2016-02-22

because, nothing makes me happier and nothing makes me sadder than you

Hjärtliga gratulationer till min älskade ätstörning som nu, för första gången någonsin under dessa tio ätstörda år, tagit mig till min LW, GW, min ultimata dröm. Funderar på om jag vågar skriva ut siffrorna här svart på vitt, är den typen av ätstörd person som aldrig talar om siffror och vikt, det är alltid, oavsett viktnedgång, det mest triggande jag vet. 

Man kanske kan tycka att det är dags att glänsa om man tagit sig i mål, men jag kan inte för något i världen se en verklig skillnad, kan inte känna den, fästa den på bild, förverkliga den genom beröring. Jag är inte färdig, smal nog, fullt i mål - det kommer jag aldrig vara och det är det som bränner bakom ögonlocken, min GW är aldrig här hos mig, i mitt medvetande och i min verklighetsuppfattning.

Jag skulle lika väl kunna vara på min HW, för det är så det alltid känns i hela kroppen, det är så spegelbilden alltid framställer mig, och när man väl inser detta så förstår man att smal aldrig kommer vara lika med jag, smal kommer aldrig vara en koppling till mig, smal kommer aldrig vandra längs min figur. Fuck it, känner man mest då, efter alla tio ätstörda år.

1 kommentar:

  1. jag tror aldrig att en riktigt "kommer i mål" med en ätstörning - inte jag i min, i alla fall? för så fort jag når ett mål skaffar jag ett annat - bara lite till, bara lite mer, bara lite lägre. det tar nog aldrig ut? fy helvete vilken djävulssjukdom detta är.

    och allt det här skulle lika gärna kunna vara till/om mig, för exakt såhär känns det. exakt. vännen, var lite rädd om dig för min skull, yeah? <3

    SvaraRadera