Dagarna har blivit outhärdliga att ta sig igenom, mer outhärdliga än vanligt och då är vanligt redan tillräckligt outhärdligt. Hade jag inte haft tram hade jag nog, i ärlighetens namn, inte funnits längre, för trammen är det enda i min tillvaro just nu som gör att mitt humör och mitt huvud inte spårar ut till den galnaste grad. Jag förstår inte varför jag ska leva vidare när det totalt saknas en mening med att leva, oavsett om livet fylls med jobb och relationer förstår jag inte meningen med dom dagarna, år ut och år in?
Jag har iallafall överlevt julhetsen och jag tror ingen är lyckligare än mig över att den här tiden på året äntligen är förbi, vågen visade något kilo plus vilket känns konstigt och opålitligt, med tanke på all mat jag hävt ner i min enorma magsäck. Dock har jag spytt, försökt dagsfasta och tagit karta efter karta av dulcolax, men ändå anser jag mig ha varit lat när det gäller kompensationen, så kroppen känns tio kilo större än ett.
Har 4-5 kilo till att gå ner innan jag ska dö, så nära känslan och lyckan av kroppslig perfektion, eller kanske mer duglig perfektion, för ren perfektion blir det nog inte förrän -10 kilo. Jag lider just nu av att min tram inte kommer förrän i slutet av veckan och mitt lager är slut, går igenom en brutal at och mina föräldrar har två veckor semester kvar som jag verkligen, verkligen, verkligen inte orkar stå ut med. Jag känner så lite för det här livet, så jävla lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar