2016-06-02

numbing the pain for a while will make it worse when you finally feel it

Jag känner mig så himla nedbruten; så minimal i hjärta och hjärna men så avskyvärt maximal i kropp och skinn. Försöker omvandla mål till delmål, krav till kanske, göra alla dom där stora huvudrubrikerna som lyser rött framför näthinnan på mig till mer hanterbara, till små beståndsdelar som långsamt får byggas upp till en huvudrubrik i sinom tid, efter bästa möjliga psykiska tillstånd.

Men hur smått jag än börjar bygga ihop mitt liv, min vardag så raserar det alltid ändå. Hinner inte ens bygga en mening, lägga en punkt, innan texten raderas och suddas ut. Back to square one. Jag kan omöjligt göra mindre, ta bort mer ansvar eller orka köra på hårdare, än vad jag i nuläget gör. Och nuläget är katastrof, nuläget är nollställt och när folk säger att jag ska göra mindre för att sedan kunna orka mer så känner jag bara att det finns inte mindre att göra och det kommer inte finnas mer att orka.

3 kommentarer:

  1. Hej tjejen!
    Har följt dig anonymt ett tag och känner igen mig sp jävla mycket i allt du skriver. alla är ju såklart olika men jag har liksom du alltid försökt hitta vad som är fel, läkare har inte brytt sig speciellt mycket och allt jag gör går bra i början men slutar alltid med att jag får panik och hamnar tillbaks på noll ensam med depression och ätstörningar. Men fick höra om adhd hos tjejer och att den kan visa sig helt annorlunda än hos utåtagerande killar, läste på och allting stämde liksom in. Kämpade som ett as för att få en utredning men fick till slut betala för en själv, och fick diagnos väldigt nyss. Vet inte om det kommer lösa alla problem men ändå skönt att veta oavsett. Tänkte bara tipsa om att det kanske är någonting du kan kolla upp? Som sagt, vet ju ingenting om dig eller dina problem egentligen så jag hoppas inte du tar illa upp!
    Håller tummarna för att allt kommer bli bättre för dig oavsett, ge inte upp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. åh, tack du fina anonym, för att du ens orkar lägga några rader här <3
      adhd är jag nog ganska säker på att jag inte har. eller ja, adhd/add och hela autism-spektrat är ju något som alla människor faktiskt har lite utav (kolla typ punkter för autism så kommer du garanterat känna igenkänningsfaktorn på fler än en! sjukt intressant läsning).

      men majoriteten av mitt umgänge och cirka alla killar jag dragits till och träffat har visat sig ha adhd/add så har lärt mig att märka av diagnosen och märka att jag skiljer mig från dem, nästan deras raka motsats, kanske därför jag klickat så bra med dem jag mött? haha. dom är kaos och jag är kontroll.

      nej, men förstår såklart att ingens adhd är den andra lik och att det speciellt skiljer sig när det gäller tjejer, så att jämföra mig med de jag känner är ju inget säkert kort. av de jag känner så har jag nästan VELAT ha adhd (jag vet, det är kanske elakt att säga så?) för jag bara älskar ALLT med deras personlighet, karaktär, sätt att vara.

      fingers crossed att allt blir bra för dig också. och att få diagnos kanske inte löser alla dina problem men ta mig fan vad skönt det är! hoppas du också känner det nu, det är sååån trygghet i att veta när livet säger aaaaaah panik ångest kaos shit shit shit, att det är din adhd som talar. den får tala, det får bli kaos, det är ju din adhd som är med dig, adhd:n får vara med dig men du kan lära känna den bättre så att den slipper göra det kaos för dig.

      misslyckat försök till att låta klok märker jag nu. och alldeles för långt luddigt svar. sorry. mina pills gör mig lite disträ. ok nu har jag stirrat på denna kommentar i en timme snart, dags att sluta sväva iväg.

      kramkramkram

      Radera
  2. Tjejen. Vad du skulle behöva just nu är nog någon slags semester. Mental semester. Typ att bara lata dig och kolla TV och bli uppassad med käk och sånt, och verkligen vara förbjuden att försöka göra några duktiga saker.
    Har inte tänkt på det innan men jag förstår hur STRESSAD du måste vara. Som du ser världen borde den vara helt full med "borde", och du orkar inte med något så du får dåligt samvete och då blir det bara ännu fler "borde".

    I läget du är så är det okej att vara en lat egoist, för du kommer inte att kunna göra så mycket nytta innan du lagat dig själv ändå. Så tänk så här: "Jag gör inte några 'borde' nu, men det är för att jag ordnar upp mig själv så att jag kan göra desto mer längre fram."

    Själv var jag arbetslös, deprimerad, gränsfall till alkoholmissbrukare... men tack vare hjälp under ett eller två års tid har jag därefter kunnat fungera som en vanlig människa, och jag har kunnat "betala tillbaka" för allt jag inte gjorde när jag mådde för dåligt. Så idag kan jag se att det var rätt att strunta i väldigt många plikter under den tiden, det har liksom lönat sig.

    Du behöver bara nån som håller dig i handen. Nån som kanske inte ens frågar "hur mår du?", utan som väntar tills du berättar det du har lust med. Jag hoppas så innerligt att du hittar den personen!!

    Kram / m

    SvaraRadera