fritt från krampanfall. Räknade också ut hur många gånger jag har krampat från då första gången fram tills nu och kom upp i runt 8-9 gånger, vilket är extreeeemt många gånger i mina ögon, eftersom ett enda krampanfall kan gå så in i helvete fel och innebär enorma risker och skador och jag har haft "turen" att klara mig igenom över 8 krampanfall i hyfsat ok skick - ska inte påstå att dom varit fria från den där dödsångesten du vaknar upp med efter att ha varit medvetslös i flera minuter och ska heller inte påstå att min kropp inte gjort ont exakt överallt i flera veckor efteråt och att min tunga inte blivit söndertuggad men i jämförelse med hur illa det faktiskt kan sluta så har jag haft enorm tur, orättvist enormt med tur. Samma som när jag hängde mig och inte fick syre till min hjärna för några minuter, det hade faktiskt kunnat ge permanenta skador i efterhand men även där hade jag enorm tur, orättvist enormt med tur.

Livet just nu: jag är fortfarande nere i min bipolära dipp, den är fortfarande riktigt stark och långt utdragen, eller dipparna brukar i och för sig vara under långa perioder, men jag motiverar mig med att ju längre tid jag tagit mig igenom den här dippen, desto närmare är tiden tills en ny mani, så jag väntar med höga förhoppningar på att tillståndet och tillvaron radikalt ska förändras. Mina vardagsdroger har ökat och blivit allt fler och fler, vilket bidragit till allt mindre och mindre pengar, vilket bidragit till mer och mer ångest, vilket bidragit till tvånget att sälja min kropp för att kunna ha råd med substanserna som håller mig flytande. Min dipp medför min dödsångest och denna dödsångest medför att jag sällan lämnar mitt hus, sällan rör mig ur sängen, sällan socialiserar mig och sällan upprätthåller konversationer eller kontakt med andra människor. Jag stänger av totalt, stänger ute allt, blockerar, ignorerar, blundar och ser förbi, ser ingenting annat än ångesten och den paralyserar mig och får min tankeverksamhet att jobba långsammare än... (ja, så långsamt att jag inte ens kan/orkar/hinner komma på en passande synonym till ordet av något som är långsamt).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar