Jag är så fruktansvärt, fruktansvärt frustrerad över min kropp, känner hur den växer för varje dag som går, försöker inte ge den näring och äckliga kalorier men faller lätt för hetsandet och fingrarna faller långt ner i halsen. Har fått så jävla mycket nog av att min inläggning rubbade min viktnedgång, nu ska allt bort och lite till dessutom, stressad inför sommaren.
Jag ska, tillsammans med tram, klara mig ner till 48-49, sedan försöka hålla mig där utan tram, en liten period. Vill verkligen inte gå på tram igen, inte varenda dag iallafall, men tror att jag måste det nu för behöver något som bedövar hungerkänslorna konstant, behöver ligga i fasta 24/7 och då behövs också tram 24/7.
Bilderna du målar av din ångest, de är oftast solklara för mig. Jag kunde ritat dem själv, om jag visste hur man gör.
SvaraRaderaDäremot förstår jag inte just vikt-grejen. (Förlåt, jag förstår att det låter puckat.) Hur man kan bli så besatt av något som är såpass sakligt (det går att mäta i kilo) men ändå veta att man aldrig kommer att bli nöjd. När du nått en vikt som du vill ha, så kommer du ju bara att flytta gränsen lite till - eller hur? Det blir en konstig blandning av konkret/rationellt, men ändå helt känslostyrt.
Nåja. Ångesten är nog universell i stort sett. Och den får dig att kriga mot dig själv, mot din kropp. Och du tror förstås att du förtjänar att lida, på något sätt. Men det gör du inte, du förtjänar att vara lycklig. Du är vacker och klok, du har bara fel speglar.
Jag hoppas att du och trammet får mysigt ihop, och att du når ditt kära viktmål. Men bara om du blir glad av det. Jag hoppas du blir glad. Take care.
/m
Är tramadol det enda sättet som fungerar för dej, finns det verkligen inga andra bättre sätt om du verkligen *måste* ner till 48? <3
SvaraRadera