Jag har hittat intresset i styrketräningen igen och är rätt så lycklig över det för det var en hemsk period när jag hatade allt utom springbandet. Alltså, jag är verkligen en löpartjej innerst inne, men den enda hjälp jag får med min skada är "träna något annat än löpning, ha inlägg i skon, tänk på hur du går med fötterna", ingen förstår att någon med en ätstörning i huvudet inte kan förmå sig själv att bara sluta springa sådär. Ska jag aldrig mer kunna löpa regelbundet? Men jag försöker iallafall, genom styrketräning och variation.
Mitt liv kommer få en enorm förändring om en vecka; högskola och enormt mycket plugg på vardagarna, samtidigt som jag vill hinna träna 1-2 timmar per dag, medan helgerna kommer bestå av jobb för att ha råd att överleva. Ingen krogen varje lördag, ingen alkohol, inga meningslösa ligg för att döda ångesten. Sen funderar jag på att bli vegetarian, men funderar också på att inte äta alls. Det ska bli intressant att se hur jag klarar mig, mest för att jag är så oförmögen till att ta hand om mig själv, det kan antingen bära eller brista.
Från att inte göra någonting annat än att ligga i sängen och gå till gymmet, till att ta hand om mig, en hel lägenhet, studier och ekonomi; från att inte göra någonting alls till att göra allt. Det måste gå, så länge jag inte dippar eller fastnar i en mani.
Jag hoppas inte att det här triggar dig på något vis, jag avskyr att läsa om när du mår dåligt för du förtjänar så mycket bättre än så - men jag hittade din instagram idag av en slump och alltså jag har inga ord. Varenda del av dig är en DRÖM - du är så äckligt fin och jag är seriös när jag säger att jag dödat för att få se ut som du. Himla ytlig kommentar men alltså jag är tvungen att säga det. Du förtjänar mer än den här skiten men du är aldrig ensam i det åtminstone, vi är många som går igenom ett helvete. Kram på dig! <3
SvaraRadera