Jag har fortfarande dödslängtan, lika mycket som innan mitt självmordsförsök, lika mycket som alla andra tidigare dippar. Har inte ens ett intresse för förändring, för det är inget specifikt som är problemet, problemet är hela livet i sig. Jag har ingen medicin och inga droger som kan stimulera mina lyckohormoner, jag har totalt tappat alla känslor som inte hör till ångest.
När jag dippar brukar min ätstörning välkomna hetsandet och spyorna, det är då mitt mående och min ätstörning tillsammans - och var för sig - framkallar mest självhat och mest självmordstankar. Men nu, för första gången någonsin, är jag så paralyserad av ångest att jag inte kan få i mig något, hungerkänslorna har stängt av sin funktion och jag lever på te. Blåbärste<3
"problemet är hela livet i sig" - en spark i solar plexus hur hårt det här slog hem. hela detta året har bara varit en enda stor besvikelse men maj har fanimig varit det värsta hittills, så många timmar av apatiskt stirrande in i väggen för DET GÅR INTE att ta sig upp när ångesten slår ner som en atombomb.
SvaraRaderamen eller hur? vidriga, värdelösa ångest som gör hela mig oproduktiv och inlåst. kommer liksom ingenvart med ångesten upp i halsen, står och stampar i cement och bara sjunker vid varje ansträngning till förbättring. och jag har inte känt en enda endorfin rusa genom kroppen på flera, flera månader. vill så gärna känna något annat än ångest :(
Raderatrodde också att livsglädjen skulle komma bara jag gick ner i vikt, det är ju vad jag har trott sedan jag var 12-13 år. men sitter nu ändå här med dödslängtan trots viktnedgång, så det är ju inte ätstörningen som är problemet, fatta vad paff jag blev när jag insåg det?
btw, din blogg är låst? what's up with that? smsa mig hun <3
Egentligen visste du säkert, att din ätstörning bara är ett symptom på dina riktiga problem? Ett verktyg, som lika gärna kunde ha varit en fobi, missbruk, eller något annat att hänga upp ångesten på för att göra den hanterbar. Ja, oftast väljer man väl fler än ett sådant verktyg, men ett som dominerar. Så självklart, inte ens om du vägde bara ett gram så skulle du bli lycklig.
RaderaTill både dig och Ryuzaki, jag önskar att jag kunde förmedla det ologiska sinnestillstånd som inträffar när man kommer över det där med att livet saknar mening. Jag vet exakt hur ni känner, varför ska man gå runt i en elak och mörk värld där den enda belöningen är att man garanterat dör i slutet ändå? Tänk er att ni sitter på ett störtande flygplan, och istället för att skrika som de andra passagerarna så tar ni en bulle till eftersom den var jävligt god. DET är typ meningen med livet - fattar ni? ;-)
Skämt åsido, jag vet fan inte hur man kommer dit, men man gör det. En dag skiter man i att planet störtar och är nöjd med att kolla på hur balla molnen ser ut istället.
Antagligen har ni båda råkat ut för något när ni var yngre. Jag vet, standard psykologsnack, men det ÄR så. Incest? Våld? Eller kanske bara en otrygghet som gjort att ni inte riktigt vet om ni är värda något..? Som gör att ni fortfarande ryser vid den där speciella platsen, och går lite längre ifrån den än ni egentligen måste. Något som gömmer sig under de medvetna tankarna, och som med demonisk styrka får er att byta ämne om det någonsin kommer på tal. Händerna åker längre ner i fickorna, och med en rysning fokuserar ögonen på något som kan distrahera tanken.
Det är fint att ni har varandra. Hoppas att ni skrattar åt er själva ofta. Och att ni litar på mig; det blir bättre. :-)
jag hanterar ju inte ångesten genom min ätstörning då jag har ångest tillsammans med min ätstörning. jag får ångest när jag går upp i vikt och jag får minskad ångest när jag går ner i vikt. men även när ätstörningens ångest inte skriker så finns den generella ångesten alltid kvar. den är där oavsett. hade ångesten försvunnit under lydnad av ätstörningen, då hade ätstörningen varit ett verktyg, men det har aldrig hänt. ätstörningen hanterar inte min grundläggande ångest ett dugg, ätstörningen är bara ännu en diagnos på listan. min ätstörning gör inte min ångest hanterbar, det är det jag menar.
Raderamin ätstörda vän tex, som mår likadant som jag, vet att allting skulle bli bra igen och att hon skulle vilja fortsätta leva om hon bara gick ner alla kilon hon hetsat upp sig, eftersom hon i perioder har sin smala kropp och älskar livet och sig själv då. jag känner inte den livsglädjen bara för att kroppen är/blir smal. där ligger ju hennes ångest och dödslängtan i själva ätstörningen, medan mitt mående är oberoende av ätstörningen.
jag skulle vara jävligt lycklig om jag vägde ett gram, lycklig i mitt egna skinn, lycklig med hur jag klär mig, lycklig med att våga ta plats och visa mig ute. jag hade älskat min kropp om vågen visade ett gram, men jag hade inte älskat livet. jag hade inte velat leva mer bara för det, jag hade känt glädje, men ingen livsglädje.
luddigt svar men lite oklar på stess atm. hoppas det makess ense.
Det makes sense ;-)
SvaraRaderaStess alltså, är det bra? Själv har jag väl inte lyckats sådär jättebra med att sluta med det där som jag skulle sluta med, om man säger så. Men det går ju fint så länge det inte tar slut.
Jo, jag ville förklara vad jag menar med "verktyg", för det var ju inte sådär väl valt ord kanske. (oklar på t? ;-)
Jag menar att när man har ångest av något skäl som man inte förstår och inte klarar av att tänka på, så ser man till att skaffa ett problem att hänga upp ångesten på, ett som man förstår, för då blir ångesten lite lättare att hantera. Du kan tänka "jag har ångest på grund av min vikt", och på så vis slipper du åtminstone fundera mer på varför du EGENTLIGEN har ångest.
Jag brukade skära mig, för när man har ett stort sår som blöder så behöver man inte fundera så mycket på eventuella andra problem - man har ju ett väldigt påtagligt och lättförståeligt problem (som blöder) mitt framför ögonen. Eller så spelade jag bort alla mina pengar, så att jag kunde vara olycklig över att jag inte hade några pengar, och orolig över att bli vräkt, för det gick också att förstå och hantera på något sätt. Precis som din ätstörning så gjorde ingen av de sakerna mitt liv enklare i praktiken, tvärtom, men för hjärn-jäveln så blev det enklare att hantera, för den slapp öppna portarna ner till själva källan av ...vart min olycka och ångest nu kom från.
Förlåt att jag låter som en besserwisser. Allt jag skriver är förstås bara teorier, mina egna teorier, och jag är bara en tönt som har det lite bättre nu än jag hade det förr.
Kram /m
Usch, känner igen mig obehagligt mycket i vartenda ord du skriver. Hoppas allt är okej med dig nu, stor kram.
SvaraRadera