2015-01-29

dag 120

På söndag är det 1 februari, 117 dagar kvar till summerburst, jag har 14kg att gå ner till min lägsta vikt, är i nuläget på min absolut högsta. Fatta hur mycket jag har låtit mig själv förfalla som har blivit såhär tjock igen när jag hade världens flyt innan!! 

Nu jävlar, nu ska scheman göras och rutiner införas; kontroll, kontroll, kontroll. 1h crosstrainer varje dag pga kan inte springa + 1 pass varannan dag, 1 vilodag, och endast äta 1-2 gånger per dag. Fett, kan du inte bara försvinna och lämna min kropp ifred? Mår inte bra tillsammans med dig, du skapar dödslängtan.

2015-01-28

förvirrad

Jag lider av riktigt svår separationsångest och jag bara gråter, gråter, gråter konstant. Jag förstår inte ens vad som är problemet; jag har en jättefin lägenhet, fått så himla mycket hjälp och möbler av mamma, har en underbar klass, en underbar skola och en underbar utbildning. Ändå värker hela kroppen av hemlängtan, av att bara flytta tillbaka allt och hoppa av sjuksköterskeprogrammet och återgå till Hisingen, där jag hör hemma, där jag mår så mycket bättre än här.

Och när jag föreställde mig att kunna svälta varje dag, nej, då äter man skit varje dag istället för när ångesten är såhär påtaglig så hanterar jag det genom hets, genom att trycka kroppen full av kalorier. Hade aldrig någonsin flyttat om jag visste att det innebär att må så psykiskt dåligt att all tankeverksamhet upptas av att väga för- och nackdelar i all oändlighet.

Egentligen har jag ingenting att återgå till heller, det vet jag så väl, men jag vill verkligen inte vara här, inte nu, inte när jag är så skör som jag är. Inte heller kan jag bo hemma föralltid, men jag skulle så gärna vilja det, först nu vill jag det, först nu uppskattar jag allt som jag hatat. Det känns som att 20 år av mitt liv har raderats, att det aldrig har hänt för nu kommer jag aldrig, aldrig återgå till det igen. Och det kommer aldrig någonsin vara min stora, fina familj; nu är man helt ensam, utan någon. utan alla jag älskar.

2015-01-23

stressad

På måndag måste jag börja gå till gymmet igen, det spelar ingen roll hur stressad, trött, hungrig eller vek jag känner mig - jag måste tillbaka till gamla rutiner. Jag jobbar varje helg utöver att gå i skolan varje vardag, så då hinner man inte sova ut eller plugga ikapp då heller, men gymmet måste hinnas med, det måste prioriteras för jag står inte ut i den  här kroppen, det gör jag aldrig. 

Jag har ett delmål på 10kg fram till skolans "sommarlov" som är 7 juni, och det måste uppnås. Jag har lärt mig att laga lite mat (haha), har iallafall lax, kyckling och ris och i övrigt kan jag leva på pepsi max. Impulsköpen av chips och godis är inte bra för varken kroppen eller ekonomin; den där strama ekonomin som måste tas på allvar nu. Det jobbigaste av allt är bara hur högt min mage kurrar under varje föreläsning i skolan, men det går bara inte att äta, inte sådär regelbundet.

Imorgon jobbar jag 12-21, sedan 06:45-14.00 på söndag, sedan skola måndag-fredag med en rätt så stor studieuppgift som ska vara klar på fredag, följt av den första examinationen i mitt liv. När saker och ting inte är som det ska vara, när allt är rörigt, då tenderar jag att hetsa och spy mer än att svälta och det gör mig stressad över min kropp vilket leder till en obruten cirkel. Men jag tänker inte ge upp min ätstörning bara för att jag pluggar, min ätstörning behöver träning.

2015-01-21

nytt liv

Nu har jag flyttat! Det har varit hemskt, läskigt och inte alls kul, har gråtit konstant varje natt i en månad nu. Har haft riktiga ångestattacker då jag legat i fosterställning i sängen och knappt fått luft i lungorna och jag har tänkt att "nu kanske jag borde ringa efter någon typ av hjälp" men som vanligt har jag sedan förminskat mina problem och legat vaken hela natten med en psykiskt mör och öm kropp. Det gör så, så ont och jag är rädd för att sova för då vet jag att jag bara börjar gråta igen och det slutar aldrig.

