Jag har slösat så mycket tid och månader på en människa som drar ner mig, som sätter mitt liv på paus och bara bidrar till mer ångest som gör mig mindre produktiv. Självklart har jag gjort mitt egna val att vara med denna människa, jag vill av hela mitt hjärta leva i denna lilla bubbla av inga måsten och långa kvällar på alla möjliga substanser. Men det är inte hållbart, det ger mig ingenting och jag tjänar absolut noll på att lägga kraft och energi på någon och något som gör min framtid mörkare och mörkare.
Nu är jag stressad av livet, av min ålder, av att inte ha något syfte i samhället. Jag vill verkligen bryta från allt som jag har fastnat i, försöka sluta med tramadol, bli helt ren, plugga medicinsk sekreterare på distans, vara fröken duktig och prestera, bli bedömd, ha måsten och krav. Och jag vill verkligen fortsätta ner i vikt och vara bästa vän med min ätstörning i all evighet. Flytta hemifrån, hitta ett jobb jag inte hatar, passa in någonstans.
Hur mycket jag än älskar allt destruktivt och hur mycket jag än älskar att vara så långt ifrån verkligheten som möjligt så funkar det inte att vara 21 år, arbetslös, bo hemma och nodda bort alla dagar i ensamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar