the loneliest moment in someone's life is when they are watching their whole world fall apart, and all they can do is stare blankly

Tittar på bilder från 2007 och minns exakt hur jag mådde, kände och tyckte om mig själv. Det känns hemskt att ha ignorerat självhatet till den grad att man på fullaste allvar rättfärdigade den omedvetet, man trodde att alla människor gick runt och tyckte illa om sig själva, man intalade sig själv att det var normalt att må så dåligt att man drunknade. Jag har alltid hatat min kropp; från slutet av grundskolan då jag blev medveten om den, i högstadiet, i gymnasiet och hatet fortsätter även nu.

Jag älskade att "sova bort frukosten" och åka till skolan tom, jag älskade att se mina vänner köpa flottiga toasts och alldeles för mörk oboy i cafét medan jag hade "glömt" mina mynt hemma, jag älskade att hemkunskapen låg sist på dagen så att jag kunde provsmaka maten utan att väcka misstankar samtidigt som jag sedan kunde gå hem och gömma min mage, jag älskade att vara planlös på helgerna för att då kunde jag sitta hemma i min ensamhet och bara hetsa.

Jag blir frustrerad när jag ser bilder från 2007 och ser att min kropp ser exakt likadan ut som i nuläget 2014. Jag växte och formades så fort, men jag har också stått orubblig och oföränderlig så länge. Jag är glad att jag åtminstone har bildbevis på några lyckade viktnedgångar under alla dessa år, för den lilla motivationen räcker stundtals för mig. Den här kroppen är hemsk, den var hemsk 2007, den är hemsk nu och den kommer vara hemsk när jag är gammal också.