you can do 99 things for someone and all they'll remember is the one thing you didn't do

Livstecken kanske vore dags att ge nu, fastän jag hellre hade valt att inte leva. September månad har varit den mörkaste för mig på många, många år och jag vet inte hur jag någonsin ska ta mig upp igen. För jag planerar det "bästa" tillvägagångssättet, skriver farväl- brev och suddar ut, tänker på lämpliga datum, tidpunkter, platser. Jag blir lugn av tanken på att snart så ska jag dö, jag känner ångestlindring när jag tänker på att framtiden behöver inte uthärdas, den kan vara över exakt när jag vill och jag behöver inte utstå vuxenlivet, alla frågor, alla funderingar, alla livsval. 

Det blir inte bättre, det kommer bara bli sämre, framtiden har bara mer ångest att erbjuda och jag kan slippa det.

Förutom självmordstankarna som styr hela min vardag så mår iallafall ätstörningen fucking kalas, jag har gått under min LW och har nog aldrig vägt såhär lite utan träning. Kontrollen är total. Gick ner över 10kg på mindre än en månad, sjukaste! Jag har några kilon kvar men mår ändå bra i mitt skinn lustigt nog; att må bra i mitt skinn är en känsla jag försökt eftersträva ända sedan innan tonåren och nu känner jag den känslan, men vill ändå dö. För ätstörningen är inte anledningen till mitt mående, ätstörningen är en del av mitt mående. 

Jag har slut på reductil och fick psykbryt här hemma när tillgången till dom inte fanns längre. Jag vill kontrollera när jag ska poppa piller, inte bli tvingad att inte göra det, för då vill jag det. Har mått så bra på dom, huvudet som en bomullstuss, speciellt i kombination med lite ångestdämpande. Och när jag nu börjat känna hur alla substanser långsamt rinner ur kroppen kryper det i fingrarna, känslan av total nykterhet är vidrig, verkligheten är alldeles för glasklar då.

Två kapslar kvar och vetskapen om att det trots allt kommer mer reductil om cirka en vecka (prisa gudarna!!!!) gör så jävla mycket just nu, då kanske jag orkar andas ett tag till, kanske orkar jag hitta tillbaka. Ska egentligen ha några veckors uppehåll på dessa pills för effektens skull, men jag tog den näst sista idag ändå och bara njuter av hur dom får mig att må. Vill inte tänka på dagen då effekten uteblir. Uppers is lyfe<3