I veckan fick jag krampanfall på tramadol, när min mamma var hemma och hittade mig mitt under anfallet, vaknade upp i soffan med henne vettskrämd ovanför mig och hon grät och pratade i evigheter kändes det som medan jag inte kunde uppfatta ett enda ord. Hon gör verkligen allt för mig, bland annat har hon låtit mig vara ätstörd i flera år nu för jag har sagt att jag ska fixa det själv men hon orkar inte se mig förfalla mer framför ögonen på henne och pappa, så hon ringde anorexia-enheten och pratade med dom, jag fick också prata med dom.
Jag delade lite halvt med mig om min brist på engagemang när det gäller min hälsa, och hon i telefon ville veta min vikt. Ursäkta mig, men en vikt är högst oviktig när det handlar om just ätstörningar, HÖGST oviktig, men vad kan man förvänta sig av vården, man kan inte förvänta sig att dom ska veta eller kunna sitt jobb? Samtalet resulterade inte i så mycket, mamma ville boka en tid på direkten och släpa med mig dit, jag vädjade i telefon om att jag inte ville, hon i telefon förklarade att jag får återkomma när jag är mer villig.
Mamma inte nöjd, mamma mycket missnöjd faktiskt, ständigt orolig och med tårar i varje blick jag får, det gör så ont i mig att krossa mammas hjärta och det gör ännu mer ont att höra henne säga just dom orden; att jag krossar hennes hjärta. Hon förstår att jag tar droger för att kunna svälta, för att slippa känna hunger, hon förstår att min dealer är en dealer och världens sämsta inflytande på mig, hon bara förstår så mycket, cirka allt för jag är som en öppen bok för min mamma och det är både en fördel och en nackdel att vi älskar varandra så galet, galet mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar