Hej 2015! Jag sitter fast i ett litet mellanläge som alltid kring julen, pga lediga föräldrar som konstant är i ens närhet och hindrar en från att både dippa och gå all in med viktnedgången. Jag mår därefter, lite mittemellan, lite likgiltig till kroppen. Mina ben har jag sprungit sönder åter igen (behöver inte springa mycket för att benhinnorna ska ge upp efter att dom redan har varit skadade i 1 år) så löpningen får jag låta bli fram tills skolan börjar, även fast det innebär viktuppgång och ångest.
Jag ska flytta om 11 dagar och känner både fy i helvete och fucking äntligen. Jag vantrivs här hemma och har gjort i hela mitt liv, har hatat alla som har eget boende i min ålder och har velat fly sedan innan min ätstörning kom. Men så delas denna lycka med panik, för jag klarar inte av förändringar och nya ting och vill ha allt som det alltid är, klarar mig heller inte utan mamma för jag är så mammakär så det är löjligt.
Träningen går inte bra pga benet och kosten går inte heller så bra pga ingen frihet. Men jag känner mest att om 11 dagar kan jag svälta så mycket jag vill, så att vara fet i 11 dagar extra är överkomligt. Började dock bli ganska så nöjd precis nu när jag sprungit lite för mycket, så det suger att behöva begränsa sig, återgå till misären.
Och just det: jag blev inte så smal som jag ville till nyår, men jag trivdes förvånansvärt nog i min klänning ändå och kände att kroppen var bättre än vad den har varit och att det får duga så, för tillfället.
Kramar. <3
SvaraRaderaHej! Jag har också en löparskada, så himla surt! Du har inte funderat på att köra crosstrainer istället för löpning medan skadan läker? Jag har upptäckt att ct inte bara är skonsammare för knä och höft, utan även kan hjälpa till att förbättra löpsteget. Får alltid bättre löptider när jag haft ett uppehåll och bara kört ct som kondition :) Vet inte hur viktigt tider är för dig, men för mig är det asviktigt :P
SvaraRadera