Jag saknar psyk på ett sätt, 368, för vad fan ska jag göra nu när jag är tillbaka i allt det där jag ville dö ifrån? Tillbaka till samma misär, samma gråa ångest som sitter i halsen, allt vidrigt och hemskt är fortfarande här, det är fortfarande mitt liv. Inne på psyk hade jag inget ansvar att styra upp mitt liv, där kunde jag vara låg hur länge jag ville, nu måste jag fixa en framtid som är hållbar och långsiktig och jag känner mest hur jag bara kvävs.
Samtidigt ekar ätstörningen i mitt huvud, konstant migrän, den talar till mig genom kränkningar och hårda ord. Jag kan inte förstå hur 3kg är en sådan big deal, men det är en enormt big deal, för helt plötsligt syns dom ynka 3kg exakt överallt, i ansiktet, runt låren, på rumpan, runt överarmarna. Dessa 3kg är inte lätta att gå ner heller, vikten står stadigt fast för allt i världen, det är en evig besvikelse att väga sig varje morgon.
Hej, här kommer ett meddelande från din ät-ostörning:
SvaraRaderaDu är så liten, så vek. Din hud och det mesta i den är inte ens du, din kropp är bara som kläderna du bär. Någonstans på insidan finns du, i fosterställning, och undrar vart allt som var tryggt tog vägen.
Du är så tunn, att ljuset nästan skiner igenom dig. Din skugga är blek istället för svart, solen är tveksam - den vet inte om den ska låtsas om att du är där eller inte. När du får kliva bakåt och vinka åt de automatiska dörrarna är det för att dom letar efter den person som en gång fanns inne i din kropp.
Du är inte en kropp. Du är inte en vikt. Du HAR de där sakerna, men du ÄR dem inte. Du kan ta bort eller lägga till saker på ytan men det kommer aldrig att vara viktigt. Du är ett svagt ljus i ett grått dis, och den dag ljuset blir starkt nog för att driva undan diset så kommer du att kunna se att det som är din utsida faktiskt passar riktigt bra.