nytt liv

Nu har jag flyttat! Det har varit hemskt, läskigt och inte alls kul, har gråtit konstant varje natt i en månad nu. Har haft riktiga ångestattacker då jag legat i fosterställning i sängen och knappt fått luft i lungorna och jag har tänkt att "nu kanske jag borde ringa efter någon typ av hjälp" men som vanligt har jag sedan förminskat mina problem och legat vaken hela natten med en psykiskt mör och öm kropp. Det gör så, så ont och jag är rädd för att sova för då vet jag att jag bara börjar gråta igen och det slutar aldrig.

Jag vill mest bara hem, klarar inte av förändringar och vill återgå till allt som är som det alltid ska vara, vill hem till familjen och bort från ensamheten. Det är så ironiskt för jag är den människa som drömt mest om att flytta hemifrån och nu när jag väl fått chansen och möjligheten så är det det sämsta som hänt mig. Alla säger att det blir bättre med tiden, och det kändes lite bättre när skolan började, men nu känns det lika dåligt igen.

Jag har inte varit på gymmet på över en månad nästan och jag skäms för att jag låtit min kropp bli som tjockast till skolstarten, men samtidigt hinner jag omöjligt med det just nu. Jag har kollat in ett gym här nära mig, men känner att jag vill vänta en vecka och landa lite i allt som är nytt, så kanske att jag börjar med träningen nästa vecka. Har ätit bedrövligt mycket fearfoods och orkar inte engagera mig i matlagning, känner hur min kropp bara mår skit samtidigt som psyket också gör det.

Skolan verkar bra men jättetuff, vet inte alls vad jag har gett mig in på då jag inte ens förstår en enkel liten studieuppgift, och tempot per kurs är riktigt, riktigt, högt. Men jag försöker, och jag försöker verkligen vara positiv och den sociala biten kämpar jag med varenda dag och det är så utmattande när man sedan kommer hem.

Egentligen är det väl inte så jobbigt, egentligen är väl det jobbiga att konstant tänka på hur jag ska gå tillväga för att gå ner i vikt, hur jag ska hinna till sommaren, hur jag ska svälta när klasskamrater tycker jag är konstig som inte äter, hur jag ska kunna plugga om jag måste träna varje dag, hur jag ska vara bäst på min ätstörning när jag måste vara bäst på så mycket annat just nu. Egentligen är det väl det som ligger och tynger i hjärtat; att jag inte kan vara smal när jag måste leva så intensivt som jag aldrig levt förut. För smal är jag inte om jag inte lyssnar på ätstörningen.