Jag får fan inte fram ett enda jävla ord och då vet man att man har fallit till botten totalt. Alltså, hur ska jag ens förklara så jag själv förstår, det går liksom inte för jag kan inte sätta rätt ord på rätt plats. Bara svammel. Det är den ena röran efter den andra, allting utlöses i en dominoeffekt, och jag vet inte hur många mer fallande brickor jag pallar, för nu måste jag snart dö.
Jag har mitt tillvägagångssätt i handen framför mig, jag har kommit så långt att jag hittat min favoritmetod och lagt vantarna på den, läst, vet och hört allt om hur det går till, känner lite oro och ångest inför allt det där med döden som man inte vet om, men älskar också tryggheten i att mitt verktyg finns hos mig, att veta att när det väl är dags går det fort och lindrigt och inga komplikationer behöver uppstå.
Men, jag måste bara ta några sista andetag först, jag måste bara hjälpa min omgivning så gott det går, tills det inte går mer, så jag känner att jag lämnar dom när det inte finns mer för mig att göra. Känner mig vidrig som talar om döden när folk försvinner, utan planering, utan viljan till det, när destruktiviteten överraskar dom fast dom egentligen ville försöka lite till, lite längre.
Jag lämnar bloggen ett tag, lämnar hemmet, familjen, vännerna ett tag. Jag lovar att jag återkommer på så sätt att jag är vid liv vid nästa inlägg, men mycket mer än så kan jag inte lova. Mer än ett sista inlägg kan jag inte lova.
R.I.P. R
R.I.P. R
Är orolig men litar på att du tar hand om dig. <3
SvaraRaderahittade din blogg av en slump, blev väldigt berörd av det jag läste. vill bara att du ska veta att du inte är ensam, låter så klyschigt men det är sant. säg till om du vill ha nån att prata med! ta hand om dig
SvaraRaderaKänner inte dig men jag har läst din blogg en längre tid och jag lovar att det inte finns en chans i världen att någon skulle kunna må bra som är så djupt nere i ätstörningarna som du är. Du är så himla vacker, snälla snälla snälla ge inte upp hoppet, även om du kämpat så jävla länge, även om det känns som att tiden stått still och du inte kommer nånvart. Jag lovar att det kan komma en dag då du kan tänka "nu är det över. Nu är helvetet bakom mig, nu mår jag bra och kampen var värd det". Har själv varit i samma situation och idag är jag så himla glad att jag överlevde, trots att jag då såg det som ett misslyckande. Jag är så himla glad för visst har det tagit så jävla mycket tid och slit, men jag har kommit till en punkt i livet där jag faktiskt kan hålla med om att det blir bättre. Ta hand om dig och massa massa styrka.
SvaraRadera