2% girl, 98% anxiety

Jag vet inte alls vad jag ska skriva längre, har alltid haft lätt för att leka med ord men nu tycks ingenting falla rätt inuti denna hjärnlob (ofrivilligt rim). Har fått mitt hjärta krossat och jag som inte ens trodde det var möjligt efter sex års psykisk misshandel att kunna känna känslor igen, gick ändå och blev kär för andra gången. Han var drömmarnas dröm, han var hela 2015 för mig, han byggde upp mig samtidigt som han bröt ner mig och hans vidriga namn nämns i mitt självmordsbrev. Han fick vara med i mitt självmordsbrev; han och min familj och ingen annan. Han gick från att vilja ha min närhet under dygnets alla timmar till att kalla mig för "tramtorsk".

Han gick från att ge mig sina hemnycklar följt av en puss på pannan till att sno 4500kr av mig och avbryta all kontakt för att slippa betala tillbaka.

Tydligen är 4500kr viktigare än vår relation. Tydligen är mina ynka, sista pengar mer värt än hela mitt hjärta och själ som jag la ner på honom under flera månaders tid. Jag gjorde mig själv så liten, så utbränd, så engagerad i att rädda en annan människa, för när jag känner så känner jag så jävla väl och jag och känslor saknar kontroll, saknar filter. Han var trygghet för han kunde lägga lock på mina demoner och rensa rösterna som kritiserade mig. Jag sa till mig själv, efter idiot nummer ett, att aldrig låta detta hända igen, att aldrig någonsin lita igen, och så springer jag ändå efter idiot nummer två. Min godtrogenhet kommer vara min undergång.

Nej, jag vet faktiskt inte alls vad jag ska skriva längre. Jag är rädd.