Det har blivit dags för mig att inse att jag är för psykiskt instabil för att klara av den här utbildningen. Jag kommer däremot aldrig (aldrig, aldrig, aldrig) ta tag i mitt psykiska mående, i min ätstörning, så hur jag löser detta vet jag inte, jag vet bara att mitt liv just nu går långsamt i tusen bitar. Jag bryter ihop konstant varje dag, jag kan bara prioritera ätstörningen medan plugget får lida, mitt huvud sprängs av alla livsval och framtidsmål och jag stressar sönder.
Jag orkar inte hålla igång den här lägenheten, jag orkar inte uppfylla kursmålen, jag orkar inte socialisera mig, jag orkar inte kroppen och allt detta fett. Måste springa till gymmet all tid utöver skola och praktik och kurslitteratur, utöver gymmet måste jag städa, tvätta, damma, moppa, bädda, stryka, handla, laga mat. Istället gör ryggen ont, benhinnorna brinner av smärta, dödslängtan kväver mina tankar och jag vill bara inte finnas mer. Jag dippar totalt nu.
Behöver min mamma, min trygghet, mitt hem, mitt gym, min viktnedgång, behöver allt som är som det alltid är, som det brukar vara. Jag backar ur, jag stänger ner, säger hejdå till det här och vägrar pressa mig själv mer. Allt som är viktigt är smala ben, jag måste prioritera smala ben före utbildning, jobb och boende. Jag är ledsen för att fröken-duktig inom mig vill klara det här, fröken-duktig vill vara bäst på allt och gärna allt samtidigt, Men nu finns det inte en enda droppe positiv energi kvar inuti mig.
Hej! Jag vill bara säga att jag har varit/är i samma situation som du är i nu. Jag började liksom du att plugga på sjuksköterskeprogrammet för två år sen, men orkade bara med 4 månader innan jag gav upp. Hade ingen ork till att plugga för allt handlar ju bara om smal smal smal och inget får stå i vägen för det. Sen dess har jag hoppat på och av andra utbildningar men insett varje gång att mentalt orkar jag bara inte och nu är jag på en praktik där jag för första gången känner att jag inte orkar fysiskt heller. Jag vet att jag inte kan få dig att ändra dina tankar, men jag vill bara säga att livet kommer till slut ifatt en och då känner man hur kört det är. Man har påbörjat saker man inte avslutat, åren läggs på hög, familjen tjatar "vad ska det bli av dig" osv.. ångest ångest ångest. Nu är vi två helt olika individer så jag vet att jag inte ska jämföra. Kände bara att du kanske ville veta att det finns fler som gått igenom det du går igenom och du är inte ensam. Kram <3
SvaraRaderaSkriver det här i en separat kommentar så du inte behöver göra den synlig, vill helst inte vara dåligt inflytande för andra you know? Helst skulle jag ju naturligtvis vilja att du inte ville veta heller, att du mådde bra med dig själv och med din kropp, men så vet jag ju närapå precis hur du mår, tycker alltid det känts som om våra ätstörningar har varit så lika.
SvaraRaderaLepigen är inte receptbelagt, det går att beställa via nätet på http://lepigen.se/ . Det innehåller synephrine som är en laglig form av effe. Det finns lika olika att beställa men jag har Lepigen Superstrong, 1 tablett om dagen och en burk räcker 90 dagar. Den kostar visserligen en del (399:-) men så värt, samma effekt som effe/stackers fast utan obehagliga biverkningar som illamående och hjärtklappning (än så länge i alla fall).
Jag har saknat dig med, förlåt att jag är så himla sämst på att höra av mig, jobbet tar kål på mig och det finns liksom knappt energi att umgås med sambon haha. Puss <3
Det gör så ont att läsa det här, men ändå: jag tycker du är grym som gav dig på det, som vågade satsa. Det är så jävla stort. Kan du se det? Även om du bestämmer dig för att sluta är det här ett jättestort steg och jag är så stolt över dig, det är seger i sig att inse när det inte är värt att pusha mer och inse att man har gränser istället för att köra sig totalt helt jävla ner i botten <3 Det är tråkigt att det inte funkar, att det inte blev som du tänkt, men gudars vad du kommer växa av detta om du inte redan gjort det <3
SvaraRaderaJag önskar verkligen att du kunde hitta trygghet någon annanstans. Jag var tvungen att hoppa av en utbildning jag verkligen ville gå på grund av mitt mående. Inte bara ätstörningen, men den tenderar ju att ta mer plats också när man mår sämre överlag, jag pallade helt enkelt inte allt. Det gör så jävla ont och jag sörjer den missade möjligheten som fan.
SvaraRaderaDet är inte heller att ta tag i sitt mående på det sättet. Det måste växa fram, man får låta det ta tid (vilket suger). Jag menar att bara för att det inte funkar nu betyder det inte att det aldrig kommer göra det.
Kram<3
Åh vad jag känner igen mig i den här stressen. Klarar av det ett tag och sen går det utför, alltid utbildning eller träning som ska lida och det är ett så jävla svårt val.
SvaraRadera