självdestruktiv

Jag älskar att förstöra för mig själv och jag vet inte varför, för vilken människa vill att det ska gå dåligt i livet? Men det bor någonting mörkt inuti mig som älskar att låta allt bra rasera, som älskar kaos, misär och misslyckande. Det är därför jag ligger med gifta män, låter mina händer föra mat till munnen, slutar höra av mig när jag äntligen vågar känna något, låter min vikt skjuta i höjden, förstör och bråkar med alla jag älskar, överreagerar och kritiserar.

Länge har jag undrat varför; varför jag låter handlingarna ske, och länge har jag skyllt på omvärlden, på allting annat. Men det är jag som gör ett val, som väljer det som kommer göra ondast. Och jag förstår så innerligt att det inte är friskt, att det inte är medvetet, att det är min sjukdom som handlar åt mig, som vill trycka ner mig. Men det är ändå min sjukdom och mitt val att gå hand i hand med den. Jag blir bara så trött på att alltid, alltid förstöra. För mig själv och för andra.