Sitter här efter tre linor tjo och inser hur onödigt och efterblivet det är att slösa på fantastiska droger en ensam, händelselös vardag, det framkallar bara dåliga rus och tunga tankar. Men har ju köpt tjo för så längesedan som aldrig använts, som bara ligger still orörligt och som jag får panik över kommer bli dåligt eller oanvändbart, så jag drar mina linor, i väldigt små doser, och känner mest hur jobbigt det är att vara uppåt när hjärnan vill ner.
Kan fortfarande sitta och skrika efter fentanyl i min ensamhet, blir arg på min kran som ej har fastän det inte är hens fel, vill att hen ska ge mig tillgång till all världens fentanyl, fast mest av allt önskar jag väl att min kran inte ens sålde fentanyl till mig från första början, för det är den jobbigaste känslan att sakna, som inte går att efterlikna med andra substitut.
Inte ens är mina linor lika effektiva som mina reductil, och är mina linor effektiva runt hungermässigt så måste jag ändå tvinga i mig föda för att inte krascha totalt, od:a, få en bad at eller whatever. Och det känns så jävla, jävla psykiskt påfrestande att äta med amfetamin i kroppen, för syftet med mitt köp av amfetamin är att inte äta, att leva på luft med kraft från kemiska substanser. Med andra ord hade jag verkligen velat ha en annan drog liggandes i min förvarning som jag kan stressa i mig, med positiv inställning.
Vill nodda, vill känna insidan varm och lugn, vill fnissa med helt avslappnade muskler, vill nodda lite till, vill känna tunga ögonlock och en flytande kropp. Uppers, ni är fucking inte lyfe som jag hävdade för några månader sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar