we should be able to kill ourselves in our heads, and then be reborn, to be able to talk, look at eachother, be together as if we have never met before

Jag tror på riktigt att jag vill dö, jag har nog kommit till ro med hela den där tanken som legat i bakgrunden under alla mina tonår. Jag hade min värsta, värsta dag någonsin igår på min AT och lyssnade då på dokumentären om Markus hängning på Flashback (yeah, big fucking mistake) och låg och grät ögonen ur mig i en HEL jävla timme, jag vet inte varför men just den händelsen tog och tar så hårt på mig; dels för jag känner bekanta som hängt sig, dels för att jag känner exakt samma självmordstankar, dels för att det verkligen, verkligen känns som att det är min familjemedlem som dött, dels för att jag verkligen, verkligen vill vara den som dör. Jag gråter ögonen ur mig för att jag känner mig som 1. en anhörig och som 2. en levande död, på väg att dö.

Men, egentligen, om livet är vad livet är så gillar jag det inte och om jag ändå ska dö i slutändan som varje mänsklig individ måste göra, varför då vänta på döden? Självmord har aldrig skett ännu pga, precis som Marcus beskrev, rädslan av vad döden innebär skrämmer en. Men eftersom jag ändå kommer uppleva den - hur mycket jag än skulle vilja slippa det pga den jävla rädslan - så kan jag lika väl dö nu? Bli 22 år, tömma bankomatkortet och köpa whatever som tilltalar mig, spendera några veckor med de få jag älskar och sedan försvinna.

Varför är den tanken så vidrigt lugnande? Så vidrigt, vidrigt lugnande.