we fear rejection, want attention, crave affection and dream of perfection

Jag vaknar upp varje morgon och vill hetsa och spy eller svälta. Jag vaknar upp varje morgon och är rädd för mat. Jag vaknar upp varje morgon med vetskapen om att jag måste träna konstant och jag hatar det så himla mycket, men ändå är det bara genom träning som jag får tillåtelse till att äta två små mål. Jag vaknar upp varje morgon och gråter för att jag ser ut som jag gör och därför inte vill ta mig utanför dörren. Vill inte synas, vill inte existera, vill inte vara levande.

Det börjar bli så enormt outhärdligt med viktfobi, matfobi och livsfobi. Det var mycket lättare när jag inte visste att detta var bulimi, det var mycket lättare när jag trodde att det var såhär alla människor levde sitt liv. Det var mycket lättare när det för mig var en daglig rutin, att svälta per automatik utan att lägga så mycket energi och tankar på det. Det var nämligen så man var tvungen att göra för att bli fin, för att bli duglig. Det fanns inga undantag.

Att vara fin har alltid suttit i att vara smal för mig. Det var så vardagligt, så naturligt, så enkelt att inte äta. Och så lätt att trycka i sig 6000 kalorier när väl ett tillfälle dök upp, ett tillfälle då man inte behövde tänka på finhetskänslan just för stunden. På den tiden gjorde jag allt utan den här meningslösheten som nu fyller min vardag. Jag vet inte om jag borde tacka meningslösheten för att den ifrågasätter min bulimi, för den ifrågasätter också tillfrisknad.