i wish i could throw off the thoughts which poison my happiness, and yet i take a kind of pleasure in indulging them

Jag mår så läskigt löjligt bra rent ätstörningsmässigt, det är nästan så att jag inte vågar inse det, för går det bra går det snart åt helvete, men än så länge rullar det på i rätt riktning och jag vill verkligen lära mig trivas innan jag återgår till katastrof och misär. Fast, jag vet att det går bra bara för att jag sover bort majoriteten av dygnets timmar och undviker varje blodsockerfall och migränattack genom att ligga raklång i soffan och förtvina.

Hade aldrig och kommer aldrig orka upprätthålla detta svältläge om jag ska leva livet med allt vad det innebär; heltidsjobb, socialt umgänge, sysslor och måsten, ärenden och plikter, platser att vara på och en kropp att hålla igång. Det går inte, det kanske går, det har jag alltid lurat mig själv till att tro alla tidigare försök, men facit i handen har än så länge visat mig fel år efter år. Kroppen på bekostnad av livet eller livet på bekostnad av kroppen?

Jag vill ha kroppen. Vill, vill, vill, vill. Den här aptitlösheten har aldrig tidigare infunnit sig och jag har så länge längtat efter den, att hetsa och att spy, varför har jag vandrat längs den destruktiva stigen när detta är ett underbart marathon-lopp rakt in i BMI 15?