Jag vill mest bara hem, klarar inte av förändringar och vill återgå till allt som är som det alltid ska vara, vill hem till familjen och bort från ensamheten. Det är så ironiskt för jag är den människa som drömt mest om att flytta hemifrån och nu när jag väl fått chansen och möjligheten så är det det sämsta som hänt mig. Alla säger att det blir bättre med tiden, och det kändes lite bättre när skolan började, men nu känns det lika dåligt igen.

Jag har inte varit på gymmet på över en månad nästan och jag skäms för att jag låtit min kropp bli som tjockast till skolstarten, men samtidigt hinner jag omöjligt med det just nu. Jag har kollat in ett gym här nära mig, men känner att jag vill vänta en vecka och landa lite i allt som är nytt, så kanske att jag börjar med träningen nästa vecka. Har ätit bedrövligt mycket fearfoods och orkar inte engagera mig i matlagning, känner hur min kropp bara mår skit samtidigt som psyket också gör det.

Skolan verkar bra men jättetuff, vet inte alls vad jag har gett mig in på då jag inte ens förstår en enkel liten studieuppgift, och tempot per kurs är riktigt, riktigt, högt. Men jag försöker, och jag försöker verkligen vara positiv och den sociala biten kämpar jag med varenda dag och det är så utmattande när man sedan kommer hem.

Egentligen är det väl inte så jobbigt, egentligen är väl det jobbiga att konstant tänka på hur jag ska gå tillväga för att gå ner i vikt, hur jag ska hinna till sommaren, hur jag ska svälta när klasskamrater tycker jag är konstig som inte äter, hur jag ska kunna plugga om jag måste träna varje dag, hur jag ska vara bäst på min ätstörning när jag måste vara bäst på så mycket annat just nu. Egentligen är det väl det som ligger och tynger i hjärtat; att jag inte kan vara smal när jag måste leva så intensivt som jag aldrig levt förut. För smal är jag inte om jag inte lyssnar på ätstörningen.

2015-01-14

hetsa är helvetet på jorden

Idag hetsade och spydde jag, årets första och förhoppningsvis sista hetsomgång (att spy är inget jag vill sluta med). Jag känner ånger och ångest, skulle egentligen på mitt sista pass på NW med min favoritinstruktör som jag kommer sakna så mycket, istället ligger jag hemma med flingor och ostmackor. Spydde tills ögonen blev röda och tills jag kände blodsmak i munnen; konstigt nog älskar jag faktiskt att spy så himla, himla mycket.

Men aldrig att jag låter hetsandet följa med mig till min nya lägenhet, det tillhör mitt tonårsliv, mitt gamla boende. Kommer inte ens ha råd att hetsa som jag gjort alla tidigare år nu, så på något undermedvetet sätt ville jag väl "passa på" att hetsa en sista gång. Ska bli skönt att inte ha triggande kalorier liggandes överallt, att veta att hur sugen jag än blir så kommer jag inte orka åka iväg och handla på kvällarna, eller orka slösa massa pengar som jag inte har på onödig, flottig mat.

2015-01-11

just be honest with me or stay away from me, it's not that difficult

Jag har hittat intresset i styrketräningen igen och är rätt så lycklig över det för det var en hemsk period när jag hatade allt utom springbandet. Alltså, jag är verkligen en löpartjej innerst inne, men den enda hjälp jag får med min skada är "träna något annat än löpning, ha inlägg i skon, tänk på hur du går med fötterna", ingen förstår att någon med en ätstörning i huvudet inte kan förmå sig själv att bara sluta springa sådär. Ska jag aldrig mer kunna löpa regelbundet? Men jag försöker iallafall, genom styrketräning och variation.

Mitt liv kommer få en enorm förändring om en vecka; högskola och enormt mycket plugg på vardagarna, samtidigt som jag vill hinna träna 1-2 timmar per dag, medan helgerna kommer bestå av jobb för att ha råd att överleva. Ingen krogen varje lördag, ingen alkohol, inga meningslösa ligg för att döda ångesten. Sen funderar jag på att bli vegetarian, men funderar också på att inte äta alls. Det ska bli intressant att se hur jag klarar mig, mest för att jag är så oförmögen till att ta hand om mig själv, det kan antingen bära eller brista.

