Min existens är fortfarande kvar på denna jord samtidigt som jag planerar varje dag hur jag ska kunna rensa bort den, på bästa möjliga sätt. Har satt hela min verklighet och vardag åt sidan för att göra upp ett bra självmord i mina tankar, det är lite skrattretande hur långt man är villig att gå för att leva så lite som möjligt.
Jag borde egentligen ha den bästa perioden rent psykiskt, den bästa någonsin, för jag är nere på min LW igen, helt utan reductil denna gång OCH framförallt, helt utan träning. Senaste gången var någon gång i september, och jag har kämpat dag ut och dag in för att gå ner dom få kilona jag gick upp därifrån, det har inte varit mycket men det har varit som att försöka springa i helvetes jävla cement.
Så, därför borde jag vara lycklig - min kropp är äntligen något jag vågar ta i, något jag vågar möta synen av, något jag vågar klä efter känsla och något jag vågar lämna utanför husets väggar. Men ändå, sitter jag här utan framtidsdrömmar och en önskan om att avsluta allt, det enda givande eller viktiga är enbart att svälta, planera fasta, undvika mat, gå neråt på vågen.
Jag vet att jag vill så mycket, samtidigt som jag inte vet om jag verkligen vill, u get me?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar