2015-10-12

i hope you find someone who knows how to love you when you are sad

Sökt runt trettio olika yrkesutbildningar nu, mailat hela dagen lång, försöker vara produktiv och duktig, inte stanna kvar nere i mörkret tillsammans med dödsångesten. Men det är svårt, den här gången är det extra svårt utan någon förklaring och anledning, och det känns verkligen som att det är dags att dö nu, att jag borde det. Jobbigaste är att den känslan känns skön, den känns rätt. Ger livet året ut men inte mer om det fortsätter såhär.

Räknar ner timmar och dagar tills reductil hamnar i mina händer igen, bulimin har vaknat till liv och skriker högre än högst, jag vägrar falla för kroppen min börjar bli mer duglig än oduglig, och det krävs att varje kilo, hekto, gram håller sig borta för duglighetens skull. Huvudet är så trött konstant för nu är det åter igen fullt av tankar på mat, kalorier, vad ska ätas härnäst, vad ska inte ätas härnäst, när ska det ätas, hur många gånger ska det ätas, får jag äta, kan jag äta, bör jag äta, vågar jag äta. DÖ HUVUD DÖ.

Har seriöst bara 5-6kg kvar att bli av med för att landa på en trivsam, trygg vikt. Mer än så är väl alltid drömmen, men försöker att hålla vad jag lovat mig själv och bara försvinna lite till, inte alltför mycket. Så nära, men ändå så långt bort. Vågen visar olika varenda dag, blir galen av maktlösheten inför siffran. Min makt är reductil, är annars en stillastående, pendlande kroppsmassa; oförmögen till viktras, drivkraft och livslust. Behöver för stora pupiller och flödande stissighet.

1 kommentar:

  1. Bor du hemma? Märker inte dina föräldrar på dig att du är hög`isåfall? Och vet dina vänner/någon du umgås med om att du tar reductil? Kram <3

    SvaraRadera