Från att inte göra någonting annat än att ligga i sängen och gå till gymmet, till att ta hand om mig, en hel lägenhet, studier och ekonomi; från att inte göra någonting alls till att göra allt. Det måste gå, så länge jag inte dippar eller fastnar i en mani.

fortfarande sjuk

Jag har aldrig varit sjuk såhär länge, inte på flera år! Har gått en hel vecka nu, och om jag någonsin blir sjuk är det oftast över en natt, så det här har känts som en evighet för mig. Jag blev så frustrerad och rastlös att jag började träna i fredags, och visst, det gick väl, men känner att jag aldrig kommer bli helt frisk om jag fortsätter. Så försöker vila igen, men klarar verkligen inte av det, ger det här en sista vilodag, annars tränar jag med snor och hosta.

Är så rädd för ångesten kring skolan, hur dåligt jag kommer må över att behöva visa min kropp dagligen igen, inte kunna försvinna i min pyjamas hela veckorna. Jag kan inte längre tänka på ett långsiktigt mål och vara lugn under tiden tills jag kommer dit, för nu måste jag vara smal på heltid eftersom jag ständigt kommer synas, och det tär så mycket på mitt psyke. Men nu kan jag iallafall svälta ifred, även fast min kropp inte förändras av det, så är det ändå en trygghet som jag kan kontrollera.

2015-01-06

sjuk

Börjar det nya året med att bli sjuk och jag som aldrig någonsin blir sjuk vad jag än utsätter mig själv för tycker det här är skitjobbigt, det skapar en massa ångest för att jag inte kan träna, anstränga mig eller röra på fettet. Kan bara ligga still i min säng och se benen växa tillbaka igen, och för mig är det på något sätt värre att inte kunna träna än att vara tvungen att äta eller att låta bli att spy.

Igår var jag och mamma och handlade möbler från 11-20 och det var helt galet hur länge vi höll på, det enda jag tänkte var att nu missar jag mitt 19.30- pass på gymmet och nu blir jag tjockare. Imorgon ska jag först till vårdcentralen pga eksem i ansiktet, sedan på en arbetsintervju hos mitt sommarjobb, sedan träna, så jag hoppas verkligen jag är frisk tills imorgon.

Om jag får extrajobb vore det räddaren i nöden, för jag orkar inte med ekonomisk ångest också, det räcker med kroppsångesten. Har redan panik över alla utgifter jag kommer behöva ha, över hur dyrt det är att pendla till gbg, över allt som min mamma betalat åt mig, över all kurslitteratur. Jag älskar dessutom det boendet så det finns verkligen ingen annanstans jag skulle vilja extrajobba på.

Jag önskar mig: en rolig utbildning, nya, snälla vänner på skolan, ett extrajobb, att få trivas i ett nytt hem, smalhet och evig smalhet och pengar som alltid finns kvar i slutet av varje månad, det är väl inte för mycket begärt?

2015-01-04

feeling beautiful has nothing to do with what you look like, i promise

Hej 2015! Jag sitter fast i ett litet mellanläge som alltid kring julen, pga lediga föräldrar som konstant är i ens närhet och hindrar en från att både dippa och gå all in med viktnedgången. Jag mår därefter, lite mittemellan, lite likgiltig till kroppen. Mina ben har jag sprungit sönder åter igen (behöver inte springa mycket för att benhinnorna ska ge upp efter att dom redan har varit skadade i 1 år) så löpningen får jag låta bli fram tills skolan börjar, även fast det innebär viktuppgång och ångest.

Jag ska flytta om 11 dagar och känner både fy i helvete och fucking äntligen. Jag vantrivs här hemma och har gjort i hela mitt liv, har hatat alla som har eget boende i min ålder och har velat fly sedan innan min ätstörning kom. Men så delas denna lycka med panik, för jag klarar inte av förändringar och nya ting och vill ha allt som det alltid är, klarar mig heller inte utan mamma för jag är så mammakär så det är löjligt.

Träningen går inte bra pga benet och kosten går inte heller så bra pga ingen frihet. Men jag känner mest att om 11 dagar kan jag svälta så mycket jag vill, så att vara fet i 11 dagar extra är överkomligt. Började dock bli ganska så nöjd precis nu när jag sprungit lite för mycket, så det suger att behöva begränsa sig, återgå till misären.

Och just det: jag blev inte så smal som jag ville till nyår, men jag trivdes förvånansvärt nog i min klänning ändå och kände att kroppen var bättre än vad den har varit och att det får duga så, för tillfället.